39. EU-KRITISKA EUROPA DEBATTERAR EKONOMI

Varje krig har fått sin början mitt i bland någon typ av problem med att upprätthålla välfärden. Nu är Europa på väg dit igen, oroligheterna ökar.

Men helhetsbilden av det ekonomiska läget inom EU suddas ut genom att media fokuserar på ett land i sänder, just nu på Grekland, och målar upp bilder av olydiga skurkar. Däremot så består den EU-kritiska ekonomidebatten som bäst av många temaområden, vilket utgör en intressant helhet:

1. EU-systemet orsaken: Den liberala EU-marknaden är i sig en orsak till Europas finanskris och det har skapat så kallade ”dark pools”. Europeiska centralbanken (ECB) har agerat som importör av den ekonomiska krisen från USA. Men euro skyddar inte mot monetära oväder och ECB:s regler och politik skapar bestående sociala problem inom EU. Parallellt har den offentliga sektorn blivit fångar hos europeiska finansjättar, vars tillväxt den inte mera vågar kritisera. Lobbarsystemet i EU stöder dessa aktörers agerande.

2. Den verkliga skuldbilden: I och med krisen exploderade den offentliga skuld- sättningen och eurozonens värde sjönk. Den offentliga skulden har ökat från 66 procent 2007 till 83,6 procent 2010 (källa: Eurostat). Den ursprungliga tillåtna maximigränsen låg på 60% som också Finland just nådd. Men man ska se helheten som består av hushållens, företagens och offentliga sektorns skuldsättning. På så sätt har till exempel Frankrike en skuldsättning på 199,5 procent, Tyskland 202,7 procent, Spanien 269,3 procent, England 255,0 procent och Italien 221procent, vilket kan jämföras med USA:s 240 procent!

3. Fattigdomen når allt fler: Vi befinner oss i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929 och de svaga förbättringarna sedan slutet av 2009 är ingalunda bestående. Man anser att den verkliga fattigdomen sätts igång från och med 2011 eller 2012. Det är viktigt att notera att nu blir också medelklassen utsatt för sämre ekonomi och även fattigdom. Exempelvis har 50% av Frankrikes låginkomsttagare inte haft någon reell lönehöjning sedan 1999. Och bland annat Spanien har redan aviserat att det blir massiva nedskärningar inom den sociala och hälsosektorn.

4. EU-institutionernas egen ekonomi: Redan under femton år har Revisionsrätten kritiserat kommissionen för att största delen av utbetalningarna, d.v.s. 85 miljarder euro per år, inte kan anses vara legala eller regelmässiga, vilket gäller de flesta av budgetens utgiftsposter. Men massiv EU-propaganda får skattebetalarna stå för.

5. EU:s utvidgning: Vi har betalat dyrt för utvidgning av EU utan politisk nytta, EU är inte mera någon nödvändig ram och inte heller tillväxtmotor. Sedan två år tillbaka har integrationsstödet till Turkiet (att bli medlem) fyrfaldigats, vilket betyder 4,873 miljarder euro i diverse projektstöd för perioden 2007-2013. Kommissionen kritiseras för bristande styrning och definitioner samt obefintlig evaluering av projekten.

6. Nya allianser: Det har förutspåtts en oundviklig allians mellan arbetar- och medelklassen, vilket konfronterar direkt med den europeiska minoritetsklass av beslutsfattare som nu lever globalt, mer eller mindre utan vardagsanknytning till en nationalstat eller självstyrande region. Därför kommer två frågor att ivrigt debatteras inför kommande val, Europarlamentets assistentroll, det vill säga gentemot verkliga globala beslutsfattare och invandrarfrågan.

... för att inte tala om arbetslöshet ...

Bland annat på grund av allt detta hävdar jag att EU inte är något fredsprojekt utan slår sönder Europa.
___________________________________________________________

ETT LITET TILLÄGG FRÅN 6.9.2011 FÖR DEM SOM LÄSER ENGELSKA
EN AV MÅNGA KRITISKA ANALYSER OM OCH KRING EURON:
___________________________________________________________

UBS Investment Research

Global Economic Perspectives
Euro break-up – the consequences


The Euro should not exist (like this)
Under the current structure and with the current membership, the Euro does notwork. Either the current structure will have to change, or the current membershipwill have to change.


Fiscal confederation, not break-up
Our base case with an overwhelming probability is that the Euro moves slowly(and painfully) towards some kind of fiscal integration. The risk case, of break-up,is considerably more costly and close to zero probability. Countries can not beexpelled, but sovereign states could choose to secede. However, popular discussionof the break-up option considerably underestimates the consequences of such amove.


The economic cost (part 1)
The cost of a weak country leaving the Euro is significant. Consequences includesovereign default, corporate default, collapse of the banking system and collapse of international trade. There is little prospect of devaluation offering much assistance.We estimate that a weak Euro country leaving the Euro would incur a cost of around EUR9,500 to EUR11,500 per person in the exiting country during the firstyear. That cost would then probably amount to EUR3,000 to EUR4,000 per personper year over subsequent years. That equates to a range of 40% to 50% of GDP inthe first year.


The economic cost (part 2)
Were a stronger country such as Germany to leave the Euro, the consequenceswould include corporate default, recapitalisation of the banking system andcollapse of international trade. If Germany were to leave, we believe the cost to bearound EUR6,000 to EUR8,000 for every German adult and child in the first year,and a range of EUR3,500 to EUR4,500 per person per year thereafter. That is theequivalent of 20% to 25% of GDP in the first year. In comparison, the cost of bailing out Greece, Ireland and Portugal entirely in the wake of the default of thosecountries would be a little over EUR1,000 per person, in a single hit.


The political cost
The economic cost is, in many ways, the least of the concerns investors shouldhave about a break-up. Fragmentation of the Euro would incur political costs.Europe’s “soft power” influence internationally would cease (as the concept of “Europe” as an integrated polity becomes meaningless). It is also worth observingthat almost no modern fiat currency monetary unions have broken up without someform of authoritarian or military government, or civil war