35. KLARTEXT PÅ LAGTINGET !

DET BLEV ETT HISTORISKT TAL PÅ LAGTINGET DEN 23 NOVEMBER, NÄR LAGTINGSLEDAMOT FREDRIK KARLSTRÖM (Obunden samling) SAMMANFATTADE LÄGET UNDER DEBATTEN KRING JA ELLER NEJ TILL LISSABON-FÖRDRAGET:

Herr talman,
jag vill börja mitt anförande att på samma sätt som lantrådet titta tillbaka på historien och berätta hur jag ser på Lissabonfördraget och dess tillkomst, sen förklara vad Lissabonfördraget betyder i korthet, jag kommer också titta demokratiprojektet EU och vad Lissabonfördraget betyder för Ålands självstyrelse. Samt varför vi kommit till den punkt som vi står vid idag.

Hela denna cirkus började som en process 2001 för att skapa en grundlag för EU, ett konvent tillsattes av regerings och statscheferna för att utarbeta ett förslag 1juli 2003 hade konventet avslutat sitt arbete och lämnade ett utkast till EU-grundlag till medlemsstaternas stats- och regeringschefer. 1juni 2004 hade EU-ländernas regeringar kommit överens om EU-grundlagens utformning.

Allting var nu upplagt för att ytterligare ett stort steg skulle tas i bygget av Europas Förenta Stater. Politikerna skulle dock snart bli varse om att folken ville annorlunda. Befolkningarna i Frankrike respektive Nederländerna sade klart och tydligt nej till EU-grundlagen i en folkomröstning i maj respektive juni 2005.

Efter en lång tankepaus återupptogs diskussionerna om EU-grundlagen under våren 2007 på initiativ av det tyska ordförandeskapet. I juni samma år var stats- och regeringscheferna överens om en kompromisstext. Efter avslutande förhandlingar enades man slutgiltigt om innehållet i det nya fördraget, som numera benämns Lissabonfördraget. 1 december 2007 skrev stats- och regeringscheferna under det nya fördraget.

Vad är då innehållet i Lissabonfördraget? I allt väsentligt detsamma som i den grundlag som folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Det nya fördraget består av mer än 3 000 sidor juridiskt finlir och har redan nu gett upphov till vitt skilda tolkningar och slutsatser. Sist och slutligen är det juristerna i EG-domstolen som avgör exakt hur texten skall tolkas och som fastslår de precisa konsekvenserna.

Kosmetiska förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande. Utrikesministern får en längre och mer intetsägande titel (hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).Den kanske största förändringen är att de provokativa referenserna till EU:s nationalsång och flagga har raderats. Förslagets substans är dock oförändrat.

Enligt den brittiska tankesmedjan Open Europe är Lissabonfördraget till 96 procent identisk med den text som föll i folkomröstningar. Av den ursprungliga grundlagen framgick klart och tydligt att EU -bestämmelserna skulle ha företräde framför nationell rätt. Denna artikel har inte tagits bort. Den står i stället i en fotnot, vilket är svårare att hitta. Om en finsk eller Åländsk lag - inklusive vår grundlag /självstyrelselagen - strider mot en EU-lag kommer således EU-lagen i framtiden att gälla.

Lissabonfördraget i korthet
- Medlemsstaterna förlorar vetorätten inom 68 områden bland annat i frågor som rör polissamarbetet. Ett enskilt land kan därmed bli överkört i känsliga politiska frågor

- EU-institutionerna får nya befogenheter inom 105 nya områden, detta gäller allt från små till stora saker såsom turism till rymdfart

- En EU-president och utrikesminister med egen diplomatkår införs vilka tillsätts under mycket odemokratiska former, exempelvis har baronessan från Storbritannien aldrig ställt upp i ett val på hemmaplan och på så sätt fått folkets förtroende utan det finns andra motiv som gjort att hon varit kommissionär i två år och nu alltså blir vår nya utrikesminister.

- Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks och EU skall bedriva en enhetlig utrikespolitik.

