EFTER VALET:
1. UNDER VALMÅNADEN ÖKADE ANTALET LÄSARE PÅ DENNA HEMSIDA MARKANT, VILKET VISAR ATT FOLK BÖRJAR VAKNA ...
2. MEN ANTALET UTEBLIVNA RÖSTER VISAR ATT FOLK SER EU SOM SKILD FRÅGA, NÅGOT SOM INTE KOPPLAS TILL ARBETET II VÅRA PARTIER - ÄR FUNDERSAM, ÅTERKOMMER MED NÅGOT NYTT SMÅNINGOM ...
3. AKTUELLT: LÄGET I EUROPA FÅR MIG HÅLLA ANDAN,, I SYNNERHET VAD GÄLLER FRANKRIKE > JAG BÖRJAR SKRIVA EN NY SERIE INSÄNDARE SOM JAG ÄVEN LÄGGER UPP HÄR ...
___________________________________________________
Hej,
under denna text nr 41 kommer jag att inför lagtingsvalet den 16 oktober kommentera och analysera diverse samhällsfrågor (8 texter/10.10).
Varje text kan Du komplettera genom att öppna rubriker under ARKIV i högerbalken. Annars,de tre mest lästa av mina texter är nr 30 om George Orwell(överlägset!), nr 20 med rubriken Annorlunda frågesport och nr 38 om EU--beskattning.
Jag öppnar sidan för debatt efter valet ifall jag blir invald.
Hälsningar till alla de cirka 80 ålännningar som röstade på mig i senaste EU-valet! Nu fortsätter vi arbetet och alla som känner igen sig i mina resonemang är välkomna med i "lagtingsäventyret" 2011 ...
MOTTO: En inflyttad kan tänka och jobba för Åland och samtidigt informera om vad som pågår i finska Finland (= för att balansera ensidiga informationen på Åland) I finska Finland brukar jag informera om Åland!
Mvh. Merja, bor i Mariehamn sedan sommaren 2010
__________________________________________________
TEXT 1
HÖSTENS MEST POSITIVA TANKE ÄR DENNA:
På lagtinget behövs folk som är fria från sådana tvingande förbindelser som hindrar att i offentligheten kunna rapportera om hur EU redan påverkat och håller på att påverka det mesta i lagtingets beslutsfattande.Det behövs helhetsbilder.
Tänker man på vilka som helst av de centrala sektorerna i lagtingspolitiken så kommer de inte undan den klåfingriga unionen. Vi har redan direktiv, bedövande bidragsmaskineri eller annars insmygande lagstiftning för jordbruk, miljö, utbildning, transporter, sjöfart, ekonomi och beskattning, kommunstrukturen, säkerhet och övervakning, media, inflyttning, social trygghet, ungdomsarbete med mera.
För mig är detta inte lika med självstyrelse och vettiga utlandskontakter.
Det som ofta anses vara positivt i allt EU-arbete är enligt min mening ingenting annat än vansinnigt dyra kulisser för mindre respekterade strävanden och euroidealism.
Ingen god kapitalism alltså, ingen god social och annan trygghet heller. Inte ens någon god ram för småföretagande eller effektivt miljöarbete.Och vanligt folk runtom i Europa visar mer och mer sin irritation, inte mera via politiska partier, utan på gatorna. På Åland kan vi ännu reagera på annat sätt!
__________________________________________________
TEXT 2
RAPPORTÖREN OM LÖFTEN OM LIKVÄRDIG SERVICE
Man är arbetslös, sjuk, har sin släkting i behov av vård och hjälp. Rubrikerna berättar om vacklande socialvård, ersättningarna från FPA har stannat upp på en nivå från början av 90-talet och kommunerna har börjat strama åt sin service.
Mer och mer inflyttning och löften om likvärdig service såsom vi vill ha det? Men vem fattar besluten redan nu och vem betalar och hur? Kolla dessa utdrag, i kortform, ur boken Spänningsfält i EU (Europa-informationen, inrikesministeriet 2009):
1. Enkäter visar att allt fler medborgare instämmer med påståendet att makten rinner dem ur händerna - antingen till EU, självständiga centralbanker eller exempelvis multinationella företag.
2. Man har blivit tvungen att omvärdera nationella system nationella system utgående från europeisk synvinkel.
3. Efter millennieskiftet har kommissionen börjat bredda tillämpnings-området för begreppet allmännyttiga tjänster så att det också täcker social- och hälsovårdspolitiken (allt från bostadsbidrag till pensionsförsäkringar, omhändertagna barn till hälsovårdstjänster).
4. Den avgörande frågan som uppstått är var området för ekonomisk verksamhet börjar och var den icke-ekonomiska verksamheten slutar.
I Finland ser man tydligt hur kommunstrukturen centraliseras för att smidigare kunna anpassa landet till EU:s tilltänkta sociala, och andra, system.
Vad håller vänstern och alla liberalt tänkande politiker på med på Åland?
- Lagtinget behöver beslutsfattare med EU-rapportörroll.
__________________________________________________
TEXT 3
RAPPORTÖREN OM SJÄLVSTYRELSEN
Jag stöder fullt det grundläggande i Obunden Samlings 32-sidiga valprogram:
1. Man vill ha en ramlag som ger ålänningarna rätt att ta över behörighet i egen takt
2. Demokrati är att kunna påverka sin vardag
3. EU blir ett samarbetsområde utan överstatlighet
4. Medborgarnas rättssäkerhet garanteras också i ekonomiskt svåra tider
5. Angående samhällets bidrag: Näringslivet måste stå för 70% av investeringarna och förbinda sig att driva verksamheten under överskådlig tid
6. Åland bör överta lagstiftningsbehörigheten för folkbokföringen
7. Kommunförbunden: deras roll skall klarläggas
8. Få en effektiv rollfördelning mellan politik och förvaltning
9. Vi behöver en självstyrelseombudsman
10. Rapportera fel och oegentligheter inom den politiska förvaltningen
Min personliga politiska linjedragning parallellt är att:
1. Europa har alltid varit ett samarbetsområde och behövs som så för att Åland syns internationellt, men EU håller på att skapa allt starkare överstatlighet och kör om och över självstyrelsen (språkskyddet, några praktikantplatser för barnen och maktlösa EU-representanter räcker inte till för att hindra denna utveckling). Strax finns det ingenting att ta över från Finland heller!
2. det behövs således ständig och offentlig rapportering om hur EU påverkar på landskapsnivå och på kommunal nivå (förnäma EU-besökare i liberal stil är inte lika med rapportering och sakkunnighet gentemot ålänningar)
__________________________________________________
TEXT 4
RAPPORTÖREN OM INFLYTTNING UTAN MOTTAGARANSVAR
Vad jag vill säga med jämförelsen nedan är att när det sociala nu redan är vacklande så varför propagera för mer och mer inflyttning utan finansieringsansvar?
Det torde vara ett känt faktum för alla att ersättningarna från FPA har stannat upp på en nivå från början av 90-talet och kommunerna har börjat gallra av sin service. I Finland har kommunerna nu utlyst kommunuppror mot regeringens planer.
Det som vi nu borde parallellt tänka på är det som EU-idealismen förorsakar:
1. Röda Korset (www.ifrc.org) noterade i oktober 2009 att det är märkligt hur lite rika Europas regeringar uppvisat intresse att lösa egna landets sociala problem. Enligt EU:s statistikbyrå är cirka 21,8 miljoner arbetslösa och cirka 50 miljoner befinner sig inom farozonen. Hela 2/3 av det rika Europas länder inkluderar mathjälpen i sina sociala program.
2. I november 2009 noterade Inrikesministeriet i sin kartläggning att Finland varit det mest generösa landet inom EU att ekonomiskt stöda asylsökande familjer. Finland gav 1277€ i månaden, gratis boende samt hälsokontroll, Sverige 531 €, England och Italien mat och bostad men inga pengar. År 2007 var antalet asylsökande till Finland 1500, år 2009 var antalet redan sex tusen!
3. Den 26 april 2010 ändrade EU sina direktiv så att en EU-medborgare får fortsatt socialskydd när han/hon jobbar i ett annat EU-land. Utländska arbetstagare varit duktiga på att skapa falska dokument och missbruka socialen.
Jag gillar våra inflyttade, men s.k. fredsprojektet EU har lett till socialt krig i Europa och jag vill inte att Åland kommer att utgöra en aktiv del av detta.
___________________________________________
TEXT 5
RAPPORTÖREN OM KOMMUNSAMMANSLAGNINGAR
De som förespråkar sammanslagningar av kommuner påtvingat från ovan gör mig ytterst misstänksam. Jag köper inte tanken att det enbart skulle vara fråga om lokal ekonomi.
Så här har svenska myndigheter analyserat läget redan 2004:
”EU:s strukturfonder medfinansierar projekt runt om i Sverige och belyser hur EU samverkar med kommuner, landsting och regioner i deras roll som samhällsbyggare. När lokala och regionala myndigheter utövar sitt tillsynsansvar finns ofta ett europeiskt regelverk som grund för den svenska lagstiftningen. Livsmedelssäkerhet, regler om badvatten och djurhållning är några exempel. Svenska kommuner, landsting och regioner är stora arbetsgivare, och påverkas därför av gemensamma regler kring arbetstider och arbetsmiljö. Den europeiska nivån kommer även in i rollen som serviceproducent, till exempel när entreprenader ska genomföras.”
Det är skrämmande, inte minst med tanke på välfärden å ena sidan och självstyrelsen å andra sidan. Redan artikel 50 i Lissabon-fördraget talar om hur EU vill avskaffa alla hinder i vägen för placering av verksamheter, arbetande och anskaffning av mark. Allt som våra lagtingskandidater nu lovar och invalda politiker fattar beslut om måste vi börja EU- konsekvensbedöma, offentligt och i klartext!
PS. MÄRKLIGT HUR LANDSKAPETS TJÄNSTEMÄN BBBÖRJAR ÅKA RUNT I LANDSKAPET OCH MARKNADSFÖRA LEADER-PENGAR, ALLTID INFÖR KOMANDE VAL !!!
