39. EU-KRITISKA EUROPA DEBATTERAR EKONOMI

Varje krig har fått sin början mitt i bland någon typ av problem med att upprätthålla välfärden. Nu är Europa på väg dit igen, oroligheterna ökar.

Men helhetsbilden av det ekonomiska läget inom EU suddas ut genom att media fokuserar på ett land i sänder, just nu på Grekland, och målar upp bilder av olydiga skurkar. Däremot så består den EU-kritiska ekonomidebatten som bäst av många temaområden, vilket utgör en intressant helhet:

1. EU-systemet orsaken: Den liberala EU-marknaden är i sig en orsak till Europas finanskris och det har skapat så kallade ”dark pools”. Europeiska centralbanken (ECB) har agerat som importör av den ekonomiska krisen från USA. Men euro skyddar inte mot monetära oväder och ECB:s regler och politik skapar bestående sociala problem inom EU. Parallellt har den offentliga sektorn blivit fångar hos europeiska finansjättar, vars tillväxt den inte mera vågar kritisera. Lobbarsystemet i EU stöder dessa aktörers agerande.

2. Den verkliga skuldbilden: I och med krisen exploderade den offentliga skuld- sättningen och eurozonens värde sjönk. Den offentliga skulden har ökat från 66 procent 2007 till 83,6 procent 2010 (källa: Eurostat). Den ursprungliga tillåtna maximigränsen låg på 60% som också Finland just nådd. Men man ska se helheten som består av hushållens, företagens och offentliga sektorns skuldsättning. På så sätt har till exempel Frankrike en skuldsättning på 199,5 procent, Tyskland 202,7 procent, Spanien 269,3 procent, England 255,0 procent och Italien 221procent, vilket kan jämföras med USA:s 240 procent!

3. Fattigdomen når allt fler: Vi befinner oss i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929 och de svaga förbättringarna sedan slutet av 2009 är ingalunda bestående. Man anser att den verkliga fattigdomen sätts igång från och med 2011 eller 2012. Det är viktigt att notera att nu blir också medelklassen utsatt för sämre ekonomi och även fattigdom. Exempelvis har 50% av Frankrikes låginkomsttagare inte haft någon reell lönehöjning sedan 1999. Och bland annat Spanien har redan aviserat att det blir massiva nedskärningar inom den sociala och hälsosektorn.

4. EU-institutionernas egen ekonomi: Redan under femton år har Revisionsrätten kritiserat kommissionen för att största delen av utbetalningarna, d.v.s. 85 miljarder euro per år, inte kan anses vara legala eller regelmässiga, vilket gäller de flesta av budgetens utgiftsposter. Men massiv EU-propaganda får skattebetalarna stå för.

5. EU:s utvidgning: Vi har betalat dyrt för utvidgning av EU utan politisk nytta, EU är inte mera någon nödvändig ram och inte heller tillväxtmotor. Sedan två år tillbaka har integrationsstödet till Turkiet (att bli medlem) fyrfaldigats, vilket betyder 4,873 miljarder euro i diverse projektstöd för perioden 2007-2013. Kommissionen kritiseras för bristande styrning och definitioner samt obefintlig evaluering av projekten.

6. Nya allianser: Det har förutspåtts en oundviklig allians mellan arbetar- och medelklassen, vilket konfronterar direkt med den europeiska minoritetsklass av beslutsfattare som nu lever globalt, mer eller mindre utan vardagsanknytning till en nationalstat eller självstyrande region. Därför kommer två frågor att ivrigt debatteras inför kommande val, Europarlamentets assistentroll, det vill säga gentemot verkliga globala beslutsfattare och invandrarfrågan.

... för att inte tala om arbetslöshet ...

Bland annat på grund av allt detta hävdar jag att EU inte är något fredsprojekt utan slår sönder Europa.
___________________________________________________________

ETT LITET TILLÄGG FRÅN 6.9.2011 FÖR DEM SOM LÄSER ENGELSKA
EN AV MÅNGA KRITISKA ANALYSER OM OCH KRING EURON:
___________________________________________________________

UBS Investment Research

Global Economic Perspectives
Euro break-up – the consequences


The Euro should not exist (like this)
Under the current structure and with the current membership, the Euro does notwork. Either the current structure will have to change, or the current membershipwill have to change.


Fiscal confederation, not break-up
Our base case with an overwhelming probability is that the Euro moves slowly(and painfully) towards some kind of fiscal integration. The risk case, of break-up,is considerably more costly and close to zero probability. Countries can not beexpelled, but sovereign states could choose to secede. However, popular discussionof the break-up option considerably underestimates the consequences of such amove.


The economic cost (part 1)
The cost of a weak country leaving the Euro is significant. Consequences includesovereign default, corporate default, collapse of the banking system and collapse of international trade. There is little prospect of devaluation offering much assistance.We estimate that a weak Euro country leaving the Euro would incur a cost of around EUR9,500 to EUR11,500 per person in the exiting country during the firstyear. That cost would then probably amount to EUR3,000 to EUR4,000 per personper year over subsequent years. That equates to a range of 40% to 50% of GDP inthe first year.


The economic cost (part 2)
Were a stronger country such as Germany to leave the Euro, the consequenceswould include corporate default, recapitalisation of the banking system andcollapse of international trade. If Germany were to leave, we believe the cost to bearound EUR6,000 to EUR8,000 for every German adult and child in the first year,and a range of EUR3,500 to EUR4,500 per person per year thereafter. That is theequivalent of 20% to 25% of GDP in the first year. In comparison, the cost of bailing out Greece, Ireland and Portugal entirely in the wake of the default of thosecountries would be a little over EUR1,000 per person, in a single hit.


The political cost
The economic cost is, in many ways, the least of the concerns investors shouldhave about a break-up. Fragmentation of the Euro would incur political costs.Europe’s “soft power” influence internationally would cease (as the concept of “Europe” as an integrated polity becomes meaningless). It is also worth observingthat almost no modern fiat currency monetary unions have broken up without someform of authoritarian or military government, or civil war

38. VET INTE, BERÄTTAR INTE (EU-beskattning)

TILLÄGG ANGÅENDE CH:S KOMMENTAR 30.1.
Väl magstarkt av CH att påstå att vi "i sak är överens",CH visste inte ens om vad som pågår eller så vill han inte berätta !
Att mina kommentarer ännu var så pass "sakliga" får CH vara tacksam för. Själv är han allt annat än saklig, det vill säga vet ingenting och/eller berättar ingenting om ytterst viktiga frågor !!!!!!!!


***

Jag tackar parlamentariker Carl Haglund för svaret till min fråga om EU-beskattning. Du vet ingenting och ”hoppas” att det inte blir någon beskattning heller. Eftersom jag inte deltar i ”stafettkarnevaler” utan samlar information i stället, så vet jag tydligen mer.

Att någon Mepp (parlamentariker) idag gillar eller inte tanken om EU-beskattning har försvinnande lite betydelse. Jag har redan för några år sedan påpekat att kommissionens tidning i Sverige, Europaposten, visste i sitt nummer 3/2008 berätta om förberedelser, där också finländare varit med (www.eukomm.se).

Och parallellt har Europas kritiska rörelser hållit på att följa den här oroande utvecklingen. Så här ser det ut i mina anteckningar:

1. “Egna resurser” heter det ständigt pågående projektet i syfte att styra allt mer medel till EU, när man inte täcks öppet säga att nuvarande medel inte räcker till att bygga vidare superstaten EU.

2. På ett möte i Helsingfors 7.3.2006 med Alain Lamassoure (den ständiga rapportören för projektet), Ulla-Maj Wideroos (finansministeriet) och Jari Koskinen (någon beskattningskommitté i riksdagen) konstaterades att AL ”var övertygad om att i något skede en del av nationell skatt borde överföras till unionen. Alltså ”del av någon nationell skatt så att landets budget inte behöver belastas med detta”.

3. Eftersom det skulle bli för dyrt för EU att beskatta länderna, så ”skulle det vara mycket enklare att utnyttja någon skatt som redan existerar i alla medlemsländer”.

4. För Finlands del gällde det då att fatta beslut om huruvida man landet vill åstadkomma något sådant. Och det vill ju beslutsfattande eliten i Finland (och Åland?) så gärna!

Jag bifogar texten ( det är Finlands bidrag i sammanhanget) till denna insändare på min hemsida (www.merjarenvall.blogspot.com) och återkommer med mera detaljer. Nu säger jag bara detta: Meppar är ofta springpojkar och –flickor i ett större spel. De vet inte ens alla gånger vad medlemmar i det egna partiet sysslar med. Det har vi bevis på här. Och sådana skall sedan ta hand om åländska frågor för oss? Hissa flaggor i Bryssel, vad?

Till vanliga ålänningar säger jag det här: den som enbart funderar på enstaka projektbidrag är samma som att fokusera på att anordna bal under tiden båten sjunker redan. För vad tror ni att det betyder när man börjar styra skattemedel till EU? Bättre löner och pensioner och arbetsplatser för unga, typ?


TEXTEN JAG HÄNVISAR TILL OVAN:

MEETINGS OF ALAIN LAMASSOURE,
STANDING RAPPORTEUR FOR OWN RESOURCES
HELSINKI, 7 MARCH 2006

Participants:
Mr. Alain LAMASSOURE (AL), Standing rapporteur on own resources
Secretariat: Mrs. Monika STRASSER, Administrator
Mme Ulla-Maj WIDEROOS (UMW), Minister responsible for own resources, Ministry of Finance
Mr. Jari KOSKINEN (JK), Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta

1) Meeting with Mme Ulla-Maj Wideroos, Minister responsible for own resources, Ministry of Finance, 16: 15 hours

AL commenced the meeting by giving some background information on the reasons for his meetings with the national parliaments. He reminded that the own resources were not a community competence but one of the Member States. This was why he was aiming at finding a common proposal of EP and national parliaments in order to prepare for the review of expenditure and revenue that was supposed to take place in 2008.

AL spoke out in favour of a 2-stages-approach: First, the current system should be improved by making it fairer, simpler and more transparent. Secondly, a new genuine own resource should be introduced as per 2013.

In response to UMW 's question, if he had had any feedback on this from other Member States, AL explained that there had not been much reaction so far. Net-beneficiaries were happy with the current situation, anyway, while net-contributors who were not happy with the current situation had been made happy by the latest British proposals.

AL reminded that the amounts at stake were very low. He was convinced that, at some stage, part of a national tax would have to be allocated to the Union. There had to be a treaty or an inter-institutional agreement by which Member States decided to allocate, for some time, part of some national tax to the Union without first charging the national budget with it. This treaty or agreement would require unanimity in Council and ratification by all national parliaments.

For UMW the first stage towards achieving a result was taking the decision on whether to try and accomplish this by many small steps or by one large step.

AL preferred a gradual progressive approach. However, he pointed out that if the new system should be applied as from 2013, negotiations should start without delay.

