30. GEORGE ORWELL ”1984”: (Termernas verkliga betydelse)

OM "SKYDDANDE ENFALD"
ELLER
OM "KAPITALISMENS FÖRSVUNNA VÄRLD"

George Orwells (= Eric Blair) världsberömda bok ”1984” läste jag för första gången i mitt liv i oktober 2009 och det var som att läsa om dagens EU-system. Helt otroligt! Och lärorikt i synnerhet.

VAR I TEXTEN SKULLE DU PLACERA DAGENS EU-TERMER SOM: SUBSIDIARITET, PARTNERSKAP,...

Bland annat så här står det i bokens baksida (Jag ger exempel från dagens EU inom parentes):

”I framtidsromanen ”1984” (Utkom 1949 !) strider tre stater om makten i världen: Eurasien, Ostasien och Oceanien.
Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras (Nyheter i dag!). Vid den ständigt vakande teleskärmen får invånarna i Oceanien meddelande om vem som är fienden för dagen (Nyheter i dag!).
Överallt i flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror (Dagens inre kretsar av olika slag, i synnerhet ... !), Oceaniens ledare.
Hans och partiets valspråk är: Krig är fred (EU:s bärande princip!) - Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka.
Winston Smith är anställd i sanningsministeriet där han arbetar med att ändra historiska uppgifter så att de passar den just rådande påbjudna uppfattningen (Mycket vanligare i EU och hos oss än vad folk vet!).

1984 är en skräckvision av den totala diktaturen. Orwell såg tendenser i samhället som pekade mot att den skulle kunna vara ett faktum 1984 (Stämmer, men var inte så klart på gång då ännu!), 35 efter att boken publicerades.

Nu har 1984 kommit och gått, men George Orwells böcker behåller sin aktualitet
(Märkligt nog var boken 1984 bland de makulerade böckerna i stadsbiblioteket!Därför antecknade jag ur samhällsvinkel intressanta avsnitt här för alla att läsa)
tack vare hans djup insikter i politik och mänsklig psykologi.

***
Utdrag ur boken här under bär nummer som syftar till de numrerade styckena i boken. På några ställen har jag förkortat meningar aningen. Tanken är att visa hur tematiken löper i boken.



FÖRSTA DELEN

1
Storebror ser dig
Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Apparaten kunde dämpas men inte stängas av helt och hållet.
Men patrullen betydde ingenting. Det var bara tankepolisen som betydde något.
De var hemvisten för de fyra ministerier som delade hela regeringsmakten:
SANNINGSMINISTERIET (Minisann) som sysslade med nyheter,
underhållning, utbildning och de sköna konsterna.
FREDSMINISTERIET (Minifred) som sysslade med krig.
KÄRLEKSMINISTERIET (Minilek) som upprätthöll lag och ordning.
Kärleksministeriet var det verkligt skrämmande. Det hade inga som helst fönster.
ÖVERFLÖDSMINISTERIET (Miniflöd) som svarade för ekonomin.

Vad han nu tänkte göra var att börja på en dagbok. Detta var inte olagligt (ingenting var olagligt, eftersom det inte längre fanns några lagar), men om det upptäcktes var det någorlunda säkert att det medförde dödsstraff, eller åtminstone tjugofem års arbetsläger.
4 april 1984. På bio i går kväll. Idel krigsfilmer. En var mycket bra om ett fartyg fullt med flyktingar som bombades någonstans i Medelhavet ...

Den andre var en man som hette O’Brien, en medlem av Inre partiet och innehavare av någon så betydande och avlägsen befattning att Winstons föreställning om den var helt vag.

Som alltid dök Emmanuel Goldsteins, Folkfiendens ansikte upp på skärmen. Goldstein var renegaten och avfällingen som en gång för länge sedan hade hört till partiets ledande män, nästan varit jämbördig med själve Storebror och som sedermera hade varit kontrarevolutionärt verksam, blivit dömd till döden och på ett mystiskt sätt undkommit och försvunnit.
...och i ett sådant ögonblick kände han djupt för den ensamme, avhånade kättaren på skärmen, en sanningens och sansens ende väktare i en värld av lögn.

Kanske var ryktena om utbredda underjordiska konspirationer sanna trots allt – kanske existerade Broderskapet verkligen.