____________________________________________
TEXT 6
RAPPORTÖREN OM HUR TURISTBYRÅN TAS ÖVER ELLER OM DEBATTEN SOM ALDRIG ARRANGERAS
Man pratar gärna om tandvård, pensioner, knarkproblemet och många slags sociala och andra bidrag. Men har ni sett någon relatera de här vardagsfrågorna till vad som är möjligt vad gäller vår omvärld och EU. Den analysen skrivs inte, den debatten arrangeras aldrig på Åland. Varför?
Här är i varje fall ett exempel på hur en sådan analys kan låta. Statssekreterare Raimo Sailas konstaterade i Finlands radio den 28 september att:
1. exporten försvagats i snabb takt
2. med tanke på konkurrenskraft och sysselsättning/arbetslöshet borde man i åtminstone två års tid hålla sig till nollinje vad gäller lönerna
3. under en kort period har statsskulden ökat med 25 miljarder euro
4. de ökade EU-garantierna motsvarar i storlek Finska statens budget
5. norra Europa betalar södra Europas skulder
Samtidigt ger jag som exempel följande axplock från finsk media:
1. man kämpar mot knark i en EU med allt öppnare gränser
2. pensionsfonderna har placerat utomlands, d.v.s. i Europa och nu pekar kurserna neråt
Och nu påstås regeringspartiet centern ”ha åstadkommit mer inflytande i EU” och regeringspartiet liberalerna ”har lyckats bevaka inflytandefrågorna under den gångna
valperioden”.
Det som man egentligen åstadkommit kallar jag euroturism varför jag rekommenderar att liberalerna tar över turistbyrån och fortsätter där i stället. Och övriga dagdrömmare kan sedan jobba som turistguider för alla dessa EU-grupper.
____________________________________________
TEXT 7
RAPPORTÖREN OM STOR LANDSKAPSFÖRVALTNING
Vad avses när en del kandiderar med temat effektivare förvaltning på lagtingsnivån? Att man ännu smidigare jobbar för vissa kretsars intressen utan att alla har uppfattning om vad som pågår, eller?
När man inte öppet vill berätta något så försöker man skapa en uppfattning om EU att det är en liten detaljfråga som folk inte behöver bry sig om. Eller så försöker man mellan raderna ge budskapet att när man har lyckats avvärja några enstaka jakt-direktiv så är allt frid och fröjd igen.
Europas internationellt arbetande EU-kritiker har dock en annan uppfattning. Som exempel tar jag här fram det totala antalet rättsakter som är gällande plus rättsakter som är under beredning (källa: EUR-Lex per 8.5.09). Sammantaget har man alltså i dag minst 17.069 + 1.355 rättsakter, vilket gör totalt 18.424 lagar som täcker alla samhällets funktioner (hela texten i arkiv/nr 8).
Till exempel regler tillämpliga på företag var redan 2009 alltså 111 + 22, d.v.s. 133 stycken. En hel del att hantera, kolla och övervaka eller hur?
Och vem tror ni att gör det hela? En växande tjänstemannakår naturligtvis! Och blir tjänstemän färre till antal så desto mer måste Åland anlita Finland och dess blankettlagar för att hinna uppfylla EU-kraven.
Och så täcks liberalerna prata om beslut som fattas så nära som möjligt subsidiaritet)!
Ålänningarna måste få en klar bild av dagens förvaltningsmässiga verklighet!
___________________________________________
TEXT 8
RAPPORTÖREN OM SKATTEÖVERTAGANDE
När offentliga Åland inte vill så vill jag som invald i lagtinget satsa en del av lönen för att skapa ett informativt forum för vanliga skattebetalare.
Vem skall vi t.ex. överta beskattningen av, Finland och/eller EU? Med vilken ”subsidiaritet” och vilka ”undantag i all evighet” eller unik lobbar- erfarenhet? Några axplock (och citat) ur mina insändare:
1. Jag tackar Carl Haglund för svaret till min fråga om EU-beskattning. Du vet ingenting och ”hoppas” att det inte blir någon beskattning heller.
2. Helsingfors 7.3.2006 med Alain Lamassoure (den ständiga rapportören för projektet), Ulla-Maj Wideroos (finansministeriet) och Jari Koskinen ( beskattnings- kommitté i riksdagen): Konstaterades att AL ”var övertygad om att i något skede en del av nationell skatt borde överföras till unionen, alltså ”del av någon nationell skatt så att landets budget inte behöver belastas med detta (!)”.
3. Eftersom det skulle bli för dyrt för EU att beskatta länderna, så ”skulle det vara mycket enklare att utnyttja någon skatt som redan existerar i alla medlemsländer”.
4. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén antog 2006 det som redan Rudingrapporten 1992 slog fast: ”Det behövs gemensamma regler för definitionen av skattebasen (inkl. minimi- och maximinivåer för skattesatserna)
5. ”Kommissionen ingriper nationella konstitutioner varje dag, att den inte skulle göra det är absoluta fantasier! Å andra sidan du må ha något i den nationella grund-
lagen, men det gäller inte eftersom EU-lagen är ovanför. I fördraget vill EU även nå
kommunala nivån”. Regionkommittén har inte gjort sitt heller.
6. ”Den offentliga sektorn blivit fångar hos europeiska finansjättar, vars tillväxt den inte mera vågar kritisera. Lobbarsystemet i EU stöder dessa aktörers agerande”.
7. Offentliga skulden var 66 % 2007 och 83,6 % av BNP 2010 (källa: Eurostat).Men hela skulden består av hushållens, företagens och offentliga sektorns skuldsättning: Frankrike 199,5 %, Tyskland 202,7 %, Spanien 269,3 %, England 255,0 % och Italien 221 %.
__________________________________________
tisdagen den 6:e september 2011
tisdagen den 5:e oktober 2010
40. SANNOLIKGT ATT FÅ MAKT FRÅN EU ? (Skatter)
ETT EXEMPEL:
Ålänningar har alla tider varit bra på att hitta vägar och nya lösningar för sin tillvaro. Kan skattebehörigheten vara en sådan väg i dagens EU?
Det uppskattade seminariet om egen skattebehörighet för självstyrande regioner i EU (arrangerad av partiet Ålands Framtid den 18.9.) visade tydligt två aspekter i dessa strävanden. Å ena sidan tycks intresset vara stort i Europa och således lönar det sig även för Åland att vara med om detta arbete. Å andra sidan kom det lika tydligt fram hur tuff part EU är att arbeta med, vilket media nästan aldrig vill nämna i sina referat från den här typen av seminarier.
Föreläsarna hade dessa erfarenheter att dela med sig angående samarbetet med EU:
1. Kommissionen ingriper nationella konstitutioner
varje dag, att den inte skulle göra det är absoluta fantasier! Å andra sidan du må ha något i den nationella grundlagen, men det gäller inte eftersom EU-lagen ovanför. I fördragets vill EU även nå kommunala nivån.
2. Autonomin borde mer eller mindre vara godkänd av fördraget först innan man kan förvänta sig något av EU. Just nu är det så att alla selektiva element är bort- gallrade i Lissabon-fördraget. Till exempel Baskiens skattesystem är noterat i Spanien, men inte i fördraget.
3. Om en autonomi hellre skulle vilja se att det är rådet och inte kommissionen som agerar gentemot autonomierna, så är det långt ifrån verkligheten att EU:s dom- stol skulle notera sådana önskemål.
4. Det är nämligen viktigt att veta vad domstolen, som har mycket makt, använder som referensdokument för att man kan veta huruvida vissa skattebehörighetssträvanden är realistiska eller inte. EU-domstolen är alltså en stark institution i frågan och kommer att agera i framtiden. Vi har ”troubletime ahead”.
5. Rätten har dessutom aldrig ändrat sig på grund av någon subsidiaritet, som är ett extremt komplext politikiskt instrument. Hemskt att subnationella parlamentariker är så entusiastiska om detta (Jfr. åländska politiker !).
6. Dessutom fick till exempel Azorerna inte själva representera sig på EU-rätten.
7. För att få några undantag över huvud taget måste ett land vara enhetligt och självständigt.
8. Vissa skatteprocent kan variera inom EU, men inte systemet ! I fallet Azorerna var konkurrens med företagsskatt ok, men inte med inkomstskatt.
9. Regionkommittén har aldrig gjort sitt heller !
10. Regeringar tappar inte makt, utan parlamenten gör. Regeringarna ska inte få all makt (Jfr nya partier uppstår i Europa och ställer upp i val)!
- Ändå orkar man skapa nya lobbyorganisationer (= och fortsätta dagdrömma), med
EU-medel. Lycka till!
Ålänningar har alla tider varit bra på att hitta vägar och nya lösningar för sin tillvaro. Kan skattebehörigheten vara en sådan väg i dagens EU?
Det uppskattade seminariet om egen skattebehörighet för självstyrande regioner i EU (arrangerad av partiet Ålands Framtid den 18.9.) visade tydligt två aspekter i dessa strävanden. Å ena sidan tycks intresset vara stort i Europa och således lönar det sig även för Åland att vara med om detta arbete. Å andra sidan kom det lika tydligt fram hur tuff part EU är att arbeta med, vilket media nästan aldrig vill nämna i sina referat från den här typen av seminarier.
Föreläsarna hade dessa erfarenheter att dela med sig angående samarbetet med EU:
1. Kommissionen ingriper nationella konstitutioner
varje dag, att den inte skulle göra det är absoluta fantasier! Å andra sidan du må ha något i den nationella grundlagen, men det gäller inte eftersom EU-lagen ovanför. I fördragets vill EU även nå kommunala nivån.
2. Autonomin borde mer eller mindre vara godkänd av fördraget först innan man kan förvänta sig något av EU. Just nu är det så att alla selektiva element är bort- gallrade i Lissabon-fördraget. Till exempel Baskiens skattesystem är noterat i Spanien, men inte i fördraget.
3. Om en autonomi hellre skulle vilja se att det är rådet och inte kommissionen som agerar gentemot autonomierna, så är det långt ifrån verkligheten att EU:s dom- stol skulle notera sådana önskemål.
4. Det är nämligen viktigt att veta vad domstolen, som har mycket makt, använder som referensdokument för att man kan veta huruvida vissa skattebehörighetssträvanden är realistiska eller inte. EU-domstolen är alltså en stark institution i frågan och kommer att agera i framtiden. Vi har ”troubletime ahead”.