- Ett gemensamt försvar skall formas;

- EU blir en juridisk person som ingår avtal som binder medlemsstaterna

- EU blir den främste förhandlingsparten vid internationella förhandlingar, inte för vår del Finlands regering, alltså EU talar med en röst samtidigt som 27 nationers röster tystnar

- Polisiära frågor blir överstatliga och beslutas av EU-parlamentet

- Både kommissionen och parlamentet får färre poster

- EU får en klausul så att alla medlemsländer ska ställa upp för varandra om de hamnar under terrorattack eller naturkatastrof, vad har det för inverkan på vår neutralitet och demilitarisering

*
- Det finns givetvis fördelar med EU och Lissabonfördraget - Marknadsekonomin grundlagsfästs och staters möjlighet till utträde möjliggörs, om möjligheten finns för små regioner eller autonoma områden som önskar att gå ur vet ännu ingen hur det skall gå till eller om de ens är möjligt
*

- EG-domstolen behåller sin makt, inflytande flyttas från politiker till jurister


Demokratiprojektet EU?

Argumentet som förespråkarna till EU oftast använder är frihet, fred och demokrati. Tanken är vacker men är EU demokratisk, särskilt för Åland? Jag är inte emot EU, jag är emot att beslut som rör Ålands angelägenheter tas nere i Bryssel utan att vi kan vara med och påverka.

Det är grundläggande i de flesta demokratier att en författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, fastslår principerna för hur ett land skall styras. Det är därför man också oftast har folkomröstningar gällande författningar som ändrar på de principerna, vi obunden samling för Ålands framtid förespråkade att ålänningarna skulle få folkomrösta om detta fördrag eftersom så mycket makt flyttats ner till Bryssel och ännu mer med detta.

Tyvärr kan vi konstatera att regeringspartierna inte ville ha en folkomröstning för de insåg förmodligen som så många andra länder att en folkomröstning inte skulle vara till fördel för det politiska etablissemanget.

Några Länder har dock folkomröstat om förslaget till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna röstade som vi vet om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2D05. Det förse gick av föredömligt intensiva valkampanjer vilket resulterade i att valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Det blev rungande nej!


Det i sig ledde till en smärre kris i Bryssel men efter några års tystnad så upptogs arbetet under tysk ledning och den ursprungliga fördragstexten gjordes om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt för en vanlig medborgare.

Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under en annan flagga.

Det är ändå intressant att följa hur EU hanterade detta. EU talade helt enkelt med dubbla tungor, i Spanien hade befolkningen nämligen röstat JA till det första konstitutionella fördraget så där måste EU och Spaniens regering hävda att detta egentligen var samma fördrag och att spanska folket sålunda inte behövde folkomrösta igen. Frankrike och Nederländerna däremot måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning.

Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige och Finland fastslogs däremot att fördraget inte ändrade landets styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla lite med sanningen.

Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Bryssel- etablissemanget, dom hade lärt sig en hel del sedan nederlaget med Nederländerna och Frankrike. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta skedde i oktober i år och efter en massiv kampanj finansierad av samma Brysseletablissemang samt att man tillmötesgick Irländarnas krav på kompensation, så sade Irländarna JA. Irländarna krävde att de skulle få försäkringar om att landets restriktiva syn på aborter och hemmafruns starka ställning i konstitutionen får vara kvar samt några andra mindre eftergifter, irländarna ville helt enkelt bara ha sina små katolska egenheter kvar. De ställde krav, och blev kompenserade.

Det finns dock ett orosmoln kvar för Brysseletablissemanget, och nu är det bråttom, orsaken varför det nu har blivit så bråttom med att få fördraget ratificerat och ikraft är för att det konservativa partiet under David Camerons Ledning i Storbritannien har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att Låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan vet alla att britterna skulle komma att säga nej, så fördraget måste i kraft före det.


Demokratiskt eller hur? Lissabonfördraget och Ålands självstyrelse.
Jag anser att de fyra krav vi hade på att säga JA till Lissabonfördraget inte var förhandlingsbart. Speciellt inte platsen i EU-parlamentet. Vi i Lagtinget var tidigare alla eniga i att dessa fyra inflytelsefrågor måste lösas innan vi säger JA. Jag anser fortfarande det. Vi begär inte för mycket, vi kräver inte mer än vad som är vår rätt.

Ser vi på facit så fick Irland vad de ville för att säga JA, Tjeckien fick vad de ville, vi begär att rätt skall vara rätt. Inget annat land i EU skulle acceptera detta demokratiunderskott, ge ifrån sig självbestämmande utan att kunna vara med och påverka och besluta?

Det mest fundamentala i en demokrati är att man skall kunna vara med och påverka beslut som rör en, man skall få försvara sig själv när den som har makten ansett att man brutit mot någon lag eller förordningen. I en demokrati räknas en människa och en röst. Allmän och lika rösträtt. Så är inte fallet i EU. I dagens EU har vissa människor dubbla rösträtter, vissa lagstiftande parlament fråntagits rätten att lagstifta i frågor som berör dem och fråntagits rätten att delta i samarbetet.