Det fundamentala brott som i sig innehöll alla andra. Krimtänk kallades det. Krimtänk var ingenting som kunde döljas för alltid.
Någon tid kunde man hålla sig undan, till och med åratal, men förr eller senare var det säkert att man blev fast.Man var avskaffad, utplånad: vaporiserad var det brukliga uttrycket.

2
Parsons var en av Winstons arbetskamrater på sanningsministeriet. Det var en fetlagd men rörlig karl, förlamande enfaldig, ett paket av imbecila entusiaster – en av dessa totalt tvivelfria, hängivna arbetsträlar som bildade grunden för partiets stabilitet i till och med högre grad än tankepolisen.

Det var närmast normalt att personer över trettio år var rädda för sina egna barn. Och det med skäl, för det gick knappt en vecka utan att det stod i Times om hur någon liten tjuvlyssnare – ”barnhjälte” var den vanliga benämningen – hade hört någonting komprometterande och angett sina föräldrar för tankepolisen.

Också där stod samma slagord präglade med små tydliga bokstäver, och på frånsidan hade slanten Storebrors huvud. Till och med myntbilden hade ögon som förföljde en. På mynt, på frimärken, på bokom- slag, på banderoller, på plakat och på cigarrettpaketen - överallt.


3
Winston kunde inte bestämt erinra sig någon tid när hans land inte hade fört krig , ...

”Vi skull aldri ha litat pårom”. Sa jante de, Ma? De här ä följden av å lita pårom. Va har ja allti sagt. Vi skulle aldri ha litat påom skitarna.”
Men vilka skitar de inte borde ha litat på kunde Winston inte längre minnas.

Men det var helt enkelt en smula smygkunskap som han råkade äga därför att han inte hade sitt minne under tillfredsställande kontroll. Officiellt hade något byte av bundsförvant aldrig skett. Oceanien var i krig med Eurasien.
Ett partislagord: ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.

Winstons tankar gled i väg in i den labyrintiska dubbeltankvärlden.
Att veta och inte veta, att vara fullt sanningsmedveten medan man konstruerade omsorgsfulla lögner, att på en gång hysa två åsikter som upphävde varandra, så att man visste om att de var motstridiga och trodde på dem båda; att bruka logik mot logik, att förkasta en moral och samtidigt göra anspråk på den.
Att tro att demokrati var någonting omöjligt och att partiet var demokratins väktare; att glömma vad som än var nödvändigt att glömma, och sedan återkalla det i minnet igen den stund då det behövdes, och sedan prompt glömma bort det igen: och framför allt, att tillämpa samma process på själva denna process.


4
Winstons uppgift var att rätta de ursprungliga siffrorna så att det stämde med de nya.
Så nyss som i februari hade överflödsministeriet utfärdat ett löfte om att
chokladransonen inte skulle minskas under 1984. Som Winston redan visste skulle den nu i själva verket sjunka från trettio till tjugo gram i slutet av innevarande vecka. Det enda som behövdes var att ersätta det ursprungliga löftet med en förhandsvarning om att ransonen antagligen måste sänkas någon gång i april.

Så omedvetet som möjligt skrynklade han därefter ihop den ursprungliga ordern och anteckningar han eventuellt hade gjort och lät dem försvinna i minneshålet för att slukas av elden.
Så snart alla de rättelser som råkade behövas i något nummer av Times hade samlats ihop och kollationerats, trycktes numret på nytt, det ursprungliga numret förstördes, och det rättade exemplaret arkiverades i stället. På så sätt kunde man dokumentariskt bevisa att partiets varje förutsägelse alltid hade varit riktig;

Historien var helt och hållet en palimpsest, den radades tom och fylldes med ny skrift så ofta det behövdes.
Men i själva verket, tänkte han medan han justerade överflödsministeriets siffror, så var det inte ens att förfalska. Det var bara att ersätta en meningslöshet med en annan.

Troligtvis hade inga skodon alls blivit producerade.
Vad man visste var att varje kvartal hade astronomiska mängder skodon blivit
tillverkade på pappret och att bortåt hälften av Oceaniens befolkning gick barfota.

Och någonstans, helt obekant var, fanns de styrande hjärnorna som samordnade hela verksamheten och bestämde riktlinjerna enligt vilka något fragment av det förflutna skulle bevaras, något annat förfalskas och ett tredje utplånas ur tillvaron.