5. Rätten har dessutom aldrig ändrat sig på grund av någon subsidiaritet, som är ett extremt komplext politikiskt instrument. Hemskt att subnationella parlamentariker är så entusiastiska om detta (Jfr. åländska politiker !).
6. Dessutom fick till exempel Azorerna inte själva representera sig på EU-rätten.
7. För att få några undantag över huvud taget måste ett land vara enhetligt och självständigt.
8. Vissa skatteprocent kan variera inom EU, men inte systemet ! I fallet Azorerna var konkurrens med företagsskatt ok, men inte med inkomstskatt.
9. Regionkommittén har aldrig gjort sitt heller !
10. Regeringar tappar inte makt, utan parlamenten gör. Regeringarna ska inte få all makt (Jfr nya partier uppstår i Europa och ställer upp i val)!
- Ändå orkar man skapa nya lobbyorganisationer (= och fortsätta dagdrömma), med
EU-medel. Lycka till!
onsdagen den 17:e mars 2010
39. EU-KRITISKA EUROPA DEBATTERAR EKONOMI
Varje krig har fått sin början mitt i bland någon typ av problem med att upprätthålla välfärden. Nu är Europa på väg dit igen, oroligheterna ökar.
Men helhetsbilden av det ekonomiska läget inom EU suddas ut genom att media fokuserar på ett land i sänder, just nu på Grekland, och målar upp bilder av olydiga skurkar. Däremot så består den EU-kritiska ekonomidebatten som bäst av många temaområden, vilket utgör en intressant helhet:
1. EU-systemet orsaken: Den liberala EU-marknaden är i sig en orsak till Europas finanskris och det har skapat så kallade ”dark pools”. Europeiska centralbanken (ECB) har agerat som importör av den ekonomiska krisen från USA. Men euro skyddar inte mot monetära oväder och ECB:s regler och politik skapar bestående sociala problem inom EU. Parallellt har den offentliga sektorn blivit fångar hos europeiska finansjättar, vars tillväxt den inte mera vågar kritisera. Lobbarsystemet i EU stöder dessa aktörers agerande.
2. Den verkliga skuldbilden: I och med krisen exploderade den offentliga skuld- sättningen och eurozonens värde sjönk. Den offentliga skulden har ökat från 66 procent 2007 till 83,6 procent 2010 (källa: Eurostat). Den ursprungliga tillåtna maximigränsen låg på 60% som också Finland just nådd. Men man ska se helheten som består av hushållens, företagens och offentliga sektorns skuldsättning. På så sätt har till exempel Frankrike en skuldsättning på 199,5 procent, Tyskland 202,7 procent, Spanien 269,3 procent, England 255,0 procent och Italien 221procent, vilket kan jämföras med USA:s 240 procent!
3. Fattigdomen når allt fler: Vi befinner oss i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929 och de svaga förbättringarna sedan slutet av 2009 är ingalunda bestående. Man anser att den verkliga fattigdomen sätts igång från och med 2011 eller 2012. Det är viktigt att notera att nu blir också medelklassen utsatt för sämre ekonomi och även fattigdom. Exempelvis har 50% av Frankrikes låginkomsttagare inte haft någon reell lönehöjning sedan 1999. Och bland annat Spanien har redan aviserat att det blir massiva nedskärningar inom den sociala och hälsosektorn.
4. EU-institutionernas egen ekonomi: Redan under femton år har Revisionsrätten kritiserat kommissionen för att största delen av utbetalningarna, d.v.s. 85 miljarder euro per år, inte kan anses vara legala eller regelmässiga, vilket gäller de flesta av budgetens utgiftsposter. Men massiv EU-propaganda får skattebetalarna stå för.
5. EU:s utvidgning: Vi har betalat dyrt för utvidgning av EU utan politisk nytta, EU är inte mera någon nödvändig ram och inte heller tillväxtmotor. Sedan två år tillbaka har integrationsstödet till Turkiet (att bli medlem) fyrfaldigats, vilket betyder 4,873 miljarder euro i diverse projektstöd för perioden 2007-2013. Kommissionen kritiseras för bristande styrning och definitioner samt obefintlig evaluering av projekten.
6. Nya allianser: Det har förutspåtts en oundviklig allians mellan arbetar- och medelklassen, vilket konfronterar direkt med den europeiska minoritetsklass av beslutsfattare som nu lever globalt, mer eller mindre utan vardagsanknytning till en nationalstat eller självstyrande region. Därför kommer två frågor att ivrigt debatteras inför kommande val, Europarlamentets assistentroll, det vill säga gentemot verkliga globala beslutsfattare och invandrarfrågan.
... för att inte tala om arbetslöshet ...
Bland annat på grund av allt detta hävdar jag att EU inte är något fredsprojekt utan slår sönder Europa.
___________________________________________________________
ETT LITET TILLÄGG FRÅN 6.9.2011 FÖR DEM SOM LÄSER ENGELSKA
EN AV MÅNGA KRITISKA ANALYSER OM OCH KRING EURON:
___________________________________________________________
UBS Investment Research
Global Economic Perspectives
Euro break-up – the consequences
The Euro should not exist (like this)
Under the current structure and with the current membership, the Euro does notwork. Either the current structure will have to change, or the current membershipwill have to change.
Fiscal confederation, not break-up
Our base case with an overwhelming probability is that the Euro moves slowly(and painfully) towards some kind of fiscal integration. The risk case, of break-up,is considerably more costly and close to zero probability. Countries can not beexpelled, but sovereign states could choose to secede. However, popular discussionof the break-up option considerably underestimates the consequences of such amove.
The economic cost (part 1)
The cost of a weak country leaving the Euro is significant. Consequences includesovereign default, corporate default, collapse of the banking system and collapse of international trade. There is little prospect of devaluation offering much assistance.We estimate that a weak Euro country leaving the Euro would incur a cost of around EUR9,500 to EUR11,500 per person in the exiting country during the firstyear. That cost would then probably amount to EUR3,000 to EUR4,000 per personper year over subsequent years. That equates to a range of 40% to 50% of GDP inthe first year.
The economic cost (part 2)
Were a stronger country such as Germany to leave the Euro, the consequenceswould include corporate default, recapitalisation of the banking system andcollapse of international trade. If Germany were to leave, we believe the cost to bearound EUR6,000 to EUR8,000 for every German adult and child in the first year,and a range of EUR3,500 to EUR4,500 per person per year thereafter. That is theequivalent of 20% to 25% of GDP in the first year. In comparison, the cost of bailing out Greece, Ireland and Portugal entirely in the wake of the default of thosecountries would be a little over EUR1,000 per person, in a single hit.
The political cost
The economic cost is, in many ways, the least of the concerns investors shouldhave about a break-up. Fragmentation of the Euro would incur political costs.Europe’s “soft power” influence internationally would cease (as the concept of “Europe” as an integrated polity becomes meaningless). It is also worth observingthat almost no modern fiat currency monetary unions have broken up without someform of authoritarian or military government, or civil war
Men helhetsbilden av det ekonomiska läget inom EU suddas ut genom att media fokuserar på ett land i sänder, just nu på Grekland, och målar upp bilder av olydiga skurkar. Däremot så består den EU-kritiska ekonomidebatten som bäst av många temaområden, vilket utgör en intressant helhet:
1. EU-systemet orsaken: Den liberala EU-marknaden är i sig en orsak till Europas finanskris och det har skapat så kallade ”dark pools”. Europeiska centralbanken (ECB) har agerat som importör av den ekonomiska krisen från USA. Men euro skyddar inte mot monetära oväder och ECB:s regler och politik skapar bestående sociala problem inom EU. Parallellt har den offentliga sektorn blivit fångar hos europeiska finansjättar, vars tillväxt den inte mera vågar kritisera. Lobbarsystemet i EU stöder dessa aktörers agerande.
2. Den verkliga skuldbilden: I och med krisen exploderade den offentliga skuld- sättningen och eurozonens värde sjönk. Den offentliga skulden har ökat från 66 procent 2007 till 83,6 procent 2010 (källa: Eurostat). Den ursprungliga tillåtna maximigränsen låg på 60% som också Finland just nådd. Men man ska se helheten som består av hushållens, företagens och offentliga sektorns skuldsättning. På så sätt har till exempel Frankrike en skuldsättning på 199,5 procent, Tyskland 202,7 procent, Spanien 269,3 procent, England 255,0 procent och Italien 221procent, vilket kan jämföras med USA:s 240 procent!
3. Fattigdomen når allt fler: Vi befinner oss i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929 och de svaga förbättringarna sedan slutet av 2009 är ingalunda bestående. Man anser att den verkliga fattigdomen sätts igång från och med 2011 eller 2012. Det är viktigt att notera att nu blir också medelklassen utsatt för sämre ekonomi och även fattigdom. Exempelvis har 50% av Frankrikes låginkomsttagare inte haft någon reell lönehöjning sedan 1999. Och bland annat Spanien har redan aviserat att det blir massiva nedskärningar inom den sociala och hälsosektorn.
4. EU-institutionernas egen ekonomi: Redan under femton år har Revisionsrätten kritiserat kommissionen för att största delen av utbetalningarna, d.v.s. 85 miljarder euro per år, inte kan anses vara legala eller regelmässiga, vilket gäller de flesta av budgetens utgiftsposter. Men massiv EU-propaganda får skattebetalarna stå för.
5. EU:s utvidgning: Vi har betalat dyrt för utvidgning av EU utan politisk nytta, EU är inte mera någon nödvändig ram och inte heller tillväxtmotor. Sedan två år tillbaka har integrationsstödet till Turkiet (att bli medlem) fyrfaldigats, vilket betyder 4,873 miljarder euro i diverse projektstöd för perioden 2007-2013. Kommissionen kritiseras för bristande styrning och definitioner samt obefintlig evaluering av projekten.
6. Nya allianser: Det har förutspåtts en oundviklig allians mellan arbetar- och medelklassen, vilket konfronterar direkt med den europeiska minoritetsklass av beslutsfattare som nu lever globalt, mer eller mindre utan vardagsanknytning till en nationalstat eller självstyrande region. Därför kommer två frågor att ivrigt debatteras inför kommande val, Europarlamentets assistentroll, det vill säga gentemot verkliga globala beslutsfattare och invandrarfrågan.