Efter Lissabonfördraget så håller fortsättningsvis icke folkvalda eller icke direktvalda organ den mesta makten, även om EP roll stärks så spelar det ingen större roll för oss Ålänningar eftersom vi fortsättningsvis inte ersätts det behörighetsläckage som kom efter att vi gick med i EU 1995.

Sen det faktum att EU-valdeltagandet är så lågt i alla länder visar att parlamentets legitimitet är svag och att det saknar en demokratiskt förankring.

Vi har haft full oinskränkt behörighet i alla de områden som självstyrelselagen stipulerat, den självstyrelselag som gjort att Åland är unikt och som är grunden till att vi har och grunden till att vi haft ett sådant dynamiskt och välmående samhälle.
Efter EU inträdet har vi dock inte längre haft makten över oss själva utan beslut som rör oss och vår vardag avgörs utan att vi kan vara med och påverka nere i Bryssel. Med Lissabonfördraget utökas den makt i Bryssel.


Min farfars far Theodor Karlström var en av ledamöterna i det första landstinget. Jag är helt övertygad om att om han skulle leva idag skulle han se på dagens ledamöter i lagtinget med tårar i ögonen. Varför stred han tillsammans med Julius Sundblom så för Ålands rätt att få bestämma över sig själv, när deras efterföljare gång efter gång frivilligt ger upp den rätten. Han ställer sig säkert frågan, varför tror dagens politiker att beslutsfattarna i Bryssel vet bättre än ålänningarna själva i frågor som rör Åland, varför tar dom aldrig strid för sin sak, varför ger dom sig alltid?

Vi har haft ett förhandlingsläge med trumf på hand det senaste året och jag tycker det är beklagligt att majoriteten återigen viker sig för makteliten i Helsingfors. Vi har hävdat vår rätt ända sedan vi anslöt oss till EU 1995 att vi måste få inflytande säkrat eftersom vi givit bort vår lagstift- ningsmakt, vi har återkommit till samma krav, gång efter gång. Vi krävde inflytande i och med att vi godkände Amsterdam och Nice fördraget men aldrig har Finland gjort något åt saken, vi har krävt men när det sen kommit till kritan så har vi vikit oss för regeringen i Helsingfors och sagt att vi fortsätter jobba för ökat inflytande och vi ger inte upp kampen om vår rätt till en plats.

Finnarna vet att vi hotar i början men de vet också att vi alltid faller till föga, jag trodde faktiskt i min enfald att denna gång skulle vara annorlunda. När lagtinget var tillsammans i Bryssel och framförde vår gemensamma åsikt med talmannen i spetsen trodde jag att nu, den här gången viker vi oss inte. Nu kan inte finnarna längre nonchalera oss, nu visar vi att vi står enade bakom talmannen och inte kommer ge
oss förrän vi får vad vi rättmätigt skall ha. Men icke, lagtinget slår på stora trumman men när det kommer till kritan så vill vi behaga och inte vara bängliga.
Första gången jag varit övertalad av majoriteten, att jag röstade emot min egen övertygelse var 1999 när finska regeringen ville att vi skulle ta bort ordet “förklaring” i självstyrelselagen. Jag var ny i Lagtinget och visste ärligt talat inte så mycket men jag förstod att om Finland vill ha bort något i vår självstyrelselag så finns det en anledning till det, inte vill dom det för vår skull.

Så bara därför ville jag säga Nej, efter att dåvarande lantråd Nordlund kallat in mig på sitt arbetsrum och igångsatte sin övertalningskampanj för att få mig att rösta för ändringen med argument som att “ - Går vi bara med på det här nu så skall vi få så mycket i den kommande självstyrelselagsändringen, lantrådet Nordlund sa att LS var i en så viktig förhandlingsfas just nu att om de bara fick stryka ordet “förklaring”
så skulle det betyda så mycket för Åland, vi skulle vinna på att inte föra en konfrontationspolitik utan ge efter i den här frågan, då skulle så många dörrar öppnas och Ålands självstyrelse kunna utvecklas ännu mer”.
Vad fick vi? Absolut ingenting, men Finland lovade mycket.