5
Kamrater! ropade en ungdomlig röst full av iver. ”Giv akt, kamrater! Vi har lysande nyheter idag. Vi har segrat i produktionskampen! Statistiken är nu färdig för alla klasser av konsumtionsvaror, och den visar att levnadsstandarden har ökat med inte mindre än tjugo procent jämfört med ifjol.
Och det var bara igår, tänkte Winston, som det meddelades att ransonen skulle sänkas till tjugo gram per vecka. Var det möjligt att detta gick i folk bara tjugofyra timmar senare? Ja, det gjorde det.

Fantasistatistiken fortsatte att strömma fram ur teleskärmen. Jämfört med året innan fanns det nu mera mat, mera kläder, mera hus, mera möbler, mera kastruller, mera bränsle, mera fartyg, mera helikoptrar, mera böcker, mera nyfödda – mer av allting utom sjukdom, kriminalitet och sinnesrubbning. År för år och minut för minut susade alla och allting uppåt med rasande fart.
I magen och huden bar man på en ständig protest, en känsla av att ha blivit lurad på någonting man hade rätt till. Det var sant att han inte kunde minnas någonting i högre grad annorlunda.

7
Uppror var en blick, ett tonfall, på sin höjd någon gång ett viskat ord.
Men prolerna skulle inte behöva konspirera, om de bara på något vis kunde bli
medvetna om sin egen styrka. De behövde bara stiga upp och ruska sig, som en häst ruskar av sig flugor.

Vad berodde det på att de aldrig kunde stämma upp det ropet om någonting av betydelse? Innan de blir medvetna kommer de aldrig att göra uppror. Och innan de har gjort uppror kan de inte bli medvetna.

Men på samma gång lärde partiet, enligt dubbeltänkprincipen, att prolerna var mindervärdiga av naturen och måste hållas i styr, som djur, med hjälp av några enkla regler.
Och även när de blev missnöjda, som det hände ibland, ledde deras missnöje ingen vart, för i avsaknad av helhetsåskådning kunde de rikta in det bara på små enskilda olägenheter. Större missförhållanden undgick dem ofelbart.

Fördelarna på kort sikt med att förfalska det förflutna var lättbegripliga, men den yttersta orsaken var dunkel.

8
Det var sannolikt att de fanns några miljoner proler för vilka Lotteriet var om inte det enda så åtminstone huvudskälet till att leva vidare.
Han visste att vinsterna till stor del var imaginära. Det var bara småsummor som verkligen betalades ut och storvinnarna var obefintliga personer.

En mycket gammal gubbe och några få återstående med honom var de sista kvarlevande länkarna till kapitalismens försvunna värld.


ANDRA DELEN

5
Hon hade växt upp efter Revolutionen och var därför alltför ung att minnas femtio- och sextiotalens ideologiska strider. Något sådant som an oavhängig politisk rörelse stod utom hennes föreställningsförmåga, och i vilket fall som helst var partiet oövervinneligt.
Att det varit Ostasien och inte Eurasien som varit fiende: hela frågan tyckte hon ändå var oviktig. ”Än sen då? Det är ju jämt något jävla krig, och man vet ju att alla nyheter är lögn i alla fall”.

Att spara bitar av gamla tidningar: ”Vad skulle du ha gjort med det ens om du hade behållit det?”
”Kanske just ingenting. Men det var ett bevis. Det kunde ha spridit lite tvivel någonstans förutsatt att jag hade vågat visa det för någon. Jag inbillar mej inte att vi kan ändra på någonting i vår livstid.
”Nästa generation intresserar inte mej, gulle. Det är vi som intresserar mej.”
Hon visste när man skulle hurra och när man skulle bua, och det var allt man behöver.

Under samtalen med henne insåg han hur lätt det var att visa sig rättrogen samtidigt som man inte fattade någonting av vad denna rättrogenhet innebar.
På sätt och vis lyckades partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränk- ningar, därför att de aldrig fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem. Och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska.

8
Det finns ingen sådan förteckning. Broderskapet kan inte plånas ut därför att det inte är någon organisation i vanlig mening. Ingenting håller ihop det utöver en idé som är oförstörbar.

9
VÄRLDENS UPPDELNING I TRE SUPERMAKTER
Eurasien, Oceanien, Ostasien

I en eller annan kombination befinner sig dessa tre superstater i permanent krig sedan tjugofem år. Det årder en ständig och allmän krigshysteri i alla länder.Ingen av de tre superstaterna kan slutgiltigt besegras ens av de båda andra tillsammans.