... för att inte tala om arbetslöshet ...
Bland annat på grund av allt detta hävdar jag att EU inte är något fredsprojekt utan slår sönder Europa.
___________________________________________________________
ETT LITET TILLÄGG FRÅN 6.9.2011 FÖR DEM SOM LÄSER ENGELSKA
EN AV MÅNGA KRITISKA ANALYSER OM OCH KRING EURON:
___________________________________________________________
UBS Investment Research
Global Economic Perspectives
Euro break-up – the consequences
The Euro should not exist (like this)
Under the current structure and with the current membership, the Euro does notwork. Either the current structure will have to change, or the current membershipwill have to change.
Fiscal confederation, not break-up
Our base case with an overwhelming probability is that the Euro moves slowly(and painfully) towards some kind of fiscal integration. The risk case, of break-up,is considerably more costly and close to zero probability. Countries can not beexpelled, but sovereign states could choose to secede. However, popular discussionof the break-up option considerably underestimates the consequences of such amove.
The economic cost (part 1)
The cost of a weak country leaving the Euro is significant. Consequences includesovereign default, corporate default, collapse of the banking system and collapse of international trade. There is little prospect of devaluation offering much assistance.We estimate that a weak Euro country leaving the Euro would incur a cost of around EUR9,500 to EUR11,500 per person in the exiting country during the firstyear. That cost would then probably amount to EUR3,000 to EUR4,000 per personper year over subsequent years. That equates to a range of 40% to 50% of GDP inthe first year.
The economic cost (part 2)
Were a stronger country such as Germany to leave the Euro, the consequenceswould include corporate default, recapitalisation of the banking system andcollapse of international trade. If Germany were to leave, we believe the cost to bearound EUR6,000 to EUR8,000 for every German adult and child in the first year,and a range of EUR3,500 to EUR4,500 per person per year thereafter. That is theequivalent of 20% to 25% of GDP in the first year. In comparison, the cost of bailing out Greece, Ireland and Portugal entirely in the wake of the default of thosecountries would be a little over EUR1,000 per person, in a single hit.
The political cost
The economic cost is, in many ways, the least of the concerns investors shouldhave about a break-up. Fragmentation of the Euro would incur political costs.Europe’s “soft power” influence internationally would cease (as the concept of “Europe” as an integrated polity becomes meaningless). It is also worth observingthat almost no modern fiat currency monetary unions have broken up without someform of authoritarian or military government, or civil war
onsdagen den 27:e januari 2010
38. VET INTE, BERÄTTAR INTE (EU-beskattning)
TILLÄGG ANGÅENDE CH:S KOMMENTAR 30.1.
Väl magstarkt av CH att påstå att vi "i sak är överens",CH visste inte ens om vad som pågår eller så vill han inte berätta !
Att mina kommentarer ännu var så pass "sakliga" får CH vara tacksam för. Själv är han allt annat än saklig, det vill säga vet ingenting och/eller berättar ingenting om ytterst viktiga frågor !!!!!!!!
***
Jag tackar parlamentariker Carl Haglund för svaret till min fråga om EU-beskattning. Du vet ingenting och ”hoppas” att det inte blir någon beskattning heller. Eftersom jag inte deltar i ”stafettkarnevaler” utan samlar information i stället, så vet jag tydligen mer.
Att någon Mepp (parlamentariker) idag gillar eller inte tanken om EU-beskattning har försvinnande lite betydelse. Jag har redan för några år sedan påpekat att kommissionens tidning i Sverige, Europaposten, visste i sitt nummer 3/2008 berätta om förberedelser, där också finländare varit med (www.eukomm.se).
Och parallellt har Europas kritiska rörelser hållit på att följa den här oroande utvecklingen. Så här ser det ut i mina anteckningar:
1. “Egna resurser” heter det ständigt pågående projektet i syfte att styra allt mer medel till EU, när man inte täcks öppet säga att nuvarande medel inte räcker till att bygga vidare superstaten EU.
2. På ett möte i Helsingfors 7.3.2006 med Alain Lamassoure (den ständiga rapportören för projektet), Ulla-Maj Wideroos (finansministeriet) och Jari Koskinen (någon beskattningskommitté i riksdagen) konstaterades att AL ”var övertygad om att i något skede en del av nationell skatt borde överföras till unionen. Alltså ”del av någon nationell skatt så att landets budget inte behöver belastas med detta”.
3. Eftersom det skulle bli för dyrt för EU att beskatta länderna, så ”skulle det vara mycket enklare att utnyttja någon skatt som redan existerar i alla medlemsländer”.
4. För Finlands del gällde det då att fatta beslut om huruvida man landet vill åstadkomma något sådant. Och det vill ju beslutsfattande eliten i Finland (och Åland?) så gärna!
Jag bifogar texten ( det är Finlands bidrag i sammanhanget) till denna insändare på min hemsida (www.merjarenvall.blogspot.com) och återkommer med mera detaljer. Nu säger jag bara detta: Meppar är ofta springpojkar och –flickor i ett större spel. De vet inte ens alla gånger vad medlemmar i det egna partiet sysslar med. Det har vi bevis på här. Och sådana skall sedan ta hand om åländska frågor för oss? Hissa flaggor i Bryssel, vad?
Till vanliga ålänningar säger jag det här: den som enbart funderar på enstaka projektbidrag är samma som att fokusera på att anordna bal under tiden båten sjunker redan. För vad tror ni att det betyder när man börjar styra skattemedel till EU? Bättre löner och pensioner och arbetsplatser för unga, typ?
TEXTEN JAG HÄNVISAR TILL OVAN:
MEETINGS OF ALAIN LAMASSOURE,
STANDING RAPPORTEUR FOR OWN RESOURCES
HELSINKI, 7 MARCH 2006
Participants:
Mr. Alain LAMASSOURE (AL), Standing rapporteur on own resources
Secretariat: Mrs. Monika STRASSER, Administrator
Mme Ulla-Maj WIDEROOS (UMW), Minister responsible for own resources, Ministry of Finance
Mr. Jari KOSKINEN (JK), Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta
1) Meeting with Mme Ulla-Maj Wideroos, Minister responsible for own resources, Ministry of Finance, 16: 15 hours
AL commenced the meeting by giving some background information on the reasons for his meetings with the national parliaments. He reminded that the own resources were not a community competence but one of the Member States. This was why he was aiming at finding a common proposal of EP and national parliaments in order to prepare for the review of expenditure and revenue that was supposed to take place in 2008.
AL spoke out in favour of a 2-stages-approach: First, the current system should be improved by making it fairer, simpler and more transparent. Secondly, a new genuine own resource should be introduced as per 2013.
In response to UMW 's question, if he had had any feedback on this from other Member States, AL explained that there had not been much reaction so far. Net-beneficiaries were happy with the current situation, anyway, while net-contributors who were not happy with the current situation had been made happy by the latest British proposals.
AL reminded that the amounts at stake were very low. He was convinced that, at some stage, part of a national tax would have to be allocated to the Union. There had to be a treaty or an inter-institutional agreement by which Member States decided to allocate, for some time, part of some national tax to the Union without first charging the national budget with it. This treaty or agreement would require unanimity in Council and ratification by all national parliaments.
For UMW the first stage towards achieving a result was taking the decision on whether to try and accomplish this by many small steps or by one large step.
AL preferred a gradual progressive approach. However, he pointed out that if the new system should be applied as from 2013, negotiations should start without delay.
To UMW's question how realistic these proposals were, AL responded that by mid-2006 he hoped to have received the first position of half of the countries. They should be a representative sample of big and small, rich and poor, and old and new Member States.
It was only logical that a Union of 28 could not be financed with the same funds as a Union of 12. 1% of GNI was not enough, 1.1% or 1.07% or any other figure in this range was needed. However, none of the big countries wanted to pay the extra 0.1% or so. This was why a new system was needed.
UMW concluded the meeting by stating that Finland was always open for negotiations.
2) Meeting with Mr. Jari Koskinen, Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta, 17:30 hours
AL introduced the topic by describing the development of an original system of own resources, as in the beginning of the European Community, to a system of Member States' contributions as it was in place now, 20 years later. At the moment 90% of EU revenue came from VAT and GNI which had a lot of drawbacks like for example the dominance of the principle of just returns. Net contributors just wanted changes for their own situation and net-receivers were happy.
The current system needed to be updated, otherwise the policies decided by the European Council would not be implemented because the Member States had their own problems and could not even comply with the stability pact.
In its considerations of the reform of the own resources system, COBU wanted to work hand-in-hand with the national parliaments. The EP could do the stocktaking and could launch initiatives but the subject was in the competence of the Member States. The national parliaments had the power, the European Parliament had the vision.
On the procedure, AL explained that first the opinions of 10 - 12 parliaments should be collected. By the end of 2006 he hoped to have a resolution adopted which would enjoy broad consensus within the EP and amongst a majority of national parliaments.
In the current negotiations on IIA and financial perspective the governments should make a commitment to include a reform of own resources in the review process 2008.
His visit to Helsinki, AL stated, was to be seen in this context as part of a pre-, pre-, pre-, pre-negotiation. He wanted to find out which method Finland wanted and which timetable.
JK stressed that negotiations on this subject had been and would always be difficult. Finland had considered a GNI based resource the best way to finance the budget. They thought this was a fair indicator of the prosperity of a country. This would of course mean less weight on a VAT resource and a slow disappearance of traditional own resources.
Finland, for example, did not need the kind of CAP currently in place. However, if everybody in the Union agreed that cohesion and CAP were common tasks then there should also be an agreement on how to finance it.
JK underlined that the British rebate was not acceptable to Finland who considered it unfair. He also reminded that there was still some misuse of money and called for a better auditing system.
With regard to an EU tax, JK noted that people in Finland were very much against it. How could they know how this money would be used? Whether it went to the right places? JK was also doubtful if using part of an existing tax would work.
AL responded that the EP was not biased and open to all proposals. Fact was that the current system did not work and a new one needed to be found. The recent Finnish proposals on how to improve the current system had been very interesting in this respect.