To UMW's question how realistic these proposals were, AL responded that by mid-2006 he hoped to have received the first position of half of the countries. They should be a representative sample of big and small, rich and poor, and old and new Member States.

It was only logical that a Union of 28 could not be financed with the same funds as a Union of 12. 1% of GNI was not enough, 1.1% or 1.07% or any other figure in this range was needed. However, none of the big countries wanted to pay the extra 0.1% or so. This was why a new system was needed.

UMW concluded the meeting by stating that Finland was always open for negotiations.

2) Meeting with Mr. Jari Koskinen, Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta, 17:30 hours

AL introduced the topic by describing the development of an original system of own resources, as in the beginning of the European Community, to a system of Member States' contributions as it was in place now, 20 years later. At the moment 90% of EU revenue came from VAT and GNI which had a lot of drawbacks like for example the dominance of the principle of just returns. Net contributors just wanted changes for their own situation and net-receivers were happy.

The current system needed to be updated, otherwise the policies decided by the European Council would not be implemented because the Member States had their own problems and could not even comply with the stability pact.

In its considerations of the reform of the own resources system, COBU wanted to work hand-in-hand with the national parliaments. The EP could do the stocktaking and could launch initiatives but the subject was in the competence of the Member States. The national parliaments had the power, the European Parliament had the vision.

On the procedure, AL explained that first the opinions of 10 - 12 parliaments should be collected. By the end of 2006 he hoped to have a resolution adopted which would enjoy broad consensus within the EP and amongst a majority of national parliaments.

In the current negotiations on IIA and financial perspective the governments should make a commitment to include a reform of own resources in the review process 2008.

His visit to Helsinki, AL stated, was to be seen in this context as part of a pre-, pre-, pre-, pre-negotiation. He wanted to find out which method Finland wanted and which timetable.

JK stressed that negotiations on this subject had been and would always be difficult. Finland had considered a GNI based resource the best way to finance the budget. They thought this was a fair indicator of the prosperity of a country. This would of course mean less weight on a VAT resource and a slow disappearance of traditional own resources.

Finland, for example, did not need the kind of CAP currently in place. However, if everybody in the Union agreed that cohesion and CAP were common tasks then there should also be an agreement on how to finance it.

JK underlined that the British rebate was not acceptable to Finland who considered it unfair. He also reminded that there was still some misuse of money and called for a better auditing system.

With regard to an EU tax, JK noted that people in Finland were very much against it. How could they know how this money would be used? Whether it went to the right places? JK was also doubtful if using part of an existing tax would work.

AL responded that the EP was not biased and open to all proposals. Fact was that the current system did not work and a new one needed to be found. The recent Finnish proposals on how to improve the current system had been very interesting in this respect.

Of course, it should be insisted upon that EU money was spent correctly, value for money should be guaranteed. However, AL reminded that the EP Committee on Budgetary Control worked together with the Court of Auditors in order to check on how EU money was spent.

According to AL, for the next few years a European tax would not make sense because only small amounts were needed. To introduce a new tax for some 300 million taxpayers to raise something like 1/1000 of GNI would just cause collection costs that were totally out of proportion.

It would be much simpler to use part of a tax existing in all Member States - maybe in connection with the common market. Thus, the additional wealth created by the internal market could be used to fund new EU policies. AL stressed once more that this did not mean raising the current level of VAT. The idea was, for example, to dedicate to the European Union budget a part of the VAT on goods imported into a Member State from another Member State. In parallel, the Member States' contributions to the EU budget would be decreased or abolished. Another possibility was the harmonisation of the profit tax - rates and tax bases - followed by part of it going directly into the EU budget.

AL underlined that, whatever way would be chosen, it would be a decision taken by a Member State to allocate part of their revenue directly to the Union and not a decision to grant the Union the right to levy taxes.
According to JK, tax harmonisation was not any problem for Finland. He knew that other Member States wanted tax competition. For Finland there was enough competition outside Europe.

JK found the VAT idea quite interesting since it would also help the Member States to make their own budgets and it would be transparent for the consumers. Concluding the meeting, he showed himself open to jointly look for other possible answers.

37. UTREDNING OM PROBLEM (EU-kostnader)

VILJAN ATT BERÄTTA OM EU-EKONOMIN

Redan i februari 2009 analyserade OpenEurope EU-lagstiftningens inverkan på Englands ekonomi med rubriken ”Kontrollen gått förlorad? Ett decennium av EU-lagstiftning”

I utredningen på ca 78 sidor kan man läsa att:
1. Såväl mängden av lagstiftning som kostnaderna föranledda av dem stiger hela tiden.
2. Antalet lagar har gått upp i raketfart, från 10.800 1998 till 26.500 2008.

3. Årliga kostnader för England har i samma takt gått upp från 16,6 biljoner (10 pund är drygt 11 euro) 2005 till 28,7 biljoner 2008 (dvs. en ökning på 74%).

4. Med sådana summor kunde England låta bli beskatta sitt folk under ett års tid eller alternativt avkorta statsskulden med 24%.

Den här takten betyder att kostnaderna för hela EU år 2018 blir 3,017 triljoner, vilket betyder över 15.000 euro per varje EU-hushåll. Liknande analyser håller man på med i Frankrike och Tyskland. Och det är klart att vi har motsvarande kostnader fast man liksom inte får säga det högt! Och så pratar våra politiker om minskning av byråkrati och offentlig sektor?

Sedan fick vi nyligen av europarlamentariker Carl Haglund veta att EU vill ”sätta grekerna på plats” och att de grekiska myndigheterna har förskönat de ekonomiska siffrorna och har åtminstone sedan 1997 fört unionen bakom ljuset, Greklands statsskuld förväntas klättra upp till 125 procent av BNP detta år samt att Grekland är långt ifrån det enda landet som brutit mot pakten och att kasta ut Grekland ur eurosamarbetet ter sig inte heller som ett attraktivt alternativ för någon.

Hagmans sätt att måla upp en EU som lyckas styra med hård hand övertygar inte kritikerna eftersom:

1. Europeiska centralbanken (ECB) håller på att febrilt analysera hur allt i juridisk menig skall lösas om/när ett eller flera länder lämnar valutaunionen (euron) och/eller EU. ECB behöver således inte ”kasta ut” några länder.

2. Det är flera länder som kämpar med sin statsskuld och skuldsättningsgrad på över 100% av BNP är ingen raritet mera.

3. Och finska finansministeriets chef uttalade sig nyligen om läget med uttrycket ”Finland ligger i djupt träsk”.

4. Och hur mycket och hur länge har inte EU själv fört sina medlemsländers befolkningar bakom ljuset med alla bedrägerier och oegentligheter! Inte berättar man öppet heller att EU-presidenten kostar oss skattebetalare 300-400 miljoner i form av lön, säkerhetsarrangemang, stab, kontorsbyggnad osv. Eller slagsmålet om EU- parlamentarikernas lönehöjning samtidigt när t.ex. Finlands regering(ar) ber det finska folket nöja sig med mindre i lön och pension!

Hej Carl Haglund, berätta oss hur det framskrider med EU-beskattningen, det där som man inte får kalla beskattning men som ändå blir det 2014? Vet du något om det? Eller skall det också lättsamt beskrivas som stafettkarneval?



DET HÄR ÄR SAMMANFATTANDE AVSNITT UR OPEN EUROPES UTREDNING OM HUR EU BELASTAR SINA MEDLEMSLÄNDER MED SIN LAGSTIFTNING (Jag kommer småningom att översätta åtminstone delar av dessa axplock):

Out of control? Measuring a decade of EU regulation February 2009 By Mats Persson with Stephen Booth & Sarah Gaskell Edited by Lorraine Mullally

KEY FINDINGS:

Both the number and cost of regulations are going up all the time

• Over the past decade, the number of laws produced in both Whitehall and Brussels has skyrocketed. The number of legal acts in force in the EU has gone from 10,800 in 1998, to over 26,500 in 2008.
• However, while the number of regulations adopted each year is a useful indicator of trends, a far more meaningful assessment of the burden of regulation is the relative cost of those regulations to the economy.
• Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008 — an enormous increase of 74%.

Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008— an enormous increase of 74%

• Meanwhile, the estimated cumulative cost of regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 is £148.2 billion. This is the equivalent of 10% of GDR1
• For the same amount, the UK Government could abolish income tax for one year2 or cut the national debt by 24%. EU legislation is responsible for 72% of the cost of regulations in the UK
• Of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU. Similarly, the EU proportion of the average annual cost of regulations is 71.6%. of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU
• Overall, the cost of EU legislation has gone up steadily year-on-year over the past decade. ln 2008 alone, EU legislation dating from 1998 cost the UK economy £18.5 billion — up from £12.2 billion in 2005.
• Taking the cumulative cost estimates, EU legislation since 1998 has cost the UK 23% more than the UK’s total gross contributions to the EU budget over the period 1998-2008.

1 Caiculated assuming that UK GDP in 2008 was E1,461,301,000,000, see Eurostat
http:llepp.eurostat.ec.europa.eulportal/page?_pageid=0,1 1361 73,0_45570701 &_dad=portal&_schema=PORTAL
2 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uk!psf_statistics.htm
3 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was £614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklccilnugget.asp?ID=277
4 According to the Treasury, the UK’s gross contributions to the EU budget 1998-2008 were £86.34 billion, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uklint_eu_statefraud.htm

At the current rate EU legislation will cost the UKE356 billion by 2018

• If the current flow of regulation continues, by 2018, the cost of EU legislation introduced since 1998 will have risen to more than £356 billion.5 This is around f 14,300 per British household.6 For the same amount, the UK Government could pay off almost 60% of the national debt7, or abolish incometaxfor2yearsand still leave theTreasury with a surplus.8
EU labour market Iaws alone account for 21% of the total cost of UK regulations
• Labour market legislation introduced over the past ten years has cost the UK economy £45 billion. 69% of this —£31 billion — came from the EU. This means that 21% of the overall cost of new regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 can be sourced to the EU’s labour market laws alone. For this amount, the UK Government could cut corporation tax by two-thirds.9
Meanwhile, EU health and safety legislation coming into force in the last decade has cost the UK £5.7 billion.
EU agricultural regulations have cost British farmers over £2 billion, and the EU food labelling requirements have cost the UK £1.7 billion over the last ten years.
BERR is the UK’S ‘regulation factory’, with 73% of its annual cost of regulation coming from the EU
• Among UK Government departments, BERR (formerly the DTI) is the main facilitator of regulation in the UK. If the UK has a ‘regulation factory’, this is it. ln 2008 alone, the department accounted for regulatory costs to the economy of £12.8 billion — 45% of the total cost of regulation in that year. This was roughly £4 billion more than in 2007— or a 45% increase.
• Over the past ten years, 72.7% of the average annual cost of the regulation imposed by BERR stemmed from Brussels. ln 2008, the cost from EU regulation administered through BERR was £5.9 billion. This is enough to cut the rate of corporation tax by an average of 13%.10
• ln 2008, a staggering £9 billion of the cost of regulations coming from BERR arose from labour market regulations, of which £3.6 billion came from the EU. ln tum, £2.1 billion of this was due to one single regulation —the EU’s infamous 1999 Working Time Directive.