Envar av de tre superstaterna är så vidsträckt att den kan skaffa sig så gott som alla råvaror den behöver inom sina egna gränser.
I den mån kriget hr något ekonomiskt syfte, är det ett krig om arbetskraft.

Som helhet är världen primitivare i dag än för femtio år sedan.Vissa efterblivna områden har gått framåt, och vissa uppfinningar, alltid på något vis förbundna med krig och polisiärt spionage, har utvecklats, men i stor utsträckning har experiment och upptäckter upphört.

Det var utan tvivel möjligt att tänka sig ett samhälle, där rikedom i betydelsen personlig egendom och lyxvaror kunde vara jämnt fördelad, medan makten bevarades i händerna på en liten privilegierad grupp.På lång sikt var ett hierarkiskt samhälle möjligt endast byggt på fattigdom och okunnighet.

Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Även om militära vapen inte förbrukas i egentlig mening, är tillverkningen av dem fortfarande ett bekvämt sätt att använda arbetskraft utan att producera något som kan konsumeras. I princip planläggs krigsansträngningen alltid så att den slukar allt överskott som möjligen återstår sedan befolkningens nödtorft är tillgodosedd.

Även den ringaste partimedlem förväntas vara duglig, flitig och även intelligent inom vissa trånga gränser, men det är även nödvändigt att han är lättrogen och ignorant fanatiker, vars förhärskande stämningar är fruktan, hart, dyrkan och orgiastisk triumf.Det är med andra ord nödvändigt att han besitter en mentalitet som lämpar sig för krigstillstånd.

Det är ofta nödvändigt för en medlem av Inre partiet att känna till att en eller annan nyhetsuppgift om kriget är osann. På samma gång tvekar ingen medlem av Inre partiet att kriget är verkligt, och att det måste sluta i seger, med Oceanien som världens odiskutabla härskare (enligt dubbeltänktekniken).
För alla medlemmar av inre partiet är denna framtida erövring en trosartikel.

Helikoptrar utnyttjas mer än fordon, bombplan har i stor utsträckning ersatts av projektiler med egen framdrivning, och det sårbara örlogsfartyget har fått vika för den nästan osänkbara flytande fästningen.

Planen går ut på att genom en kombination av strid, köpslagan och välberäknade svek förvärva en kedja av baser som helt och hållet inringar den ena eller den andra av konkurrenterna, och att därefter sluta en vänskapspakt med denne och hålla fred med honom i tillräckligt många år för att söva hans misstankar.
Under denna tid kan raketer med atombomber samlas på alla strategiska punkter; slutligen skall de alla fyras av på samma gång, med så förödande resultat att all vedergällning förhindras.

Så länge krig gick att vinna eller förlora kund ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.
Avskuren från kontakt med yttervärlden och med det förflutna är en oceanisk medbor- gare lik en människa i världsrymden som inte kan veta vad som är upp och vad som är ner. Härskarna i en sådan här stat härskar mer absolut än faraonerna eller de romerska kejsarna kunde göra.

Kriget förs a varje härskargrupp mot dess egna undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstruk- turen oskadd. Själva ordet krig har därmed blivit missvisande.

Överskiktets mål är att hålla sig kvar där de befinner sig.

Mellanskiktets mål är att byta plats med överskiktet.

Underskiktets mål, där det har ett sådant, är att avskaffa alla skiljaktigheter och skapa ett samhälle där alla människor är jämlika.

Det först efter decennium av mellanfolkliga krig, inbördeskrig, revolutioner och kontrarevolutioner i alla delar av världen som Engsos och dess konkurrenter trädde fram som helt utformade politiska teorier.
Men de hade varslats av de olika system som brukade kallas totalitära och som hade framträtt tidigare under seklet, och de allmänna konturerna av den värld som skulle framgå ur det rådande kaos hade länge varit uppenbara.

Vad slags människor som skulle styra denna värld var likaledes uppenbart. Den nya aristokratin bestod till största delen av byråkrater, vetenskapsmän, tekniker, fackföreningsorganisatörer, PR-experter, sociologer, lärare, journalister och yrkespolitiker.
Dessa människor, som hade sitt ursprung i en månadsavlönad medelklass och de övre skikten av arbetarklassen, var formade och sammanförda av den sterila värld som kännetecknades av monopol- industri och centralstyrning.