Of course, it should be insisted upon that EU money was spent correctly, value for money should be guaranteed. However, AL reminded that the EP Committee on Budgetary Control worked together with the Court of Auditors in order to check on how EU money was spent.
According to AL, for the next few years a European tax would not make sense because only small amounts were needed. To introduce a new tax for some 300 million taxpayers to raise something like 1/1000 of GNI would just cause collection costs that were totally out of proportion.
It would be much simpler to use part of a tax existing in all Member States - maybe in connection with the common market. Thus, the additional wealth created by the internal market could be used to fund new EU policies. AL stressed once more that this did not mean raising the current level of VAT. The idea was, for example, to dedicate to the European Union budget a part of the VAT on goods imported into a Member State from another Member State. In parallel, the Member States' contributions to the EU budget would be decreased or abolished. Another possibility was the harmonisation of the profit tax - rates and tax bases - followed by part of it going directly into the EU budget.
AL underlined that, whatever way would be chosen, it would be a decision taken by a Member State to allocate part of their revenue directly to the Union and not a decision to grant the Union the right to levy taxes.
According to JK, tax harmonisation was not any problem for Finland. He knew that other Member States wanted tax competition. For Finland there was enough competition outside Europe.
JK found the VAT idea quite interesting since it would also help the Member States to make their own budgets and it would be transparent for the consumers. Concluding the meeting, he showed himself open to jointly look for other possible answers.
Väl magstarkt av CH att påstå att vi "i sak är överens",CH visste inte ens om vad som pågår eller så vill han inte berätta !
Att mina kommentarer ännu var så pass "sakliga" får CH vara tacksam för. Själv är han allt annat än saklig, det vill säga vet ingenting och/eller berättar ingenting om ytterst viktiga frågor !!!!!!!!
***
Jag tackar parlamentariker Carl Haglund för svaret till min fråga om EU-beskattning. Du vet ingenting och ”hoppas” att det inte blir någon beskattning heller. Eftersom jag inte deltar i ”stafettkarnevaler” utan samlar information i stället, så vet jag tydligen mer.
Att någon Mepp (parlamentariker) idag gillar eller inte tanken om EU-beskattning har försvinnande lite betydelse. Jag har redan för några år sedan påpekat att kommissionens tidning i Sverige, Europaposten, visste i sitt nummer 3/2008 berätta om förberedelser, där också finländare varit med (www.eukomm.se).
Och parallellt har Europas kritiska rörelser hållit på att följa den här oroande utvecklingen. Så här ser det ut i mina anteckningar:
1. “Egna resurser” heter det ständigt pågående projektet i syfte att styra allt mer medel till EU, när man inte täcks öppet säga att nuvarande medel inte räcker till att bygga vidare superstaten EU.
2. På ett möte i Helsingfors 7.3.2006 med Alain Lamassoure (den ständiga rapportören för projektet), Ulla-Maj Wideroos (finansministeriet) och Jari Koskinen (någon beskattningskommitté i riksdagen) konstaterades att AL ”var övertygad om att i något skede en del av nationell skatt borde överföras till unionen. Alltså ”del av någon nationell skatt så att landets budget inte behöver belastas med detta”.
3. Eftersom det skulle bli för dyrt för EU att beskatta länderna, så ”skulle det vara mycket enklare att utnyttja någon skatt som redan existerar i alla medlemsländer”.
4. För Finlands del gällde det då att fatta beslut om huruvida man landet vill åstadkomma något sådant. Och det vill ju beslutsfattande eliten i Finland (och Åland?) så gärna!
Jag bifogar texten ( det är Finlands bidrag i sammanhanget) till denna insändare på min hemsida (www.merjarenvall.blogspot.com) och återkommer med mera detaljer. Nu säger jag bara detta: Meppar är ofta springpojkar och –flickor i ett större spel. De vet inte ens alla gånger vad medlemmar i det egna partiet sysslar med. Det har vi bevis på här. Och sådana skall sedan ta hand om åländska frågor för oss? Hissa flaggor i Bryssel, vad?
Till vanliga ålänningar säger jag det här: den som enbart funderar på enstaka projektbidrag är samma som att fokusera på att anordna bal under tiden båten sjunker redan. För vad tror ni att det betyder när man börjar styra skattemedel till EU? Bättre löner och pensioner och arbetsplatser för unga, typ?
TEXTEN JAG HÄNVISAR TILL OVAN:
MEETINGS OF ALAIN LAMASSOURE,
STANDING RAPPORTEUR FOR OWN RESOURCES
HELSINKI, 7 MARCH 2006
Participants:
Mr. Alain LAMASSOURE (AL), Standing rapporteur on own resources
Secretariat: Mrs. Monika STRASSER, Administrator
Mme Ulla-Maj WIDEROOS (UMW), Minister responsible for own resources, Ministry of Finance
Mr. Jari KOSKINEN (JK), Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta
1) Meeting with Mme Ulla-Maj Wideroos, Minister responsible for own resources, Ministry of Finance, 16: 15 hours
AL commenced the meeting by giving some background information on the reasons for his meetings with the national parliaments. He reminded that the own resources were not a community competence but one of the Member States. This was why he was aiming at finding a common proposal of EP and national parliaments in order to prepare for the review of expenditure and revenue that was supposed to take place in 2008.
AL spoke out in favour of a 2-stages-approach: First, the current system should be improved by making it fairer, simpler and more transparent. Secondly, a new genuine own resource should be introduced as per 2013.
In response to UMW 's question, if he had had any feedback on this from other Member States, AL explained that there had not been much reaction so far. Net-beneficiaries were happy with the current situation, anyway, while net-contributors who were not happy with the current situation had been made happy by the latest British proposals.
AL reminded that the amounts at stake were very low. He was convinced that, at some stage, part of a national tax would have to be allocated to the Union. There had to be a treaty or an inter-institutional agreement by which Member States decided to allocate, for some time, part of some national tax to the Union without first charging the national budget with it. This treaty or agreement would require unanimity in Council and ratification by all national parliaments.
For UMW the first stage towards achieving a result was taking the decision on whether to try and accomplish this by many small steps or by one large step.
AL preferred a gradual progressive approach. However, he pointed out that if the new system should be applied as from 2013, negotiations should start without delay.
To UMW's question how realistic these proposals were, AL responded that by mid-2006 he hoped to have received the first position of half of the countries. They should be a representative sample of big and small, rich and poor, and old and new Member States.
It was only logical that a Union of 28 could not be financed with the same funds as a Union of 12. 1% of GNI was not enough, 1.1% or 1.07% or any other figure in this range was needed. However, none of the big countries wanted to pay the extra 0.1% or so. This was why a new system was needed.
UMW concluded the meeting by stating that Finland was always open for negotiations.
2) Meeting with Mr. Jari Koskinen, Chairman of the Sub-committee on taxation, Eduskunta, 17:30 hours
AL introduced the topic by describing the development of an original system of own resources, as in the beginning of the European Community, to a system of Member States' contributions as it was in place now, 20 years later. At the moment 90% of EU revenue came from VAT and GNI which had a lot of drawbacks like for example the dominance of the principle of just returns. Net contributors just wanted changes for their own situation and net-receivers were happy.
The current system needed to be updated, otherwise the policies decided by the European Council would not be implemented because the Member States had their own problems and could not even comply with the stability pact.
In its considerations of the reform of the own resources system, COBU wanted to work hand-in-hand with the national parliaments. The EP could do the stocktaking and could launch initiatives but the subject was in the competence of the Member States. The national parliaments had the power, the European Parliament had the vision.
On the procedure, AL explained that first the opinions of 10 - 12 parliaments should be collected. By the end of 2006 he hoped to have a resolution adopted which would enjoy broad consensus within the EP and amongst a majority of national parliaments.
In the current negotiations on IIA and financial perspective the governments should make a commitment to include a reform of own resources in the review process 2008.
His visit to Helsinki, AL stated, was to be seen in this context as part of a pre-, pre-, pre-, pre-negotiation. He wanted to find out which method Finland wanted and which timetable.
JK stressed that negotiations on this subject had been and would always be difficult. Finland had considered a GNI based resource the best way to finance the budget. They thought this was a fair indicator of the prosperity of a country. This would of course mean less weight on a VAT resource and a slow disappearance of traditional own resources.
Finland, for example, did not need the kind of CAP currently in place. However, if everybody in the Union agreed that cohesion and CAP were common tasks then there should also be an agreement on how to finance it.
JK underlined that the British rebate was not acceptable to Finland who considered it unfair. He also reminded that there was still some misuse of money and called for a better auditing system.
With regard to an EU tax, JK noted that people in Finland were very much against it. How could they know how this money would be used? Whether it went to the right places? JK was also doubtful if using part of an existing tax would work.
AL responded that the EP was not biased and open to all proposals. Fact was that the current system did not work and a new one needed to be found. The recent Finnish proposals on how to improve the current system had been very interesting in this respect.
Of course, it should be insisted upon that EU money was spent correctly, value for money should be guaranteed. However, AL reminded that the EP Committee on Budgetary Control worked together with the Court of Auditors in order to check on how EU money was spent.
According to AL, for the next few years a European tax would not make sense because only small amounts were needed. To introduce a new tax for some 300 million taxpayers to raise something like 1/1000 of GNI would just cause collection costs that were totally out of proportion.
It would be much simpler to use part of a tax existing in all Member States - maybe in connection with the common market. Thus, the additional wealth created by the internal market could be used to fund new EU policies. AL stressed once more that this did not mean raising the current level of VAT. The idea was, for example, to dedicate to the European Union budget a part of the VAT on goods imported into a Member State from another Member State. In parallel, the Member States' contributions to the EU budget would be decreased or abolished. Another possibility was the harmonisation of the profit tax - rates and tax bases - followed by part of it going directly into the EU budget.
AL underlined that, whatever way would be chosen, it would be a decision taken by a Member State to allocate part of their revenue directly to the Union and not a decision to grant the Union the right to levy taxes.
According to JK, tax harmonisation was not any problem for Finland. He knew that other Member States wanted tax competition. For Finland there was enough competition outside Europe.