EU regulation accounts for more than 90% of the total cost of regulations from some Whitehall departments

• Meanwhile, EU regulations account for 98.8% of the cumulative cost of regulations coming from the FSA, 96.5% of those coming from the Ministry of Justice, 94.2% of regulations from DEFRA, and 94.3% from the HSE.
EU regulations cost the EU €1.4 trillion
• The cumulative cost of regulation introduced between 1998 and 2008 for all 27 EU member states is €1.4 trillion. Of this, 66%, or €928 billion, is EU-sourced.
• If current trends continue, by 2018, the cost of EU regulation introduced since 1998 will have risen to more than €3.017 trillion. This is over €1 5,000 per household in the EU.
• Since the Commission launched its ‘Better Regulation Agenda’ in 2005, the annual cost of EU legislation across the bbc has gone from €108 billion to over €161 billion — an increase of 50%.
5 The figure is the Present Value of the cost, caiculated using the discount rate of 3.5 per Cent specified in the Treasury Green Book, see http:llgreenbook.treasury.gov.ukfchaptero5.htm#discounting
6 Based on ONS’s es-timate of the number of UK househoids at 24.9 million in 2006, see http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?id=1 866
7 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was E614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?ID=277
8 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
9 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
10 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IAwww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm http:/vww.hm-treasury.gov.ukIpsf_statistics.htm

• In 2008 alone the cost of regulation for the EU27 was €269.5 billion. This is up from €229.6 billion in 2007 and €183.4 billion in 2006.
• The cumulative cost to Germany of regulation introduced since 1998 is a staggering €280 billion. Of this amount, €184 billion (66%) is sourced to EU legislation — which is the equivalent of over 7% of the country’s GDR11
• In France the cost was €211 billion, of which almost €144 billion — 68% — came from the EU.

The Government’s claims to have cut the cost of regulation do not stack up — the Government must focus much more of its efforts on the EU level

• There is a clear mismatch between our findings and the Government’s claims to have cut down the administrative cost and burden of regulations in the last few years.12 ln December 2008, for example, the Government said that the administrative burden had been cut by £1.9 billion compared to the 2005 baseline measure.13
• It seems unlikely that the net administrative cost of regulations could be falling, while the overall cost of regulation — as captured by our figures — is increasing 50 markedly. Especially given that both sets of findings are based on the Government’s own figures.
• The UK’s reform agenda is ambitious. However, because of the large proportion of regulation stemming from the EU, the UK is losing control of it. For example, the new idea for departmental regulatory budgets is a good one, but since the regulatory costs stemming from some departments are so heavily driven by EU legislation, it is difficult to imagine how ministers will be able to control the budgets in practice. With EU regulations accounting for around 72% of the annual average cost of UK regulations, the Government effectively has control of less than 30% of the annual cost of regulation.

UK ministers sometimes sign off on EU proposals despite the lmpact Assessment showing the costs outweighing the benefits

• ln 2007 the Minister of Transport Stephen Ladyman, for instance, approved an lmpact Assessment which showed that the estimated costs of an EU Directive were £400 million a year while the benefits were £18.5 million a year. This encapsulates the UK Government’s weak approach to negotiations on EU legislation.


The EU’s attempts to cut regu!ation are para!ysed by too much tinkering at the margins

• Over the years the Commission’s commitment to ‘better regulation’ has resulted in very few tangible benefits. Despite noble efforts by a handful of reform-minded Commissioners such as Gunther Verheugen, regulatory reform in the EU is still paralysed by far too much tinkering at the margins. Meanwhile, the flow of regulations coming from the EU is quietly skyrocketing.
• The Commission’s system of impact assessments results in sporadic, and poorly formulated assessments which are of negligible use in the policy-making process. We have found onlythree cases where a Commission proposal has been dropped as a result of an impact assessment — compared to the 10,800 acts that have been adopted in the EU since the introduction of EIA5 in 2003.
— The Commission’s lmpact Assessment Board lacks the autonomy and the teeth to stem the flow of new regulations, while the European Parliament has proven more of a driver of over-interference than an independent watchdog.
11 Based on Eurostat’s projections in 2008 of German GDP of €2,513,199,000,000.
12 HM Government, ‘Delivering simplification plans: a summary”, 11 December 2007, p. 7
13 HM GovernmentlBetterRegulation Executive, “Making your life simpler: simplification plans—a summary”, December
2008, p. 25

Reform is possible — but a radical new approach is needed

• There have been some genuine attempts at reform, but the UK’s current agenda is simply failing to curb the increasing flow of new regulations impacting on business and the wider economy. Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year.
• The fact that a very high proportion of the total cost of regulation is coming from regulations negotiated not at Whitehall and Westminster but in Brussels and Strasbourg, shows that any reform agenda which does not focus primarily on curbing the flow of EU regulations will continue to fail.
Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year
• Reform requires a whole new approach from both the UK Government and the EU Commission.
• Most importantly, policymakers need to fundamentally change their mentality and understand that state interference — at UK or EU level — can only be justified with conclusive evidence that the benefits of any such i nterference outweigh properly quantified costs.
• Specifically, the UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level. For example, the UK’s opt-out from the EU’s Working Time Directive — under negotiation at the time of writing — is a clear case of where the Government should produce a robust lA, and take it to Brussels, arguing that it simply cannot accept proposals for which there is little support at home, and for which the estimated costs are so high. A similar strategy could have been pursued with the Agency Workers Directive. Such warnings, when based on robust evidence, will strengthen the UK’s negotiation position enormously.
The Government should introduce EU Commission style audit trails to help businesses keep up. There also needs to be real-time scrutiny of EU proposals at Westminster, with a bolstered new committee system which takes proper account of the fact that 72% of the cost of legislation is now EU-derived.

The UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level

• The UK Government is in a strong position to draw up a new approach which leads to a radical reduction in new legislation. The Government should use its influence over EU budget negotiations to lever in concrete new measures to stop regulation — including a proposal to allow national parliaments to veto unnecessary laws.
• The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation. The EU should introduce an independent and powerful European lmpact Assessment Board capable of stopping proposals which have not been properly quantified; a simple majority in the Council for scrapping proposals, and ‘€1 in, €1 out’ regulatory budgets in the Commission.

The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation

36. VEM ÄR DET SOM ÖVERTAR EGENTLIGEN, OCH VAD?

TILLÄGG SENARE: TEMAT ÖVERTAGANDE AV BESKATTNING UTVECKLAR JAG UNDER VÅREN ...

Visst skall Åland ta reda på hur man löst EU-behörigheterna i olika regioner. Men, bara man får upprätthålla sin tro till EU?

Måste ställa frågan, eftersom när man vädjar till exempelvis Belgien kan man sedan hitta detta i självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande 6/2007-2008: "Parallellt med att medlemsstaterna inom EU har överfört kompetens till EU, har Belgien överfört kompetensområden FRÅN DEN FEDERALA TILL DEN REGIONALA NIVÅN."

Med dessa områden avser man följande: "Till regionernas kompetensområden hör bland annat ekonomi, sysselsättning, fysisk planering, miljö, jordbruk, fiske, transport, infrastruktur samt energi- och regionalpolitik. DESSA POLITIKOMRÅDEN ÄR SAMTIDIGT SÅDANA KOMPETENSOMRÅDEN SOM HAR ÖVERFÖRTS FRÅN MEDLEMSSTATERNA TILL EU."

Alltså man låter sig entusiasmeras av att Belgien överfört kompetenser till regional nivå, när EU redan övertagit samma till sig själv! - Om det inte var så tragiskt så skulle jag nu ha riktigt roligt på systemets bekostnad!

På samma sätt blir det med skatteövertagandet. Under tiden Åland håller på med sina interna intriger och skapar stora EU-marknadsföringsrubriker av ingenting, så hinner ingen märka att skatteplanerna redan är långt hunna. Och de preliminära planerna har funnits sedan början av 1990-talet i Finland. Några av våra politiker måste vara medvetna om det, så varför inte berätta offentligt om de verkliga planerna?

Öppet skall det vara!

35. KLARTEXT PÅ LAGTINGET !

DET BLEV ETT HISTORISKT TAL PÅ LAGTINGET DEN 23 NOVEMBER, NÄR LAGTINGSLEDAMOT FREDRIK KARLSTRÖM (Obunden samling) SAMMANFATTADE LÄGET UNDER DEBATTEN KRING JA ELLER NEJ TILL LISSABON-FÖRDRAGET:

Herr talman,
jag vill börja mitt anförande att på samma sätt som lantrådet titta tillbaka på historien och berätta hur jag ser på Lissabonfördraget och dess tillkomst, sen förklara vad Lissabonfördraget betyder i korthet, jag kommer också titta demokratiprojektet EU och vad Lissabonfördraget betyder för Ålands självstyrelse. Samt varför vi kommit till den punkt som vi står vid idag.

Hela denna cirkus började som en process 2001 för att skapa en grundlag för EU, ett konvent tillsattes av regerings och statscheferna för att utarbeta ett förslag 1juli 2003 hade konventet avslutat sitt arbete och lämnade ett utkast till EU-grundlag till medlemsstaternas stats- och regeringschefer. 1juni 2004 hade EU-ländernas regeringar kommit överens om EU-grundlagens utformning.

Allting var nu upplagt för att ytterligare ett stort steg skulle tas i bygget av Europas Förenta Stater. Politikerna skulle dock snart bli varse om att folken ville annorlunda. Befolkningarna i Frankrike respektive Nederländerna sade klart och tydligt nej till EU-grundlagen i en folkomröstning i maj respektive juni 2005.

Efter en lång tankepaus återupptogs diskussionerna om EU-grundlagen under våren 2007 på initiativ av det tyska ordförandeskapet. I juni samma år var stats- och regeringscheferna överens om en kompromisstext. Efter avslutande förhandlingar enades man slutgiltigt om innehållet i det nya fördraget, som numera benämns Lissabonfördraget. 1 december 2007 skrev stats- och regeringscheferna under det nya fördraget.

Vad är då innehållet i Lissabonfördraget? I allt väsentligt detsamma som i den grundlag som folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Det nya fördraget består av mer än 3 000 sidor juridiskt finlir och har redan nu gett upphov till vitt skilda tolkningar och slutsatser. Sist och slutligen är det juristerna i EG-domstolen som avgör exakt hur texten skall tolkas och som fastslår de precisa konsekvenserna.

Kosmetiska förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande. Utrikesministern får en längre och mer intetsägande titel (hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).Den kanske största förändringen är att de provokativa referenserna till EU:s nationalsång och flagga har raderats. Förslagets substans är dock oförändrat.