Jämfört med sina föregångare i forna tider var de mindre giriga, mindre frestade av lyx och överflöd, mer svultna efter ren makt och, framför allt, mer medvetna om vad de gjorde och ville och mer inriktade på att krossa all opposition.

Denna sista skillnad var väsentlig. Jämfört med tyranniet av idag har alla forna tiders tyrannvälden varit halvgångna och ineffektiva. De härskande grupperna var förr alltid i någon mån besmittade av liberala föreställningar, brydde sig inte om att det fanns kryphål överallt, fäste sig endast vid öppna oppositionshandlingar och intresserade sig mindre för vad undersåtarna tänkte. Till och medeltidens katolska kyrka var tolerant enligt nutida mått. En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser att hålla medborgarna under ständig övervakning.

Men det nya överskiktet var olikt alla sina föregångare i att det inte handlade instinktivt utan visste precis vad som krävdes för att trygga dess ställning.
Man hade länge insett att den enda trygga grunden för en oligarki är kollektivism. Förmögenhet och privilegier försvaras lättast om de ägs gemensamt.
Det som kallades ”privategendomens avskaffande” och som ägde rum omkring mitten av seklet betydde i praktiken att egendomen samlades på långt färre händer än förut, bara med den skillnaden att de nya ägarna utgjordes av en grupp i stället för av en mängd individer.
Kollektivt äger partiet allt i Oceanien, därför att det kontrollerar allt och
gör med produktionen som det finner lämpligt.

Under åren närmast efter revolutionen kunde det inta denna härskarposition nästan utan någon invändning, därför att hela processen framställdes som en kollektivisering.
Den ekonomiska ojämlikheten har permanentats.

Men problemet att föreviga ett hierarkiskt samhälle ligger djupare än så. Det finns endast fyra sätt på vilka en härskande grupp kan förlora makten.
Antingen besegras den av yttre fiender.
Eller regerar den så ineffektivt att massorna väcks till uppror.
Eller tillåter den ett starkt och missnöjt mellanskikt att uppstå.
Eller tappar den sitt eget självförtroende och sin lust att härska.

En härskarklass som kan skydda sig mot dem alla skulle stanna permanent vid makten.
I sista hand är det den härskande klassens egen psykiska inställning den avgörande faktorn.
Massorna gör aldrig uppror på eget initiativ, och aldrig endast för att de är förtryckta. Så länge det inte tillåts ha några jämförelsemöjligheter blir de inte ens medvetna om förtrycket.

Forna dagars återkommande ekonomiska kriser var totalt onödiga och tillåts inte längre inträffa, men andra lika vittomfattande politiska jämviktsrubbningar både kan inträffa och inträffar utan att få politiska följder, då att det inte finns något sätt att uttrycka missnöje på.

Vad överproduktionsproblemet beträffar, som har varit latent i vårt samhälle sedan maskinteknikens utveckling, är det löst genom kontinuerliga kriget, som samtidigt är nyttigt genom att det skruvar upp samhällsmoralen till erforderlig högspänning.

Det enda problemet är en fråga om utbildning.
Problemet gäller att kunna kontinuerligt forma medvetenheten både hos den styrande gruppen och hos den större chefsgruppen närmast under denna. Massornas medvetenhet behöver endast påverkas i negativ riktning.

Storebror är den förklädnad som partiet anlägger för att visa sig för världen. Hans funktion är att vara brännpunkt för kärlek, fruktan och vördnad, känslor som är lättare att erfara gentemot en individ än mot en organisation.
Under Storebror följer Inre partiet vars medlemstal är begränsat till sex miljoner, det vill säga något under 2 procent av Oceaniens befolkning.
Under Inre partiet står Yttre partiet, vilket om Inre partiet betecknas som statens hjärna kan liknas vid händerna.
Under detta följer de stumma massorna som vi brukar beteckna med ordet prolerna, till antalet cirka 85% procent av befolkningen.
Räknat enligt vår tidigare klassificering utgör prolerna underskiktet: ty ekvatorialtrakternas slavbefolkning, som ständigt byter ägare, är ingen bestående eller nödvändig del av samhällsstrukturen.

Ingenstans i Oceanien har invånarna en känsla av att vara kolonial befolkning som styrs från någon avlägsen huvudstad.