JK found the VAT idea quite interesting since it would also help the Member States to make their own budgets and it would be transparent for the consumers. Concluding the meeting, he showed himself open to jointly look for other possible answers.
lördagen den 23:e januari 2010
37. UTREDNING OM PROBLEM (EU-kostnader)
VILJAN ATT BERÄTTA OM EU-EKONOMIN
Redan i februari 2009 analyserade OpenEurope EU-lagstiftningens inverkan på Englands ekonomi med rubriken ”Kontrollen gått förlorad? Ett decennium av EU-lagstiftning”
I utredningen på ca 78 sidor kan man läsa att:
1. Såväl mängden av lagstiftning som kostnaderna föranledda av dem stiger hela tiden.
2. Antalet lagar har gått upp i raketfart, från 10.800 1998 till 26.500 2008.
3. Årliga kostnader för England har i samma takt gått upp från 16,6 biljoner (10 pund är drygt 11 euro) 2005 till 28,7 biljoner 2008 (dvs. en ökning på 74%).
4. Med sådana summor kunde England låta bli beskatta sitt folk under ett års tid eller alternativt avkorta statsskulden med 24%.
Den här takten betyder att kostnaderna för hela EU år 2018 blir 3,017 triljoner, vilket betyder över 15.000 euro per varje EU-hushåll. Liknande analyser håller man på med i Frankrike och Tyskland. Och det är klart att vi har motsvarande kostnader fast man liksom inte får säga det högt! Och så pratar våra politiker om minskning av byråkrati och offentlig sektor?
Sedan fick vi nyligen av europarlamentariker Carl Haglund veta att EU vill ”sätta grekerna på plats” och att de grekiska myndigheterna har förskönat de ekonomiska siffrorna och har åtminstone sedan 1997 fört unionen bakom ljuset, Greklands statsskuld förväntas klättra upp till 125 procent av BNP detta år samt att Grekland är långt ifrån det enda landet som brutit mot pakten och att kasta ut Grekland ur eurosamarbetet ter sig inte heller som ett attraktivt alternativ för någon.
Hagmans sätt att måla upp en EU som lyckas styra med hård hand övertygar inte kritikerna eftersom:
1. Europeiska centralbanken (ECB) håller på att febrilt analysera hur allt i juridisk menig skall lösas om/när ett eller flera länder lämnar valutaunionen (euron) och/eller EU. ECB behöver således inte ”kasta ut” några länder.
2. Det är flera länder som kämpar med sin statsskuld och skuldsättningsgrad på över 100% av BNP är ingen raritet mera.
3. Och finska finansministeriets chef uttalade sig nyligen om läget med uttrycket ”Finland ligger i djupt träsk”.
4. Och hur mycket och hur länge har inte EU själv fört sina medlemsländers befolkningar bakom ljuset med alla bedrägerier och oegentligheter! Inte berättar man öppet heller att EU-presidenten kostar oss skattebetalare 300-400 miljoner i form av lön, säkerhetsarrangemang, stab, kontorsbyggnad osv. Eller slagsmålet om EU- parlamentarikernas lönehöjning samtidigt när t.ex. Finlands regering(ar) ber det finska folket nöja sig med mindre i lön och pension!
Hej Carl Haglund, berätta oss hur det framskrider med EU-beskattningen, det där som man inte får kalla beskattning men som ändå blir det 2014? Vet du något om det? Eller skall det också lättsamt beskrivas som stafettkarneval?
DET HÄR ÄR SAMMANFATTANDE AVSNITT UR OPEN EUROPES UTREDNING OM HUR EU BELASTAR SINA MEDLEMSLÄNDER MED SIN LAGSTIFTNING (Jag kommer småningom att översätta åtminstone delar av dessa axplock):
Out of control? Measuring a decade of EU regulation February 2009 By Mats Persson with Stephen Booth & Sarah Gaskell Edited by Lorraine Mullally
KEY FINDINGS:
Both the number and cost of regulations are going up all the time
• Over the past decade, the number of laws produced in both Whitehall and Brussels has skyrocketed. The number of legal acts in force in the EU has gone from 10,800 in 1998, to over 26,500 in 2008.
• However, while the number of regulations adopted each year is a useful indicator of trends, a far more meaningful assessment of the burden of regulation is the relative cost of those regulations to the economy.
• Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008 — an enormous increase of 74%.
Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008— an enormous increase of 74%
• Meanwhile, the estimated cumulative cost of regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 is £148.2 billion. This is the equivalent of 10% of GDR1
• For the same amount, the UK Government could abolish income tax for one year2 or cut the national debt by 24%. EU legislation is responsible for 72% of the cost of regulations in the UK
• Of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU. Similarly, the EU proportion of the average annual cost of regulations is 71.6%. of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU
• Overall, the cost of EU legislation has gone up steadily year-on-year over the past decade. ln 2008 alone, EU legislation dating from 1998 cost the UK economy £18.5 billion — up from £12.2 billion in 2005.
• Taking the cumulative cost estimates, EU legislation since 1998 has cost the UK 23% more than the UK’s total gross contributions to the EU budget over the period 1998-2008.
1 Caiculated assuming that UK GDP in 2008 was E1,461,301,000,000, see Eurostat
http:llepp.eurostat.ec.europa.eulportal/page?_pageid=0,1 1361 73,0_45570701 &_dad=portal&_schema=PORTAL
2 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uk!psf_statistics.htm
3 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was £614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklccilnugget.asp?ID=277
4 According to the Treasury, the UK’s gross contributions to the EU budget 1998-2008 were £86.34 billion, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uklint_eu_statefraud.htm
At the current rate EU legislation will cost the UKE356 billion by 2018
• If the current flow of regulation continues, by 2018, the cost of EU legislation introduced since 1998 will have risen to more than £356 billion.5 This is around f 14,300 per British household.6 For the same amount, the UK Government could pay off almost 60% of the national debt7, or abolish incometaxfor2yearsand still leave theTreasury with a surplus.8
EU labour market Iaws alone account for 21% of the total cost of UK regulations
• Labour market legislation introduced over the past ten years has cost the UK economy £45 billion. 69% of this —£31 billion — came from the EU. This means that 21% of the overall cost of new regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 can be sourced to the EU’s labour market laws alone. For this amount, the UK Government could cut corporation tax by two-thirds.9
Meanwhile, EU health and safety legislation coming into force in the last decade has cost the UK £5.7 billion.
EU agricultural regulations have cost British farmers over £2 billion, and the EU food labelling requirements have cost the UK £1.7 billion over the last ten years.
BERR is the UK’S ‘regulation factory’, with 73% of its annual cost of regulation coming from the EU
• Among UK Government departments, BERR (formerly the DTI) is the main facilitator of regulation in the UK. If the UK has a ‘regulation factory’, this is it. ln 2008 alone, the department accounted for regulatory costs to the economy of £12.8 billion — 45% of the total cost of regulation in that year. This was roughly £4 billion more than in 2007— or a 45% increase.
• Over the past ten years, 72.7% of the average annual cost of the regulation imposed by BERR stemmed from Brussels. ln 2008, the cost from EU regulation administered through BERR was £5.9 billion. This is enough to cut the rate of corporation tax by an average of 13%.10
• ln 2008, a staggering £9 billion of the cost of regulations coming from BERR arose from labour market regulations, of which £3.6 billion came from the EU. ln tum, £2.1 billion of this was due to one single regulation —the EU’s infamous 1999 Working Time Directive.
EU regulation accounts for more than 90% of the total cost of regulations from some Whitehall departments
• Meanwhile, EU regulations account for 98.8% of the cumulative cost of regulations coming from the FSA, 96.5% of those coming from the Ministry of Justice, 94.2% of regulations from DEFRA, and 94.3% from the HSE.
EU regulations cost the EU €1.4 trillion
• The cumulative cost of regulation introduced between 1998 and 2008 for all 27 EU member states is €1.4 trillion. Of this, 66%, or €928 billion, is EU-sourced.
• If current trends continue, by 2018, the cost of EU regulation introduced since 1998 will have risen to more than €3.017 trillion. This is over €1 5,000 per household in the EU.
• Since the Commission launched its ‘Better Regulation Agenda’ in 2005, the annual cost of EU legislation across the bbc has gone from €108 billion to over €161 billion — an increase of 50%.
5 The figure is the Present Value of the cost, caiculated using the discount rate of 3.5 per Cent specified in the Treasury Green Book, see http:llgreenbook.treasury.gov.ukfchaptero5.htm#discounting
6 Based on ONS’s es-timate of the number of UK househoids at 24.9 million in 2006, see http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?id=1 866
7 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was E614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?ID=277
8 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
9 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
10 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IAwww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm http:/vww.hm-treasury.gov.ukIpsf_statistics.htm
• In 2008 alone the cost of regulation for the EU27 was €269.5 billion. This is up from €229.6 billion in 2007 and €183.4 billion in 2006.
• The cumulative cost to Germany of regulation introduced since 1998 is a staggering €280 billion. Of this amount, €184 billion (66%) is sourced to EU legislation — which is the equivalent of over 7% of the country’s GDR11
• In France the cost was €211 billion, of which almost €144 billion — 68% — came from the EU.
The Government’s claims to have cut the cost of regulation do not stack up — the Government must focus much more of its efforts on the EU level
• There is a clear mismatch between our findings and the Government’s claims to have cut down the administrative cost and burden of regulations in the last few years.12 ln December 2008, for example, the Government said that the administrative burden had been cut by £1.9 billion compared to the 2005 baseline measure.13
• It seems unlikely that the net administrative cost of regulations could be falling, while the overall cost of regulation — as captured by our figures — is increasing 50 markedly. Especially given that both sets of findings are based on the Government’s own figures.
• The UK’s reform agenda is ambitious. However, because of the large proportion of regulation stemming from the EU, the UK is losing control of it. For example, the new idea for departmental regulatory budgets is a good one, but since the regulatory costs stemming from some departments are so heavily driven by EU legislation, it is difficult to imagine how ministers will be able to control the budgets in practice. With EU regulations accounting for around 72% of the annual average cost of UK regulations, the Government effectively has control of less than 30% of the annual cost of regulation.
UK ministers sometimes sign off on EU proposals despite the lmpact Assessment showing the costs outweighing the benefits
• ln 2007 the Minister of Transport Stephen Ladyman, for instance, approved an lmpact Assessment which showed that the estimated costs of an EU Directive were £400 million a year while the benefits were £18.5 million a year. This encapsulates the UK Government’s weak approach to negotiations on EU legislation.