Enligt den brittiska tankesmedjan Open Europe är Lissabonfördraget till 96 procent identisk med den text som föll i folkomröstningar. Av den ursprungliga grundlagen framgick klart och tydligt att EU -bestämmelserna skulle ha företräde framför nationell rätt. Denna artikel har inte tagits bort. Den står i stället i en fotnot, vilket är svårare att hitta. Om en finsk eller Åländsk lag - inklusive vår grundlag /självstyrelselagen - strider mot en EU-lag kommer således EU-lagen i framtiden att gälla.

Lissabonfördraget i korthet
- Medlemsstaterna förlorar vetorätten inom 68 områden bland annat i frågor som rör polissamarbetet. Ett enskilt land kan därmed bli överkört i känsliga politiska frågor

- EU-institutionerna får nya befogenheter inom 105 nya områden, detta gäller allt från små till stora saker såsom turism till rymdfart

- En EU-president och utrikesminister med egen diplomatkår införs vilka tillsätts under mycket odemokratiska former, exempelvis har baronessan från Storbritannien aldrig ställt upp i ett val på hemmaplan och på så sätt fått folkets förtroende utan det finns andra motiv som gjort att hon varit kommissionär i två år och nu alltså blir vår nya utrikesminister.

- Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks och EU skall bedriva en enhetlig utrikespolitik.

- Ett gemensamt försvar skall formas;

- EU blir en juridisk person som ingår avtal som binder medlemsstaterna

- EU blir den främste förhandlingsparten vid internationella förhandlingar, inte för vår del Finlands regering, alltså EU talar med en röst samtidigt som 27 nationers röster tystnar

- Polisiära frågor blir överstatliga och beslutas av EU-parlamentet

- Både kommissionen och parlamentet får färre poster

- EU får en klausul så att alla medlemsländer ska ställa upp för varandra om de hamnar under terrorattack eller naturkatastrof, vad har det för inverkan på vår neutralitet och demilitarisering

*
- Det finns givetvis fördelar med EU och Lissabonfördraget - Marknadsekonomin grundlagsfästs och staters möjlighet till utträde möjliggörs, om möjligheten finns för små regioner eller autonoma områden som önskar att gå ur vet ännu ingen hur det skall gå till eller om de ens är möjligt
*

- EG-domstolen behåller sin makt, inflytande flyttas från politiker till jurister


Demokratiprojektet EU?

Argumentet som förespråkarna till EU oftast använder är frihet, fred och demokrati. Tanken är vacker men är EU demokratisk, särskilt för Åland? Jag är inte emot EU, jag är emot att beslut som rör Ålands angelägenheter tas nere i Bryssel utan att vi kan vara med och påverka.

Det är grundläggande i de flesta demokratier att en författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, fastslår principerna för hur ett land skall styras. Det är därför man också oftast har folkomröstningar gällande författningar som ändrar på de principerna, vi obunden samling för Ålands framtid förespråkade att ålänningarna skulle få folkomrösta om detta fördrag eftersom så mycket makt flyttats ner till Bryssel och ännu mer med detta.

Tyvärr kan vi konstatera att regeringspartierna inte ville ha en folkomröstning för de insåg förmodligen som så många andra länder att en folkomröstning inte skulle vara till fördel för det politiska etablissemanget.

Några Länder har dock folkomröstat om förslaget till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna röstade som vi vet om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2D05. Det förse gick av föredömligt intensiva valkampanjer vilket resulterade i att valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Det blev rungande nej!


Det i sig ledde till en smärre kris i Bryssel men efter några års tystnad så upptogs arbetet under tysk ledning och den ursprungliga fördragstexten gjordes om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt för en vanlig medborgare.

Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under en annan flagga.

Det är ändå intressant att följa hur EU hanterade detta. EU talade helt enkelt med dubbla tungor, i Spanien hade befolkningen nämligen röstat JA till det första konstitutionella fördraget så där måste EU och Spaniens regering hävda att detta egentligen var samma fördrag och att spanska folket sålunda inte behövde folkomrösta igen. Frankrike och Nederländerna däremot måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning.

Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige och Finland fastslogs däremot att fördraget inte ändrade landets styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla lite med sanningen.

Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Bryssel- etablissemanget, dom hade lärt sig en hel del sedan nederlaget med Nederländerna och Frankrike. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta skedde i oktober i år och efter en massiv kampanj finansierad av samma Brysseletablissemang samt att man tillmötesgick Irländarnas krav på kompensation, så sade Irländarna JA. Irländarna krävde att de skulle få försäkringar om att landets restriktiva syn på aborter och hemmafruns starka ställning i konstitutionen får vara kvar samt några andra mindre eftergifter, irländarna ville helt enkelt bara ha sina små katolska egenheter kvar. De ställde krav, och blev kompenserade.

Det finns dock ett orosmoln kvar för Brysseletablissemanget, och nu är det bråttom, orsaken varför det nu har blivit så bråttom med att få fördraget ratificerat och ikraft är för att det konservativa partiet under David Camerons Ledning i Storbritannien har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att Låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan vet alla att britterna skulle komma att säga nej, så fördraget måste i kraft före det.


Demokratiskt eller hur? Lissabonfördraget och Ålands självstyrelse.
Jag anser att de fyra krav vi hade på att säga JA till Lissabonfördraget inte var förhandlingsbart. Speciellt inte platsen i EU-parlamentet. Vi i Lagtinget var tidigare alla eniga i att dessa fyra inflytelsefrågor måste lösas innan vi säger JA. Jag anser fortfarande det. Vi begär inte för mycket, vi kräver inte mer än vad som är vår rätt.

Ser vi på facit så fick Irland vad de ville för att säga JA, Tjeckien fick vad de ville, vi begär att rätt skall vara rätt. Inget annat land i EU skulle acceptera detta demokratiunderskott, ge ifrån sig självbestämmande utan att kunna vara med och påverka och besluta?

Det mest fundamentala i en demokrati är att man skall kunna vara med och påverka beslut som rör en, man skall få försvara sig själv när den som har makten ansett att man brutit mot någon lag eller förordningen. I en demokrati räknas en människa och en röst. Allmän och lika rösträtt. Så är inte fallet i EU. I dagens EU har vissa människor dubbla rösträtter, vissa lagstiftande parlament fråntagits rätten att lagstifta i frågor som berör dem och fråntagits rätten att delta i samarbetet.

Efter Lissabonfördraget så håller fortsättningsvis icke folkvalda eller icke direktvalda organ den mesta makten, även om EP roll stärks så spelar det ingen större roll för oss Ålänningar eftersom vi fortsättningsvis inte ersätts det behörighetsläckage som kom efter att vi gick med i EU 1995.

Sen det faktum att EU-valdeltagandet är så lågt i alla länder visar att parlamentets legitimitet är svag och att det saknar en demokratiskt förankring.

Vi har haft full oinskränkt behörighet i alla de områden som självstyrelselagen stipulerat, den självstyrelselag som gjort att Åland är unikt och som är grunden till att vi har och grunden till att vi haft ett sådant dynamiskt och välmående samhälle.
Efter EU inträdet har vi dock inte längre haft makten över oss själva utan beslut som rör oss och vår vardag avgörs utan att vi kan vara med och påverka nere i Bryssel. Med Lissabonfördraget utökas den makt i Bryssel.


Min farfars far Theodor Karlström var en av ledamöterna i det första landstinget. Jag är helt övertygad om att om han skulle leva idag skulle han se på dagens ledamöter i lagtinget med tårar i ögonen. Varför stred han tillsammans med Julius Sundblom så för Ålands rätt att få bestämma över sig själv, när deras efterföljare gång efter gång frivilligt ger upp den rätten. Han ställer sig säkert frågan, varför tror dagens politiker att beslutsfattarna i Bryssel vet bättre än ålänningarna själva i frågor som rör Åland, varför tar dom aldrig strid för sin sak, varför ger dom sig alltid?

Vi har haft ett förhandlingsläge med trumf på hand det senaste året och jag tycker det är beklagligt att majoriteten återigen viker sig för makteliten i Helsingfors. Vi har hävdat vår rätt ända sedan vi anslöt oss till EU 1995 att vi måste få inflytande säkrat eftersom vi givit bort vår lagstift- ningsmakt, vi har återkommit till samma krav, gång efter gång. Vi krävde inflytande i och med att vi godkände Amsterdam och Nice fördraget men aldrig har Finland gjort något åt saken, vi har krävt men när det sen kommit till kritan så har vi vikit oss för regeringen i Helsingfors och sagt att vi fortsätter jobba för ökat inflytande och vi ger inte upp kampen om vår rätt till en plats.

Finnarna vet att vi hotar i början men de vet också att vi alltid faller till föga, jag trodde faktiskt i min enfald att denna gång skulle vara annorlunda. När lagtinget var tillsammans i Bryssel och framförde vår gemensamma åsikt med talmannen i spetsen trodde jag att nu, den här gången viker vi oss inte. Nu kan inte finnarna längre nonchalera oss, nu visar vi att vi står enade bakom talmannen och inte kommer ge
oss förrän vi får vad vi rättmätigt skall ha. Men icke, lagtinget slår på stora trumman men när det kommer till kritan så vill vi behaga och inte vara bängliga.
Första gången jag varit övertalad av majoriteten, att jag röstade emot min egen övertygelse var 1999 när finska regeringen ville att vi skulle ta bort ordet “förklaring” i självstyrelselagen. Jag var ny i Lagtinget och visste ärligt talat inte så mycket men jag förstod att om Finland vill ha bort något i vår självstyrelselag så finns det en anledning till det, inte vill dom det för vår skull.

Så bara därför ville jag säga Nej, efter att dåvarande lantråd Nordlund kallat in mig på sitt arbetsrum och igångsatte sin övertalningskampanj för att få mig att rösta för ändringen med argument som att “ - Går vi bara med på det här nu så skall vi få så mycket i den kommande självstyrelselagsändringen, lantrådet Nordlund sa att LS var i en så viktig förhandlingsfas just nu att om de bara fick stryka ordet “förklaring”
så skulle det betyda så mycket för Åland, vi skulle vinna på att inte föra en konfrontationspolitik utan ge efter i den här frågan, då skulle så många dörrar öppnas och Ålands självstyrelse kunna utvecklas ännu mer”.
Vad fick vi? Absolut ingenting, men Finland lovade mycket.

Återigen gav lagtinget inklusive mig själv efter, det har jag ångrat många gånger efter det skall jag säga. Tyvärr måste jag säga att Finland vet att vi alltid är sturska till en början men sen när finska ministrarna börjar ringa och bearbeta våra ministrar, klappa dem på ryggen och Lova utredningar och arbetsgrupper så vet dom att Ålänningarna alltid ger sig.

Jag kan inte heller låta bli att säga att denna gång tror jag att dödsstöten i förhandlingen för den åländska parlamentsplatsen kom när talmannen i våras gick ut mitt under den kanske hetaste förhandlingsperioden och sa att Lagtinget nog kommer rösta JA till Lissabon, just där gav han bort vårt enda trumf.