Det förekommer långt mindre cirkulation mellan olika grupper än vad som förekom under kapitalismen eller till och med i förindustriell tid.
Mellan partiets två avdelningar förekommer en viss utväxling men endast i en utsträckning som säkrar att svaga medlemmar utesluts ur Inre partiet och att ambitiösa medlemmar av Yttre partiet oskadliggörs genom befordran. Proletärer tillåts i praktiken inte att avlägga partiexamen.
En styrande grupp är en styrande grupp så länge den kan utse sina efterträdare.
Kärnpunkten i ett oligarkiskt styre är inte arvet från far till son.

Alla de trosföreställningar, vanor, tycken, känslor, attityder som karakteriserar vår tid är egentligen utformade för att upprätthålla partiets mystik och förhindra att det nutida samhällets verkliga natur blir uppdagad.

En partimedlem lever från sin födelse till sin död under tankepolisens uppsikt.
Men i varje fall kommer den grundliga mentalutbildning som han har undergått i barndomen och som rört sig kring nyspråksbegreppen att göra honom ovillig och oförmögen att tänka grundligt på någonting alls.
Krimstopp betyder kort sagt skyddande enfald.


Eftersom Storebror i verkligheten inte är allsmäktig och partiet inte ofelbart, uppstår behovet av en aldrig svikande, ständigt fortgående flexibilitet i behandlingen av fakta. Nyckelordet här är svartvitning.
Detta kräver en fortgående ändring av det förflutna, vilket möjliggörs av det tankesystem som egentligen i sig innefattar allt det övriga, och som på nyspråk heter dubbeltänk. Man tummar på verkligheten så att lögnen alltid befinner sig ett steg före sanningen.

De som skickligast praktiserar dubbeltänk är de som har uppfunnit dubbeltänk och vet att det är ett vidsträckt system av självbedrägeri.
Det är så att inga ändringar i doktrin eller politisk position någonsin kan erkännas. Ty att ändra åsikt, eller ens politik, är att bekänna svaghet. Man inser här att kontrollen över det förflutna framför allt beror på minnesträning.


MEN VARFÖR?

TREDJE DELEN

2
Partiet strävar efter makt helt och hållet för sin egen skull. Vi är inte intresserade av andras bästa; det är bara makten som intresserar oss. Inte rikedomar eller lyx eller långt liv eller lycka; bara makt, själva makten.

Vad ren makt innebär kommer du strax att fatta. Vi skiljer oss från alla oligarkier i det förflutna i det att vi vet vad vi gör. Alla de andra, också de som liknade oss, var fega och hycklande. De hade aldrig mod att erkänna sina egna motiv.

Vi vet att ingen nånsin griper makten med avsikten att lämna den ifrån sej. Makt är inte ett medel, den är ett mål.

Det första du måste begripa att makten är kollektiv.
Ensam och fri lider människan alltid nederlag.
Om människan kan underkasta sig fullständigt, hel och hållen, om hon kan slippa ifrån sin identitet, om hon kan uppgå i partiet så att hon är partiet, då är hon allsmäktig och odödlig.

Det andra du måste fatta är att makt vill säja makt över människor. Över deras kropp – men framför allt deras tankar.
Makt över det materiella – den yttre verkligheten, som du skulle kalla det – är oviktig. Vi har redan absolut kontroll över materian. Vi har kontroll över materian därför att vi har kontroll över tanken.

Livet behärskar vi, på alla livets nivåer.

TILLÄGG
NYSPRÅKETS PRINCIPER

Man motsåg att nyspråket definitivt skulle ha ersatt gammalspråket vid pass år 2050.

Under tiden vann det terräng i jämn takt, eftersom alla partimedlemmar inriktade sig på att alltmera begagna nyspråkliga ord och konstruktioner i dagligt tal.

Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna av Engsos utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka.

Nyspråket byggde på den nuvarande engelskan. Detta åstadkoms genom att:
1. skapa nya ord
2. eliminera icke-önskvärda ord
3. skala bort oortodoxa betydelser
4. indela orden i tre särskilda klasser

Många brott och misstag skulle därmed stå utanför hans makt att begå, helt enkelt för att de saknade namn och därmed var otänkbara.

Historien var redan nyskriven. I framtiden skulle sådana fragment , även om de råkade överleva, bli obegripliga och oöversättliga. Det var ogörligt att översätta ett stycke gammalspråk till nyspråk.