The EU’s attempts to cut regu!ation are para!ysed by too much tinkering at the margins
• Over the years the Commission’s commitment to ‘better regulation’ has resulted in very few tangible benefits. Despite noble efforts by a handful of reform-minded Commissioners such as Gunther Verheugen, regulatory reform in the EU is still paralysed by far too much tinkering at the margins. Meanwhile, the flow of regulations coming from the EU is quietly skyrocketing.
• The Commission’s system of impact assessments results in sporadic, and poorly formulated assessments which are of negligible use in the policy-making process. We have found onlythree cases where a Commission proposal has been dropped as a result of an impact assessment — compared to the 10,800 acts that have been adopted in the EU since the introduction of EIA5 in 2003.
— The Commission’s lmpact Assessment Board lacks the autonomy and the teeth to stem the flow of new regulations, while the European Parliament has proven more of a driver of over-interference than an independent watchdog.
11 Based on Eurostat’s projections in 2008 of German GDP of €2,513,199,000,000.
12 HM Government, ‘Delivering simplification plans: a summary”, 11 December 2007, p. 7
13 HM GovernmentlBetterRegulation Executive, “Making your life simpler: simplification plans—a summary”, December
2008, p. 25
Reform is possible — but a radical new approach is needed
• There have been some genuine attempts at reform, but the UK’s current agenda is simply failing to curb the increasing flow of new regulations impacting on business and the wider economy. Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year.
• The fact that a very high proportion of the total cost of regulation is coming from regulations negotiated not at Whitehall and Westminster but in Brussels and Strasbourg, shows that any reform agenda which does not focus primarily on curbing the flow of EU regulations will continue to fail.
Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year
• Reform requires a whole new approach from both the UK Government and the EU Commission.
• Most importantly, policymakers need to fundamentally change their mentality and understand that state interference — at UK or EU level — can only be justified with conclusive evidence that the benefits of any such i nterference outweigh properly quantified costs.
• Specifically, the UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level. For example, the UK’s opt-out from the EU’s Working Time Directive — under negotiation at the time of writing — is a clear case of where the Government should produce a robust lA, and take it to Brussels, arguing that it simply cannot accept proposals for which there is little support at home, and for which the estimated costs are so high. A similar strategy could have been pursued with the Agency Workers Directive. Such warnings, when based on robust evidence, will strengthen the UK’s negotiation position enormously.
The Government should introduce EU Commission style audit trails to help businesses keep up. There also needs to be real-time scrutiny of EU proposals at Westminster, with a bolstered new committee system which takes proper account of the fact that 72% of the cost of legislation is now EU-derived.
The UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level
• The UK Government is in a strong position to draw up a new approach which leads to a radical reduction in new legislation. The Government should use its influence over EU budget negotiations to lever in concrete new measures to stop regulation — including a proposal to allow national parliaments to veto unnecessary laws.
• The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation. The EU should introduce an independent and powerful European lmpact Assessment Board capable of stopping proposals which have not been properly quantified; a simple majority in the Council for scrapping proposals, and ‘€1 in, €1 out’ regulatory budgets in the Commission.
The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation
Redan i februari 2009 analyserade OpenEurope EU-lagstiftningens inverkan på Englands ekonomi med rubriken ”Kontrollen gått förlorad? Ett decennium av EU-lagstiftning”
I utredningen på ca 78 sidor kan man läsa att:
1. Såväl mängden av lagstiftning som kostnaderna föranledda av dem stiger hela tiden.
2. Antalet lagar har gått upp i raketfart, från 10.800 1998 till 26.500 2008.
3. Årliga kostnader för England har i samma takt gått upp från 16,6 biljoner (10 pund är drygt 11 euro) 2005 till 28,7 biljoner 2008 (dvs. en ökning på 74%).
4. Med sådana summor kunde England låta bli beskatta sitt folk under ett års tid eller alternativt avkorta statsskulden med 24%.
Den här takten betyder att kostnaderna för hela EU år 2018 blir 3,017 triljoner, vilket betyder över 15.000 euro per varje EU-hushåll. Liknande analyser håller man på med i Frankrike och Tyskland. Och det är klart att vi har motsvarande kostnader fast man liksom inte får säga det högt! Och så pratar våra politiker om minskning av byråkrati och offentlig sektor?
Sedan fick vi nyligen av europarlamentariker Carl Haglund veta att EU vill ”sätta grekerna på plats” och att de grekiska myndigheterna har förskönat de ekonomiska siffrorna och har åtminstone sedan 1997 fört unionen bakom ljuset, Greklands statsskuld förväntas klättra upp till 125 procent av BNP detta år samt att Grekland är långt ifrån det enda landet som brutit mot pakten och att kasta ut Grekland ur eurosamarbetet ter sig inte heller som ett attraktivt alternativ för någon.
Hagmans sätt att måla upp en EU som lyckas styra med hård hand övertygar inte kritikerna eftersom:
1. Europeiska centralbanken (ECB) håller på att febrilt analysera hur allt i juridisk menig skall lösas om/när ett eller flera länder lämnar valutaunionen (euron) och/eller EU. ECB behöver således inte ”kasta ut” några länder.
2. Det är flera länder som kämpar med sin statsskuld och skuldsättningsgrad på över 100% av BNP är ingen raritet mera.
3. Och finska finansministeriets chef uttalade sig nyligen om läget med uttrycket ”Finland ligger i djupt träsk”.
4. Och hur mycket och hur länge har inte EU själv fört sina medlemsländers befolkningar bakom ljuset med alla bedrägerier och oegentligheter! Inte berättar man öppet heller att EU-presidenten kostar oss skattebetalare 300-400 miljoner i form av lön, säkerhetsarrangemang, stab, kontorsbyggnad osv. Eller slagsmålet om EU- parlamentarikernas lönehöjning samtidigt när t.ex. Finlands regering(ar) ber det finska folket nöja sig med mindre i lön och pension!
Hej Carl Haglund, berätta oss hur det framskrider med EU-beskattningen, det där som man inte får kalla beskattning men som ändå blir det 2014? Vet du något om det? Eller skall det också lättsamt beskrivas som stafettkarneval?
DET HÄR ÄR SAMMANFATTANDE AVSNITT UR OPEN EUROPES UTREDNING OM HUR EU BELASTAR SINA MEDLEMSLÄNDER MED SIN LAGSTIFTNING (Jag kommer småningom att översätta åtminstone delar av dessa axplock):
Out of control? Measuring a decade of EU regulation February 2009 By Mats Persson with Stephen Booth & Sarah Gaskell Edited by Lorraine Mullally
KEY FINDINGS:
Both the number and cost of regulations are going up all the time
• Over the past decade, the number of laws produced in both Whitehall and Brussels has skyrocketed. The number of legal acts in force in the EU has gone from 10,800 in 1998, to over 26,500 in 2008.
• However, while the number of regulations adopted each year is a useful indicator of trends, a far more meaningful assessment of the burden of regulation is the relative cost of those regulations to the economy.
• Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008 — an enormous increase of 74%.
Since the UK launched its ‘Regulatory Reform Agenda’ in 2005, the annual cost of regulation has gone from £16.5 billion in 2005 to £28.7 billion in 2008— an enormous increase of 74%
• Meanwhile, the estimated cumulative cost of regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 is £148.2 billion. This is the equivalent of 10% of GDR1
• For the same amount, the UK Government could abolish income tax for one year2 or cut the national debt by 24%. EU legislation is responsible for 72% of the cost of regulations in the UK
• Of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU. Similarly, the EU proportion of the average annual cost of regulations is 71.6%. of the cumulative cost of regulations introduced over the past decade, £106.6 billion, or 71.9%, had its origin in the EU
• Overall, the cost of EU legislation has gone up steadily year-on-year over the past decade. ln 2008 alone, EU legislation dating from 1998 cost the UK economy £18.5 billion — up from £12.2 billion in 2005.
• Taking the cumulative cost estimates, EU legislation since 1998 has cost the UK 23% more than the UK’s total gross contributions to the EU budget over the period 1998-2008.
1 Caiculated assuming that UK GDP in 2008 was E1,461,301,000,000, see Eurostat
http:llepp.eurostat.ec.europa.eulportal/page?_pageid=0,1 1361 73,0_45570701 &_dad=portal&_schema=PORTAL
2 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uk!psf_statistics.htm
3 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was £614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklccilnugget.asp?ID=277
4 According to the Treasury, the UK’s gross contributions to the EU budget 1998-2008 were £86.34 billion, see http:Ilwww.hm-treasury.gov.uklint_eu_statefraud.htm
At the current rate EU legislation will cost the UKE356 billion by 2018
• If the current flow of regulation continues, by 2018, the cost of EU legislation introduced since 1998 will have risen to more than £356 billion.5 This is around f 14,300 per British household.6 For the same amount, the UK Government could pay off almost 60% of the national debt7, or abolish incometaxfor2yearsand still leave theTreasury with a surplus.8
EU labour market Iaws alone account for 21% of the total cost of UK regulations
• Labour market legislation introduced over the past ten years has cost the UK economy £45 billion. 69% of this —£31 billion — came from the EU. This means that 21% of the overall cost of new regulations introduced in the UK between 1998 and 2008 can be sourced to the EU’s labour market laws alone. For this amount, the UK Government could cut corporation tax by two-thirds.9
Meanwhile, EU health and safety legislation coming into force in the last decade has cost the UK £5.7 billion.
EU agricultural regulations have cost British farmers over £2 billion, and the EU food labelling requirements have cost the UK £1.7 billion over the last ten years.
BERR is the UK’S ‘regulation factory’, with 73% of its annual cost of regulation coming from the EU
• Among UK Government departments, BERR (formerly the DTI) is the main facilitator of regulation in the UK. If the UK has a ‘regulation factory’, this is it. ln 2008 alone, the department accounted for regulatory costs to the economy of £12.8 billion — 45% of the total cost of regulation in that year. This was roughly £4 billion more than in 2007— or a 45% increase.