Just där gav han den finska regeringen det halmstrå de fiskade efter, de visste med det att ålänningarna kommer ge sig ännu en gång.Tror ni ärligt talat att Finland kommer lyfta ett finger för att ge Åland en plats i Bryssel, för det första så även om de lyfter ett finger så kommer vi aldrig att erhålla en plats därifrån. Skulle Bryssel ge oss en plats så måste dom ge alla andra autonoma områden i Europa en eller flera platser också. Vilket i sig strider mot målsättning med Lissabonfördraget, vilket är att platserna i Bryssel skall minskas inte ökas.

Finland vet att Bryssel aldrig kommer att ge oss en plats och försöker nu med en fint lura ålänningarna och styra över ansvaret till Bryssel. Om Åland någonsin skall få ett säte i europaparlamentet skall vi ha en plats av Finland, problemet med det är att det i sin tur kommer finska politiker aldrig kunna försvara för sina väljare.

Se bara på den hätska debatten senaste veckan i den Finska tidningen Helsingin Sanomat, varför skulle finska politiker jobba för Åland i Bryssel, deras väljare anser anser att Ålänningarna redan har det för bra och är ett av de mest privilegierade folken i världen och är som bortskämda små barn.

Det enda som kan göra att vi får vår rättmätiga plats är att vi tvingar fram den.
Jag och det flesta med mig anser att Finland begår ett fördragsbrott om inte Åland röstar JA, det vet Finland. President Halonen har skrivit på fördraget som säger att det gäller i hela hennes land, men förrän vi säger JA så gäller det inte på Åland.

Eftersom vi fortfarande är en del av Finland har Finland ett ansvar över oss oavsett om vi röstar ja eller nej, däremot så får Finland problem i Europa med ett Nej, jag anser att dessa 15 års demokratiunderskott nu är dags att rätta till.

Finland som alltid vill vara bäst i klassen i EU skulle inte kunna Leva med sig själv med en sådan plump i protokollet som ett fördragsbrott skulle innebära. För att hjälpa Finland bör vi säga JA, men inte förrän vi har en av Finlands platser, ger vi oss nu kommer aldrig chansen igen.

Jag kommer rösta nej till detta principiella dråp på självstyrelsen som Lissabon- fördraget är, vi kan inte sälja vår självstyrelsesjäl flera gånger nu, antingen skall vi som våra förfäder slåss för vår rätt eller så skall vi tiga still, ni som kommer röstar JA denna gång, kom aldrig och säg att vi skall kräva vår rätt till parlamentsplatsen igen, det drar bara ett ännu större löjets skimmer över Åland, att vi gång på gång kräver men aldrig går hela vägen.

Ärligt talat röstar ni JA till Lissabonfördraget nu så borde vi börja diskutera alternativ till självstyrelsen, för hur mycket har vi egentligen att säga till om längre?

Enligt Ledamot Harry Jansson är det ett faktum att detta lagting med ett JA till Lissabonfördraget avträtt sig 80% av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Det resterande 20% som vi fortsättningsvis har makt över är att besluta om är exempel som vuxna människors fritidsysselsättning såsom finansiering av bildningsförbunden och eller hur stora jaktområden skall vara för att jaga älg.

Självstyrelsen håller på utvattnas till att bara bli en diskussionsklubb med 30 Ledamöter som inte längre har makten att göra det som de tror är bäst för Ålands folk, har vi bara 20% av maktbefogenheterna kvar kan jag inte se varför vi behöver vara 30 personer i detta parlament.

Denna federalistiska, odemokratiska union var inte det som ålänningarna röstade JA till 1995.

Det är dags att sluta smeka Finlands regering medhårs, kräva vår rätt att delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller se på andra alternativ för Åland, som vi håller på nu är ohållbart.

Jag sa i den första debatten om Lissabon-fördraget att endast “döda fiskar följer strömmen” Tyvärr kan jag konstatera att det gäller fortfarande.

34. KOM MED OCH BEGÄR FOLKOMRÖSTNING !

Englands självständighetsparti(UKIP) uppmanar England, men samtidigt oss alla till ett omfattande referendum :


Från: UKIP [mail@ukip.org] Skickat: den 20 november 2009 18:56

Ämne: UKIP launches huge referendum petition

Newton Abbot
Devon
TQ12 6UT

Dear Merja Renvall

A UKIP petition demanding a referendum on Britain's membership of the EU has been launched in the biggest-ever call to arms on the right to have a say over Europe. 2 million leaflets are currently being printed in support of the petition, designed to keep the pressure on the 'traditional' parties after all broke a clear manifesto commitment to hold a referendum on the European Constitution (renamed as the Lisbon Treaty).

UKIP Leader Nigel Farage said: "This is a real chance for the people of Great Britain to show that they are sick of being lied to and that they want a say over our continuing membership of the European Union. We want to send a message loud and clear to the next Government of Great Britain that the people are not prepared to be ignored and demand that they be given their say."

You can sign the petition here (www.ukip.org)

http://www.ukip.org/petition/Referendum-on-the-EU


If you know of anyone - friends, family or colleagues - who would be willing to sign this petition, please pass the information on to them.

Yours sincerely,

Paul Nuttall MEP (UKIP Chairman)
Jonathan Arnott (UKIP General Secretary)

33. LÖNLÖST HOTA FINNAR MED ÅLAND (Riket)

ÅLAND HAR I OCH MED SIN (ursprungligen påtvingade)SJÄLVSTYRELSE HAMNAT I ETT MÄRKLIGT MELLANLÄGE MELLAN FINNAR OCH FINLANDSSVENSKAR. En del tycker si och andra så. Här visar jag bara vad som pågår i dagens Finland.

Först ett avsnitt ur Hufvudstadsbladet 20.11.09 där finlandssvenskarnas representant använder Åland som varning, att om Finland inte förbättrar sin språkpolitik så skulle Åland eventuellt vilja lämna Finland.

Sedan en förteckning ur Helsingin sanomat (Helsingfors tidningen)där temat slår alla rekord !!! Hela 930 inlägg under en enda dag. Klart mycket mer än de övriga på listan.

Hur ser då finnarna på denna "varning"? Jo, de flesta anser att det vore helt ok om Åland ville gå sin egen väg! Jag bara undrar vad finlandssvenskarna egentligen tycker om den reaktionen? Eller, snarare,var tror de sig befinna i för läge efter det här slagsmålet?

Ett är säkert, finnar är så till den milda grad uppirriterade, inte minst på grund av den extremliberala finlandssvenska inflyttningspolitiken (jfr med text nummer 6), att det inte i det här läget finns någon chans i världen för finlandssvenskarna att komma någon vart med att hota och använda Åland som vapen!

*

“Åland kan lämna helfinskt Finland”
Publicerad: 20/11 08:40 > uppdaterad: 20/11 08:43

Åland är Folktingets hemliga vapen mot svenskhatarna. Folktingets ordförande Anna-Maj Henriksson varnar nu för att Finland kan förlora landskapet om svenskans ställning ytterligare försvagas.
— Förvaltningen måste klara av att kommunicera med Åland på svenska. Den dag det inte längre lyckas kan det bli svårt för Finland att behålla landskapet, förutspår Henriksson.
— Risken är stor att ålänningarna vänder blicken mot ett annat väderstreck. Redan nu finns de en liten minoritet som gärna talar om självständighet eller samgång med Sverige. Det finns ingen anledning att göda tankegångarna genom att försvaga svenskan.
Tonen har skärpts bland svenskans motståndare, men också bland försvararna
När svenskans fiender nu anfaller på alla fronter framstår Folktinget som Svenskfinlands verkliga spjutspets.
Anna-Maja Henriksson, 45, leder sina trupper med list och pragmatism.

*

http://www.hs.fi Helsingin Sanomat Perjantai 20.11.
Suosituimmat keskustelut (= populäraste inlägg)

Politiikka:
Ruotsinkielisten nokkanainen: Ahvenanmaa saattaa irrottautua Suomesta 930 (= per 20.11.2009 klockan 19.11 >> 1335/21.11.)

Kotimaa:
Oikeus kielsi egyptiläisen isöäidin karkotuksen 288
Kotimaa:
Pirkkala kielsi talon asukkailta omalla pihalla tupakoinnin 281
Politiikka:
Unto Hämäläinen: Nato-optiota ei ole enää olemassa 267
Kaupunki:
Helsinki kielsi parveketupakoinnin vuokratalon asukkaalta 255
Kaupunki:
Keski-Pasilaan nousemassa 40-kerroksinen tornitalo 242
Politiikka:
Uudet eläkkeet alkavat pienentyä ensi vuonna 223
Kotimaa:
Suomalainen karkotettiin ensi kertaa terroriepäilyjen takia 200
Politiikka:
Aktivistiverkosto arvostelee Suomen turvapaikkakäytäntöä 196
Politiikka:
Eduskunta hyväksyi kauppojen uudet aukiolot, soraääniä tuli odotetusti 193

*

32. MEDLEMSLÄNDERNA BLIR TERRITORIER I EU-STATEN 1.1.2010

Undrar vilka politiker på Åland, Åland-anhängare och/eller Finland-anhängare, har helt tappat självbevarelsedriften och vill godkänna Lissabon-fördraget efter att ha läst detta.

Några ord ännu om Regionkommittén som införlivar subsidiariteten såsom EU egentligen avser att det skall ske! Det vill säga, så här avlägsnas beslutsfattandet från medlemsländerna och EU-systemet förs in, när ReK rekommenderar och utmanar medlemsländerna att:

1. införa en bestämmelse om samråd med regionala och lokala myndigheter för att underlätta införlivandet av EU-lagstiftningen.

2. städernas handlingsplaner måste sättas i samband med de regionala och nationella handlingsplanerna.

3. få elektronisk tillgång till medlemsstatens system (=för uppföljning, för att beakta deras sakkunskap, för att övervaka av subsidiariteten).

4. utbildningen i EU-medborgarskap förstärks genom att utnyttja de regionala och lokala myndigheternas kompetens.

5. när Lissabonfördraget träder i kraft (!), undersöka möjligheten till samarbete mellan kommittén själv, lokala och regionala myndigheter och övriga EU-institutioner med sikte på att utveckla det europeiska medborgarskapsinitiativet. Syftet är att utnyttja dess potential att främja en verklig europeisk politisk debatt och därmed göra EU:s system för flernivåstyre mer legitimt (= majoriteten, 57% av europeiska folk röstade inte i EU-valet, man är djupt orolig för att EU inte har legitimitet att göra det som görs,alltså saknar rätt enligt demokratins principer).

6. medlemsstaterna genomför en e-förvaltning som i högre grad inbegriper regionerna och städerna och att de sistnämnda via sin informationspolitik och sina system för e-förvaltning informerar medborgarna om EU:s resultat och utmaningar
(= dagens nätverk av EU-informationskontor räcker inte till!).