Återigen gav lagtinget inklusive mig själv efter, det har jag ångrat många gånger efter det skall jag säga. Tyvärr måste jag säga att Finland vet att vi alltid är sturska till en början men sen när finska ministrarna börjar ringa och bearbeta våra ministrar, klappa dem på ryggen och Lova utredningar och arbetsgrupper så vet dom att Ålänningarna alltid ger sig.

Jag kan inte heller låta bli att säga att denna gång tror jag att dödsstöten i förhandlingen för den åländska parlamentsplatsen kom när talmannen i våras gick ut mitt under den kanske hetaste förhandlingsperioden och sa att Lagtinget nog kommer rösta JA till Lissabon, just där gav han bort vårt enda trumf.

Just där gav han den finska regeringen det halmstrå de fiskade efter, de visste med det att ålänningarna kommer ge sig ännu en gång.Tror ni ärligt talat att Finland kommer lyfta ett finger för att ge Åland en plats i Bryssel, för det första så även om de lyfter ett finger så kommer vi aldrig att erhålla en plats därifrån. Skulle Bryssel ge oss en plats så måste dom ge alla andra autonoma områden i Europa en eller flera platser också. Vilket i sig strider mot målsättning med Lissabonfördraget, vilket är att platserna i Bryssel skall minskas inte ökas.

Finland vet att Bryssel aldrig kommer att ge oss en plats och försöker nu med en fint lura ålänningarna och styra över ansvaret till Bryssel. Om Åland någonsin skall få ett säte i europaparlamentet skall vi ha en plats av Finland, problemet med det är att det i sin tur kommer finska politiker aldrig kunna försvara för sina väljare.

Se bara på den hätska debatten senaste veckan i den Finska tidningen Helsingin Sanomat, varför skulle finska politiker jobba för Åland i Bryssel, deras väljare anser anser att Ålänningarna redan har det för bra och är ett av de mest privilegierade folken i världen och är som bortskämda små barn.

Det enda som kan göra att vi får vår rättmätiga plats är att vi tvingar fram den.
Jag och det flesta med mig anser att Finland begår ett fördragsbrott om inte Åland röstar JA, det vet Finland. President Halonen har skrivit på fördraget som säger att det gäller i hela hennes land, men förrän vi säger JA så gäller det inte på Åland.

Eftersom vi fortfarande är en del av Finland har Finland ett ansvar över oss oavsett om vi röstar ja eller nej, däremot så får Finland problem i Europa med ett Nej, jag anser att dessa 15 års demokratiunderskott nu är dags att rätta till.

Finland som alltid vill vara bäst i klassen i EU skulle inte kunna Leva med sig själv med en sådan plump i protokollet som ett fördragsbrott skulle innebära. För att hjälpa Finland bör vi säga JA, men inte förrän vi har en av Finlands platser, ger vi oss nu kommer aldrig chansen igen.

Jag kommer rösta nej till detta principiella dråp på självstyrelsen som Lissabon- fördraget är, vi kan inte sälja vår självstyrelsesjäl flera gånger nu, antingen skall vi som våra förfäder slåss för vår rätt eller så skall vi tiga still, ni som kommer röstar JA denna gång, kom aldrig och säg att vi skall kräva vår rätt till parlamentsplatsen igen, det drar bara ett ännu större löjets skimmer över Åland, att vi gång på gång kräver men aldrig går hela vägen.

Ärligt talat röstar ni JA till Lissabonfördraget nu så borde vi börja diskutera alternativ till självstyrelsen, för hur mycket har vi egentligen att säga till om längre?

Enligt Ledamot Harry Jansson är det ett faktum att detta lagting med ett JA till Lissabonfördraget avträtt sig 80% av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Det resterande 20% som vi fortsättningsvis har makt över är att besluta om är exempel som vuxna människors fritidsysselsättning såsom finansiering av bildningsförbunden och eller hur stora jaktområden skall vara för att jaga älg.

Självstyrelsen håller på utvattnas till att bara bli en diskussionsklubb med 30 Ledamöter som inte längre har makten att göra det som de tror är bäst för Ålands folk, har vi bara 20% av maktbefogenheterna kvar kan jag inte se varför vi behöver vara 30 personer i detta parlament.

Denna federalistiska, odemokratiska union var inte det som ålänningarna röstade JA till 1995.

Det är dags att sluta smeka Finlands regering medhårs, kräva vår rätt att delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller se på andra alternativ för Åland, som vi håller på nu är ohållbart.

Jag sa i den första debatten om Lissabon-fördraget att endast “döda fiskar följer strömmen” Tyvärr kan jag konstatera att det gäller fortfarande.