7. europeisk och nationell statistik ska avspegla mångfalden i den territoriella verkligheten så att man mer exakt kan förutsäga politikens konsekvenser för territorierna.

Märkte ni, nu blir medlemsländerna ”territorier” i stället! Och samtidigt, i brådskande ordning har riket beslutat avskaffa länen (med rösterna 88 mot 63).

De ovan beskrivna uppgifterna hamnar nu under förvaltningsverken i sex distrikt som har som uppgift att ”främja regional jämlikhet genom att tillämpa, styra och övervaka lagstiftningen”. Och lagstiftningen kommer till största delen från EU.

Hela det nya förvaltningssystemet träder i kraft från 1.1.2010, om några månader alltså. Den relativt stora oppositionen har konstaterat att systemet leder till från medborgarnas synvinkel mer avlägsen struktur.

31. ÅLAND - LISSABON

Texten kommer ev. att kompletteras med nya "fynd" ...

I DETTA INLÄGG JÄMFÖR JAG, MED HJÄLP AV UTDRAG UR OLIKA UTLÅTANDEN, VAD SOM KONSTATERATS OM ÅLANDS FÖRHÅLLANDE TILL LISSABON-FÖRDRAGET

ÅERSTÅR BARA FRÅGAN: VARFÖR VILL INGEN OFFENTLIGT OCH SAMMANNFATTAT BERÄTTA ALLT DETTA TILL FOLK ? OCH SVARET ÄR: DÄRFÖR ATT DET ÄR JÄKLA PINSAMT!

__________________________________________________
A. Självstyrelsepolitiska nämndens tidigare utlåtande(Sjpn 4/2006-2007)
__________________________________________________

POSITIONERNA konstaterades i huvudsak vara oförändrade i förhållande till de positioner som antogs inför regeringskonferensen om det konstitutionella fördraget.

I fråga om fördragets innehåll tar nämnden bl.a. upp
* artikeln angående erkännande av regional självstyrelse,
* att Ålandsprotokollet ska kvarstå oförändrat i fördraget
* och att Ålands folkrättsliga ställning, demilitariseringen och neutraliseringen inte får påverkas
* och att unionens ställning som juridisk person inte får medföra någon oacceptabel inskränkning av självstyrelsen."

__________________________________________________
B. Sedan, Sjpn, hänvisande till republikens presidents frmaställning 6/2007-2008
__________________________________________________

FINLANDS RATIFICERING
Finland har vid deponeringen inte gjort något förbehåll i fråga om landskapet Åland varför Finlands ratificering enligt traktaträtten gäller hela Finlands territorium.

Vid landskapsregeringen genomfördes under 2008 en utredning om vilka konsekvenser ett uteblivet bifall av lagtinget till Lissabonfördraget skulle få (ÅUS 2008:6 Internationella fördrag och landskapet Åland) eventuella konsekvenser av att lagtinget inte ger sitt bifall enligt SjL 59 § vid behandlingen av Lissabon- fördraget).

* I utredningen redogörs bl.a. utförligt för hur EG-domstolen i rättspraxis har slagit fast unionsrättens särställning i förhållande till de nationella rättsordningarna i medlemsstaterna.

* Det framkommer bl.a. att medlemsstaternas domstolar och myndigheter är skyldiga att tillämpa gemenskapsrätt framom nationell rätt som strider mot gemenskapsrätten (s. 18 Åus 2008:6).

* Gemenskapsrätten gäller framom den nationella lagstiftningen oavsett om den nationella lagstiftningen tillkommit före eller efter gemenskapsrätten.

* I utredningen konstateras vidare att EG-domstolen klargjort att gemenskapsrätten även åsidosätter medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser.


Om Lissabonfördraget träder i kraft skulle EG-domstolens avgöranden för landskapets del innebära att fördraget ska tillämpas av både domstolar och myndigheter i landskapet oberoende av om lagtinget har gett sitt bifall till fördraget eller inte.

Mot bakgrund av denna utveckling i EG-domstolen förefaller det vara uppenbart att Finlands ratificering, utan lagtingets föregående bifall, har konsekvenser som står i strid med självstyrelselagen, eftersom inget undantag gjordes för Ålands del vid deponeringen.

Om Lissabonfördraget skulle träda i kraft utan lagtingets bifall kan situationen bli komplicerad och allvarlig eftersom domstolar och myndigheter med hänvisning till EG-domstolens uttalanden och eventuella förhandsavgöranden skulle kunna åsidosätta självstyrelselagen och landskapslagstiftning till förman för Lissabonfördraget och den gemenskapsrätt som antas med stöd av Lissabonfördraget.

___________________________________________________
C. Lagutskottets betänkande 18/2006-2007
___________________________________________________

FINLANDS RATIFICERING
Konsekvenserna av att lagtinget inte ger sitt bifall till Lissabonfördragets ikraft sättande i landskapet är problematiska av två huvudsakliga orsaker.

* En reservation gällande landskapet är utesluten i samband med ratificeringen, dvs. Finland har inte en möjlighet att ensidigt meddela andra medlemsstater att vissa av Lissabonfördragets förpliktelser inte gäller på Åland.

* En annan orsak är att fördragstexten inte innehåller någon möjlighet till att landskapet står utanför Lissabonfördragets eller unionsrättens tillämpningsområde.

Konsekvenserna av att lagtinget skulle välja att inte ge sitt bifall följer inte någon förutbestämd logik utan ett antal frågeställningar får sitt svar enbart efter fortsatta politiska och rättsliga överväganden.

Det bör dock påpekas att många av för landskapet avgörande beslut inte fattas av landskapets myndigheter.

Om Lissabonfördraget träder i kraft inom unionen utan att lagtinget gett sitt bifall uppstår frågan om hur den rättsliga konflikten ska åtgärdas.

Om frågan inte kan lösas på det nationella planet återstår möjligheten att förhandla fram en fördragsändring som löser situationen.

I dagens läge finns inte någon politisk samsyn i landskapet om en helt ny relation till unionen.

Den frågan skulle emellertid bli föremål för förhandlingar mellan riket och landskapet. Beroende på hur dessa nationella förhandlingar avlöper kan Finland föreslå öppnandet av fördragsförhandlingar. Det är sannolikt att dessa förhandlingar skulle syfta till en ändring av landskapets nuvarande relation till unionen.

Det finns många tänkbara alternativ för en sådan ny relation, men för landskapet skulle det i så fall vara centralt att åtminstone de ekonomiska relationerna till unionen tryggas.

Under tiden kan det bli aktuellt för i första hand landskapets myndigheter att vid tillämpningssituationer ta ställning till konflikten mellan nationell rätt och unionsrätt.

Det är möjligt att frågan kommer till behandling inför EG-domstolen och sannolikt att domstolen då anser att unionsrätten, trots avsaknaden av lagtingets bifall, ska ges företräde.

>>>

BÖRJA JOBBA MED DET DÅ !!!
MEN INTE SÅ NAIVT SOM I RUTAN "TRAGIKOMISKT" HÄR INTILL!

30. GEORGE ORWELL ”1984”: (Termernas verkliga betydelse)

OM "SKYDDANDE ENFALD"
ELLER
OM "KAPITALISMENS FÖRSVUNNA VÄRLD"

George Orwells (= Eric Blair) världsberömda bok ”1984” läste jag för första gången i mitt liv i oktober 2009 och det var som att läsa om dagens EU-system. Helt otroligt! Och lärorikt i synnerhet.

VAR I TEXTEN SKULLE DU PLACERA DAGENS EU-TERMER SOM: SUBSIDIARITET, PARTNERSKAP,...

Bland annat så här står det i bokens baksida (Jag ger exempel från dagens EU inom parentes):

”I framtidsromanen ”1984” (Utkom 1949 !) strider tre stater om makten i världen: Eurasien, Ostasien och Oceanien.
Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras (Nyheter i dag!). Vid den ständigt vakande teleskärmen får invånarna i Oceanien meddelande om vem som är fienden för dagen (Nyheter i dag!).
Överallt i flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror (Dagens inre kretsar av olika slag, i synnerhet ... !), Oceaniens ledare.
Hans och partiets valspråk är: Krig är fred (EU:s bärande princip!) - Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka.
Winston Smith är anställd i sanningsministeriet där han arbetar med att ändra historiska uppgifter så att de passar den just rådande påbjudna uppfattningen (Mycket vanligare i EU och hos oss än vad folk vet!).

1984 är en skräckvision av den totala diktaturen. Orwell såg tendenser i samhället som pekade mot att den skulle kunna vara ett faktum 1984 (Stämmer, men var inte så klart på gång då ännu!), 35 efter att boken publicerades.

Nu har 1984 kommit och gått, men George Orwells böcker behåller sin aktualitet
(Märkligt nog var boken 1984 bland de makulerade böckerna i stadsbiblioteket!Därför antecknade jag ur samhällsvinkel intressanta avsnitt här för alla att läsa)
tack vare hans djup insikter i politik och mänsklig psykologi.

***
Utdrag ur boken här under bär nummer som syftar till de numrerade styckena i boken. På några ställen har jag förkortat meningar aningen. Tanken är att visa hur tematiken löper i boken.



FÖRSTA DELEN

1
Storebror ser dig
Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Apparaten kunde dämpas men inte stängas av helt och hållet.
Men patrullen betydde ingenting. Det var bara tankepolisen som betydde något.
De var hemvisten för de fyra ministerier som delade hela regeringsmakten:
SANNINGSMINISTERIET (Minisann) som sysslade med nyheter,
underhållning, utbildning och de sköna konsterna.
FREDSMINISTERIET (Minifred) som sysslade med krig.
KÄRLEKSMINISTERIET (Minilek) som upprätthöll lag och ordning.
Kärleksministeriet var det verkligt skrämmande. Det hade inga som helst fönster.
ÖVERFLÖDSMINISTERIET (Miniflöd) som svarade för ekonomin.

Vad han nu tänkte göra var att börja på en dagbok. Detta var inte olagligt (ingenting var olagligt, eftersom det inte längre fanns några lagar), men om det upptäcktes var det någorlunda säkert att det medförde dödsstraff, eller åtminstone tjugofem års arbetsläger.
4 april 1984. På bio i går kväll. Idel krigsfilmer. En var mycket bra om ett fartyg fullt med flyktingar som bombades någonstans i Medelhavet ...

Den andre var en man som hette O’Brien, en medlem av Inre partiet och innehavare av någon så betydande och avlägsen befattning att Winstons föreställning om den var helt vag.

Som alltid dök Emmanuel Goldsteins, Folkfiendens ansikte upp på skärmen. Goldstein var renegaten och avfällingen som en gång för länge sedan hade hört till partiets ledande män, nästan varit jämbördig med själve Storebror och som sedermera hade varit kontrarevolutionärt verksam, blivit dömd till döden och på ett mystiskt sätt undkommit och försvunnit.
...och i ett sådant ögonblick kände han djupt för den ensamme, avhånade kättaren på skärmen, en sanningens och sansens ende väktare i en värld av lögn.

Kanske var ryktena om utbredda underjordiska konspirationer sanna trots allt – kanske existerade Broderskapet verkligen.

Det fundamentala brott som i sig innehöll alla andra. Krimtänk kallades det. Krimtänk var ingenting som kunde döljas för alltid.
Någon tid kunde man hålla sig undan, till och med åratal, men förr eller senare var det säkert att man blev fast.Man var avskaffad, utplånad: vaporiserad var det brukliga uttrycket.

2
Parsons var en av Winstons arbetskamrater på sanningsministeriet. Det var en fetlagd men rörlig karl, förlamande enfaldig, ett paket av imbecila entusiaster – en av dessa totalt tvivelfria, hängivna arbetsträlar som bildade grunden för partiets stabilitet i till och med högre grad än tankepolisen.

Det var närmast normalt att personer över trettio år var rädda för sina egna barn. Och det med skäl, för det gick knappt en vecka utan att det stod i Times om hur någon liten tjuvlyssnare – ”barnhjälte” var den vanliga benämningen – hade hört någonting komprometterande och angett sina föräldrar för tankepolisen.

Också där stod samma slagord präglade med små tydliga bokstäver, och på frånsidan hade slanten Storebrors huvud. Till och med myntbilden hade ögon som förföljde en. På mynt, på frimärken, på bokom- slag, på banderoller, på plakat och på cigarrettpaketen - överallt.


3
Winston kunde inte bestämt erinra sig någon tid när hans land inte hade fört krig , ...

”Vi skull aldri ha litat pårom”. Sa jante de, Ma? De här ä följden av å lita pårom. Va har ja allti sagt. Vi skulle aldri ha litat påom skitarna.”
Men vilka skitar de inte borde ha litat på kunde Winston inte längre minnas.

Men det var helt enkelt en smula smygkunskap som han råkade äga därför att han inte hade sitt minne under tillfredsställande kontroll. Officiellt hade något byte av bundsförvant aldrig skett. Oceanien var i krig med Eurasien.
Ett partislagord: ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.

Winstons tankar gled i väg in i den labyrintiska dubbeltankvärlden.
Att veta och inte veta, att vara fullt sanningsmedveten medan man konstruerade omsorgsfulla lögner, att på en gång hysa två åsikter som upphävde varandra, så att man visste om att de var motstridiga och trodde på dem båda; att bruka logik mot logik, att förkasta en moral och samtidigt göra anspråk på den.
Att tro att demokrati var någonting omöjligt och att partiet var demokratins väktare; att glömma vad som än var nödvändigt att glömma, och sedan återkalla det i minnet igen den stund då det behövdes, och sedan prompt glömma bort det igen: och framför allt, att tillämpa samma process på själva denna process.


4
Winstons uppgift var att rätta de ursprungliga siffrorna så att det stämde med de nya.
Så nyss som i februari hade överflödsministeriet utfärdat ett löfte om att
chokladransonen inte skulle minskas under 1984. Som Winston redan visste skulle den nu i själva verket sjunka från trettio till tjugo gram i slutet av innevarande vecka. Det enda som behövdes var att ersätta det ursprungliga löftet med en förhandsvarning om att ransonen antagligen måste sänkas någon gång i april.

Så omedvetet som möjligt skrynklade han därefter ihop den ursprungliga ordern och anteckningar han eventuellt hade gjort och lät dem försvinna i minneshålet för att slukas av elden.
Så snart alla de rättelser som råkade behövas i något nummer av Times hade samlats ihop och kollationerats, trycktes numret på nytt, det ursprungliga numret förstördes, och det rättade exemplaret arkiverades i stället. På så sätt kunde man dokumentariskt bevisa att partiets varje förutsägelse alltid hade varit riktig;

Historien var helt och hållet en palimpsest, den radades tom och fylldes med ny skrift så ofta det behövdes.
Men i själva verket, tänkte han medan han justerade överflödsministeriets siffror, så var det inte ens att förfalska. Det var bara att ersätta en meningslöshet med en annan.

Troligtvis hade inga skodon alls blivit producerade.
Vad man visste var att varje kvartal hade astronomiska mängder skodon blivit
tillverkade på pappret och att bortåt hälften av Oceaniens befolkning gick barfota.

Och någonstans, helt obekant var, fanns de styrande hjärnorna som samordnade hela verksamheten och bestämde riktlinjerna enligt vilka något fragment av det förflutna skulle bevaras, något annat förfalskas och ett tredje utplånas ur tillvaron.


5
Kamrater! ropade en ungdomlig röst full av iver. ”Giv akt, kamrater! Vi har lysande nyheter idag. Vi har segrat i produktionskampen! Statistiken är nu färdig för alla klasser av konsumtionsvaror, och den visar att levnadsstandarden har ökat med inte mindre än tjugo procent jämfört med ifjol.
Och det var bara igår, tänkte Winston, som det meddelades att ransonen skulle sänkas till tjugo gram per vecka. Var det möjligt att detta gick i folk bara tjugofyra timmar senare? Ja, det gjorde det.

Fantasistatistiken fortsatte att strömma fram ur teleskärmen. Jämfört med året innan fanns det nu mera mat, mera kläder, mera hus, mera möbler, mera kastruller, mera bränsle, mera fartyg, mera helikoptrar, mera böcker, mera nyfödda – mer av allting utom sjukdom, kriminalitet och sinnesrubbning. År för år och minut för minut susade alla och allting uppåt med rasande fart.
I magen och huden bar man på en ständig protest, en känsla av att ha blivit lurad på någonting man hade rätt till. Det var sant att han inte kunde minnas någonting i högre grad annorlunda.

7
Uppror var en blick, ett tonfall, på sin höjd någon gång ett viskat ord.
Men prolerna skulle inte behöva konspirera, om de bara på något vis kunde bli
medvetna om sin egen styrka. De behövde bara stiga upp och ruska sig, som en häst ruskar av sig flugor.

Vad berodde det på att de aldrig kunde stämma upp det ropet om någonting av betydelse? Innan de blir medvetna kommer de aldrig att göra uppror. Och innan de har gjort uppror kan de inte bli medvetna.

Men på samma gång lärde partiet, enligt dubbeltänkprincipen, att prolerna var mindervärdiga av naturen och måste hållas i styr, som djur, med hjälp av några enkla regler.
Och även när de blev missnöjda, som det hände ibland, ledde deras missnöje ingen vart, för i avsaknad av helhetsåskådning kunde de rikta in det bara på små enskilda olägenheter. Större missförhållanden undgick dem ofelbart.

Fördelarna på kort sikt med att förfalska det förflutna var lättbegripliga, men den yttersta orsaken var dunkel.

8
Det var sannolikt att de fanns några miljoner proler för vilka Lotteriet var om inte det enda så åtminstone huvudskälet till att leva vidare.
Han visste att vinsterna till stor del var imaginära. Det var bara småsummor som verkligen betalades ut och storvinnarna var obefintliga personer.

En mycket gammal gubbe och några få återstående med honom var de sista kvarlevande länkarna till kapitalismens försvunna värld.


ANDRA DELEN

5
Hon hade växt upp efter Revolutionen och var därför alltför ung att minnas femtio- och sextiotalens ideologiska strider. Något sådant som an oavhängig politisk rörelse stod utom hennes föreställningsförmåga, och i vilket fall som helst var partiet oövervinneligt.
Att det varit Ostasien och inte Eurasien som varit fiende: hela frågan tyckte hon ändå var oviktig. ”Än sen då? Det är ju jämt något jävla krig, och man vet ju att alla nyheter är lögn i alla fall”.

Att spara bitar av gamla tidningar: ”Vad skulle du ha gjort med det ens om du hade behållit det?”
”Kanske just ingenting. Men det var ett bevis. Det kunde ha spridit lite tvivel någonstans förutsatt att jag hade vågat visa det för någon. Jag inbillar mej inte att vi kan ändra på någonting i vår livstid.
”Nästa generation intresserar inte mej, gulle. Det är vi som intresserar mej.”
Hon visste när man skulle hurra och när man skulle bua, och det var allt man behöver.

Under samtalen med henne insåg han hur lätt det var att visa sig rättrogen samtidigt som man inte fattade någonting av vad denna rättrogenhet innebar.
På sätt och vis lyckades partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränk- ningar, därför att de aldrig fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem. Och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska.

8
Det finns ingen sådan förteckning. Broderskapet kan inte plånas ut därför att det inte är någon organisation i vanlig mening. Ingenting håller ihop det utöver en idé som är oförstörbar.

9
VÄRLDENS UPPDELNING I TRE SUPERMAKTER
Eurasien, Oceanien, Ostasien

I en eller annan kombination befinner sig dessa tre superstater i permanent krig sedan tjugofem år. Det årder en ständig och allmän krigshysteri i alla länder.Ingen av de tre superstaterna kan slutgiltigt besegras ens av de båda andra tillsammans.

Envar av de tre superstaterna är så vidsträckt att den kan skaffa sig så gott som alla råvaror den behöver inom sina egna gränser.
I den mån kriget hr något ekonomiskt syfte, är det ett krig om arbetskraft.

Som helhet är världen primitivare i dag än för femtio år sedan.Vissa efterblivna områden har gått framåt, och vissa uppfinningar, alltid på något vis förbundna med krig och polisiärt spionage, har utvecklats, men i stor utsträckning har experiment och upptäckter upphört.

Det var utan tvivel möjligt att tänka sig ett samhälle, där rikedom i betydelsen personlig egendom och lyxvaror kunde vara jämnt fördelad, medan makten bevarades i händerna på en liten privilegierad grupp.På lång sikt var ett hierarkiskt samhälle möjligt endast byggt på fattigdom och okunnighet.

Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Även om militära vapen inte förbrukas i egentlig mening, är tillverkningen av dem fortfarande ett bekvämt sätt att använda arbetskraft utan att producera något som kan konsumeras. I princip planläggs krigsansträngningen alltid så att den slukar allt överskott som möjligen återstår sedan befolkningens nödtorft är tillgodosedd.

Även den ringaste partimedlem förväntas vara duglig, flitig och även intelligent inom vissa trånga gränser, men det är även nödvändigt att han är lättrogen och ignorant fanatiker, vars förhärskande stämningar är fruktan, hart, dyrkan och orgiastisk triumf.Det är med andra ord nödvändigt att han besitter en mentalitet som lämpar sig för krigstillstånd.

Det är ofta nödvändigt för en medlem av Inre partiet att känna till att en eller annan nyhetsuppgift om kriget är osann. På samma gång tvekar ingen medlem av Inre partiet att kriget är verkligt, och att det måste sluta i seger, med Oceanien som världens odiskutabla härskare (enligt dubbeltänktekniken).
För alla medlemmar av inre partiet är denna framtida erövring en trosartikel.

Helikoptrar utnyttjas mer än fordon, bombplan har i stor utsträckning ersatts av projektiler med egen framdrivning, och det sårbara örlogsfartyget har fått vika för den nästan osänkbara flytande fästningen.

Planen går ut på att genom en kombination av strid, köpslagan och välberäknade svek förvärva en kedja av baser som helt och hållet inringar den ena eller den andra av konkurrenterna, och att därefter sluta en vänskapspakt med denne och hålla fred med honom i tillräckligt många år för att söva hans misstankar.
Under denna tid kan raketer med atombomber samlas på alla strategiska punkter; slutligen skall de alla fyras av på samma gång, med så förödande resultat att all vedergällning förhindras.

Så länge krig gick att vinna eller förlora kund ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.
Avskuren från kontakt med yttervärlden och med det förflutna är en oceanisk medbor- gare lik en människa i världsrymden som inte kan veta vad som är upp och vad som är ner. Härskarna i en sådan här stat härskar mer absolut än faraonerna eller de romerska kejsarna kunde göra.

Kriget förs a varje härskargrupp mot dess egna undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstruk- turen oskadd. Själva ordet krig har därmed blivit missvisande.

Överskiktets mål är att hålla sig kvar där de befinner sig.

Mellanskiktets mål är att byta plats med överskiktet.

Underskiktets mål, där det har ett sådant, är att avskaffa alla skiljaktigheter och skapa ett samhälle där alla människor är jämlika.

Det först efter decennium av mellanfolkliga krig, inbördeskrig, revolutioner och kontrarevolutioner i alla delar av världen som Engsos och dess konkurrenter trädde fram som helt utformade politiska teorier.
Men de hade varslats av de olika system som brukade kallas totalitära och som hade framträtt tidigare under seklet, och de allmänna konturerna av den värld som skulle framgå ur det rådande kaos hade länge varit uppenbara.

Vad slags människor som skulle styra denna värld var likaledes uppenbart. Den nya aristokratin bestod till största delen av byråkrater, vetenskapsmän, tekniker, fackföreningsorganisatörer, PR-experter, sociologer, lärare, journalister och yrkespolitiker.
Dessa människor, som hade sitt ursprung i en månadsavlönad medelklass och de övre skikten av arbetarklassen, var formade och sammanförda av den sterila värld som kännetecknades av monopol- industri och centralstyrning.

Jämfört med sina föregångare i forna tider var de mindre giriga, mindre frestade av lyx och överflöd, mer svultna efter ren makt och, framför allt, mer medvetna om vad de gjorde och ville och mer inriktade på att krossa all opposition.

Denna sista skillnad var väsentlig. Jämfört med tyranniet av idag har alla forna tiders tyrannvälden varit halvgångna och ineffektiva. De härskande grupperna var förr alltid i någon mån besmittade av liberala föreställningar, brydde sig inte om att det fanns kryphål överallt, fäste sig endast vid öppna oppositionshandlingar och intresserade sig mindre för vad undersåtarna tänkte. Till och medeltidens katolska kyrka var tolerant enligt nutida mått. En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser att hålla medborgarna under ständig övervakning.

Men det nya överskiktet var olikt alla sina föregångare i att det inte handlade instinktivt utan visste precis vad som krävdes för att trygga dess ställning.
Man hade länge insett att den enda trygga grunden för en oligarki är kollektivism. Förmögenhet och privilegier försvaras lättast om de ägs gemensamt.
Det som kallades ”privategendomens avskaffande” och som ägde rum omkring mitten av seklet betydde i praktiken att egendomen samlades på långt färre händer än förut, bara med den skillnaden att de nya ägarna utgjordes av en grupp i stället för av en mängd individer.
Kollektivt äger partiet allt i Oceanien, därför att det kontrollerar allt och
gör med produktionen som det finner lämpligt.

Under åren närmast efter revolutionen kunde det inta denna härskarposition nästan utan någon invändning, därför att hela processen framställdes som en kollektivisering.
Den ekonomiska ojämlikheten har permanentats.

Men problemet att föreviga ett hierarkiskt samhälle ligger djupare än så. Det finns endast fyra sätt på vilka en härskande grupp kan förlora makten.
Antingen besegras den av yttre fiender.
Eller regerar den så ineffektivt att massorna väcks till uppror.
Eller tillåter den ett starkt och missnöjt mellanskikt att uppstå.
Eller tappar den sitt eget självförtroende och sin lust att härska.

En härskarklass som kan skydda sig mot dem alla skulle stanna permanent vid makten.
I sista hand är det den härskande klassens egen psykiska inställning den avgörande faktorn.
Massorna gör aldrig uppror på eget initiativ, och aldrig endast för att de är förtryckta. Så länge det inte tillåts ha några jämförelsemöjligheter blir de inte ens medvetna om förtrycket.

Forna dagars återkommande ekonomiska kriser var totalt onödiga och tillåts inte längre inträffa, men andra lika vittomfattande politiska jämviktsrubbningar både kan inträffa och inträffar utan att få politiska följder, då att det inte finns något sätt att uttrycka missnöje på.

Vad överproduktionsproblemet beträffar, som har varit latent i vårt samhälle sedan maskinteknikens utveckling, är det löst genom kontinuerliga kriget, som samtidigt är nyttigt genom att det skruvar upp samhällsmoralen till erforderlig högspänning.

Det enda problemet är en fråga om utbildning.
Problemet gäller att kunna kontinuerligt forma medvetenheten både hos den styrande gruppen och hos den större chefsgruppen närmast under denna. Massornas medvetenhet behöver endast påverkas i negativ riktning.

Storebror är den förklädnad som partiet anlägger för att visa sig för världen. Hans funktion är att vara brännpunkt för kärlek, fruktan och vördnad, känslor som är lättare att erfara gentemot en individ än mot en organisation.
Under Storebror följer Inre partiet vars medlemstal är begränsat till sex miljoner, det vill säga något under 2 procent av Oceaniens befolkning.
Under Inre partiet står Yttre partiet, vilket om Inre partiet betecknas som statens hjärna kan liknas vid händerna.
Under detta följer de stumma massorna som vi brukar beteckna med ordet prolerna, till antalet cirka 85% procent av befolkningen.
Räknat enligt vår tidigare klassificering utgör prolerna underskiktet: ty ekvatorialtrakternas slavbefolkning, som ständigt byter ägare, är ingen bestående eller nödvändig del av samhällsstrukturen.

Ingenstans i Oceanien har invånarna en känsla av att vara kolonial befolkning som styrs från någon avlägsen huvudstad.

Det förekommer långt mindre cirkulation mellan olika grupper än vad som förekom under kapitalismen eller till och med i förindustriell tid.
Mellan partiets två avdelningar förekommer en viss utväxling men endast i en utsträckning som säkrar att svaga medlemmar utesluts ur Inre partiet och att ambitiösa medlemmar av Yttre partiet oskadliggörs genom befordran. Proletärer tillåts i praktiken inte att avlägga partiexamen.
En styrande grupp är en styrande grupp så länge den kan utse sina efterträdare.
Kärnpunkten i ett oligarkiskt styre är inte arvet från far till son.

Alla de trosföreställningar, vanor, tycken, känslor, attityder som karakteriserar vår tid är egentligen utformade för att upprätthålla partiets mystik och förhindra att det nutida samhällets verkliga natur blir uppdagad.

En partimedlem lever från sin födelse till sin död under tankepolisens uppsikt.
Men i varje fall kommer den grundliga mentalutbildning som han har undergått i barndomen och som rört sig kring nyspråksbegreppen att göra honom ovillig och oförmögen att tänka grundligt på någonting alls.
Krimstopp betyder kort sagt skyddande enfald.


Eftersom Storebror i verkligheten inte är allsmäktig och partiet inte ofelbart, uppstår behovet av en aldrig svikande, ständigt fortgående flexibilitet i behandlingen av fakta. Nyckelordet här är svartvitning.
Detta kräver en fortgående ändring av det förflutna, vilket möjliggörs av det tankesystem som egentligen i sig innefattar allt det övriga, och som på nyspråk heter dubbeltänk. Man tummar på verkligheten så att lögnen alltid befinner sig ett steg före sanningen.

De som skickligast praktiserar dubbeltänk är de som har uppfunnit dubbeltänk och vet att det är ett vidsträckt system av självbedrägeri.
Det är så att inga ändringar i doktrin eller politisk position någonsin kan erkännas. Ty att ändra åsikt, eller ens politik, är att bekänna svaghet. Man inser här att kontrollen över det förflutna framför allt beror på minnesträning.


MEN VARFÖR?

TREDJE DELEN

2
Partiet strävar efter makt helt och hållet för sin egen skull. Vi är inte intresserade av andras bästa; det är bara makten som intresserar oss. Inte rikedomar eller lyx eller långt liv eller lycka; bara makt, själva makten.

Vad ren makt innebär kommer du strax att fatta. Vi skiljer oss från alla oligarkier i det förflutna i det att vi vet vad vi gör. Alla de andra, också de som liknade oss, var fega och hycklande. De hade aldrig mod att erkänna sina egna motiv.

Vi vet att ingen nånsin griper makten med avsikten att lämna den ifrån sej. Makt är inte ett medel, den är ett mål.

Det första du måste begripa att makten är kollektiv.
Ensam och fri lider människan alltid nederlag.
Om människan kan underkasta sig fullständigt, hel och hållen, om hon kan slippa ifrån sin identitet, om hon kan uppgå i partiet så att hon är partiet, då är hon allsmäktig och odödlig.

Det andra du måste fatta är att makt vill säja makt över människor. Över deras kropp – men framför allt deras tankar.
Makt över det materiella – den yttre verkligheten, som du skulle kalla det – är oviktig. Vi har redan absolut kontroll över materian. Vi har kontroll över materian därför att vi har kontroll över tanken.

Livet behärskar vi, på alla livets nivåer.

TILLÄGG
NYSPRÅKETS PRINCIPER

Man motsåg att nyspråket definitivt skulle ha ersatt gammalspråket vid pass år 2050.

Under tiden vann det terräng i jämn takt, eftersom alla partimedlemmar inriktade sig på att alltmera begagna nyspråkliga ord och konstruktioner i dagligt tal.

Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna av Engsos utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka.

Nyspråket byggde på den nuvarande engelskan. Detta åstadkoms genom att:
1. skapa nya ord
2. eliminera icke-önskvärda ord
3. skala bort oortodoxa betydelser
4. indela orden i tre särskilda klasser

Många brott och misstag skulle därmed stå utanför hans makt att begå, helt enkelt för att de saknade namn och därmed var otänkbara.

Historien var redan nyskriven. I framtiden skulle sådana fragment , även om de råkade överleva, bli obegripliga och oöversättliga. Det var ogörligt att översätta ett stycke gammalspråk till nyspråk.