• Over the past ten years, 72.7% of the average annual cost of the regulation imposed by BERR stemmed from Brussels. ln 2008, the cost from EU regulation administered through BERR was £5.9 billion. This is enough to cut the rate of corporation tax by an average of 13%.10
• ln 2008, a staggering £9 billion of the cost of regulations coming from BERR arose from labour market regulations, of which £3.6 billion came from the EU. ln tum, £2.1 billion of this was due to one single regulation —the EU’s infamous 1999 Working Time Directive.
EU regulation accounts for more than 90% of the total cost of regulations from some Whitehall departments
• Meanwhile, EU regulations account for 98.8% of the cumulative cost of regulations coming from the FSA, 96.5% of those coming from the Ministry of Justice, 94.2% of regulations from DEFRA, and 94.3% from the HSE.
EU regulations cost the EU €1.4 trillion
• The cumulative cost of regulation introduced between 1998 and 2008 for all 27 EU member states is €1.4 trillion. Of this, 66%, or €928 billion, is EU-sourced.
• If current trends continue, by 2018, the cost of EU regulation introduced since 1998 will have risen to more than €3.017 trillion. This is over €1 5,000 per household in the EU.
• Since the Commission launched its ‘Better Regulation Agenda’ in 2005, the annual cost of EU legislation across the bbc has gone from €108 billion to over €161 billion — an increase of 50%.
5 The figure is the Present Value of the cost, caiculated using the discount rate of 3.5 per Cent specified in the Treasury Green Book, see http:llgreenbook.treasury.gov.ukfchaptero5.htm#discounting
6 Based on ONS’s es-timate of the number of UK househoids at 24.9 million in 2006, see http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?id=1 866
7 According to ONS figures, March 2008, UK national debt was E614,400,000,000, see
http:Ilwww.statistics.gov.uklcci/nugget.asp?ID=277
8 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), income tax amounted to £151.9 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
9 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IANww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm
10 According to the Treasury’s Latest Public Finances Databank (December 2008), corporation tax receipts were £46.4 billion in 07108, see http:IAwww.hm-treasury.gov.uklpsf_statistics.htm http:/vww.hm-treasury.gov.ukIpsf_statistics.htm
• In 2008 alone the cost of regulation for the EU27 was €269.5 billion. This is up from €229.6 billion in 2007 and €183.4 billion in 2006.
• The cumulative cost to Germany of regulation introduced since 1998 is a staggering €280 billion. Of this amount, €184 billion (66%) is sourced to EU legislation — which is the equivalent of over 7% of the country’s GDR11
• In France the cost was €211 billion, of which almost €144 billion — 68% — came from the EU.
The Government’s claims to have cut the cost of regulation do not stack up — the Government must focus much more of its efforts on the EU level
• There is a clear mismatch between our findings and the Government’s claims to have cut down the administrative cost and burden of regulations in the last few years.12 ln December 2008, for example, the Government said that the administrative burden had been cut by £1.9 billion compared to the 2005 baseline measure.13
• It seems unlikely that the net administrative cost of regulations could be falling, while the overall cost of regulation — as captured by our figures — is increasing 50 markedly. Especially given that both sets of findings are based on the Government’s own figures.
• The UK’s reform agenda is ambitious. However, because of the large proportion of regulation stemming from the EU, the UK is losing control of it. For example, the new idea for departmental regulatory budgets is a good one, but since the regulatory costs stemming from some departments are so heavily driven by EU legislation, it is difficult to imagine how ministers will be able to control the budgets in practice. With EU regulations accounting for around 72% of the annual average cost of UK regulations, the Government effectively has control of less than 30% of the annual cost of regulation.
UK ministers sometimes sign off on EU proposals despite the lmpact Assessment showing the costs outweighing the benefits
• ln 2007 the Minister of Transport Stephen Ladyman, for instance, approved an lmpact Assessment which showed that the estimated costs of an EU Directive were £400 million a year while the benefits were £18.5 million a year. This encapsulates the UK Government’s weak approach to negotiations on EU legislation.
The EU’s attempts to cut regu!ation are para!ysed by too much tinkering at the margins
• Over the years the Commission’s commitment to ‘better regulation’ has resulted in very few tangible benefits. Despite noble efforts by a handful of reform-minded Commissioners such as Gunther Verheugen, regulatory reform in the EU is still paralysed by far too much tinkering at the margins. Meanwhile, the flow of regulations coming from the EU is quietly skyrocketing.
• The Commission’s system of impact assessments results in sporadic, and poorly formulated assessments which are of negligible use in the policy-making process. We have found onlythree cases where a Commission proposal has been dropped as a result of an impact assessment — compared to the 10,800 acts that have been adopted in the EU since the introduction of EIA5 in 2003.
— The Commission’s lmpact Assessment Board lacks the autonomy and the teeth to stem the flow of new regulations, while the European Parliament has proven more of a driver of over-interference than an independent watchdog.
11 Based on Eurostat’s projections in 2008 of German GDP of €2,513,199,000,000.
12 HM Government, ‘Delivering simplification plans: a summary”, 11 December 2007, p. 7
13 HM GovernmentlBetterRegulation Executive, “Making your life simpler: simplification plans—a summary”, December
2008, p. 25
Reform is possible — but a radical new approach is needed
• There have been some genuine attempts at reform, but the UK’s current agenda is simply failing to curb the increasing flow of new regulations impacting on business and the wider economy. Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year.
• The fact that a very high proportion of the total cost of regulation is coming from regulations negotiated not at Whitehall and Westminster but in Brussels and Strasbourg, shows that any reform agenda which does not focus primarily on curbing the flow of EU regulations will continue to fail.
Without a more radical attempt to stem the flow, the cost of regulations will continue to rise year on year
• Reform requires a whole new approach from both the UK Government and the EU Commission.
• Most importantly, policymakers need to fundamentally change their mentality and understand that state interference — at UK or EU level — can only be justified with conclusive evidence that the benefits of any such i nterference outweigh properly quantified costs.
• Specifically, the UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level. For example, the UK’s opt-out from the EU’s Working Time Directive — under negotiation at the time of writing — is a clear case of where the Government should produce a robust lA, and take it to Brussels, arguing that it simply cannot accept proposals for which there is little support at home, and for which the estimated costs are so high. A similar strategy could have been pursued with the Agency Workers Directive. Such warnings, when based on robust evidence, will strengthen the UK’s negotiation position enormously.
The Government should introduce EU Commission style audit trails to help businesses keep up. There also needs to be real-time scrutiny of EU proposals at Westminster, with a bolstered new committee system which takes proper account of the fact that 72% of the cost of legislation is now EU-derived.
The UK Government must turn both its lmpact Assessments and its regulatory budgets into bargaining tools at the EU level
• The UK Government is in a strong position to draw up a new approach which leads to a radical reduction in new legislation. The Government should use its influence over EU budget negotiations to lever in concrete new measures to stop regulation — including a proposal to allow national parliaments to veto unnecessary laws.
• The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation. The EU should introduce an independent and powerful European lmpact Assessment Board capable of stopping proposals which have not been properly quantified; a simple majority in the Council for scrapping proposals, and ‘€1 in, €1 out’ regulatory budgets in the Commission.
The UK Government must push hard for a new commitment among its EU partners to the idea of less regulation
fredagen den 18:e december 2009
36. VEM ÄR DET SOM ÖVERTAR EGENTLIGEN, OCH VAD?
TILLÄGG SENARE: TEMAT ÖVERTAGANDE AV BESKATTNING UTVECKLAR JAG UNDER VÅREN ...
Visst skall Åland ta reda på hur man löst EU-behörigheterna i olika regioner. Men, bara man får upprätthålla sin tro till EU?
Måste ställa frågan, eftersom när man vädjar till exempelvis Belgien kan man sedan hitta detta i självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande 6/2007-2008: "Parallellt med att medlemsstaterna inom EU har överfört kompetens till EU, har Belgien överfört kompetensområden FRÅN DEN FEDERALA TILL DEN REGIONALA NIVÅN."
Med dessa områden avser man följande: "Till regionernas kompetensområden hör bland annat ekonomi, sysselsättning, fysisk planering, miljö, jordbruk, fiske, transport, infrastruktur samt energi- och regionalpolitik. DESSA POLITIKOMRÅDEN ÄR SAMTIDIGT SÅDANA KOMPETENSOMRÅDEN SOM HAR ÖVERFÖRTS FRÅN MEDLEMSSTATERNA TILL EU."
Alltså man låter sig entusiasmeras av att Belgien överfört kompetenser till regional nivå, när EU redan övertagit samma till sig själv! - Om det inte var så tragiskt så skulle jag nu ha riktigt roligt på systemets bekostnad!
På samma sätt blir det med skatteövertagandet. Under tiden Åland håller på med sina interna intriger och skapar stora EU-marknadsföringsrubriker av ingenting, så hinner ingen märka att skatteplanerna redan är långt hunna. Och de preliminära planerna har funnits sedan början av 1990-talet i Finland. Några av våra politiker måste vara medvetna om det, så varför inte berätta offentligt om de verkliga planerna?
Öppet skall det vara!
Visst skall Åland ta reda på hur man löst EU-behörigheterna i olika regioner. Men, bara man får upprätthålla sin tro till EU?
Måste ställa frågan, eftersom när man vädjar till exempelvis Belgien kan man sedan hitta detta i självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande 6/2007-2008: "Parallellt med att medlemsstaterna inom EU har överfört kompetens till EU, har Belgien överfört kompetensområden FRÅN DEN FEDERALA TILL DEN REGIONALA NIVÅN."
Med dessa områden avser man följande: "Till regionernas kompetensområden hör bland annat ekonomi, sysselsättning, fysisk planering, miljö, jordbruk, fiske, transport, infrastruktur samt energi- och regionalpolitik. DESSA POLITIKOMRÅDEN ÄR SAMTIDIGT SÅDANA KOMPETENSOMRÅDEN SOM HAR ÖVERFÖRTS FRÅN MEDLEMSSTATERNA TILL EU."
Alltså man låter sig entusiasmeras av att Belgien överfört kompetenser till regional nivå, när EU redan övertagit samma till sig själv! - Om det inte var så tragiskt så skulle jag nu ha riktigt roligt på systemets bekostnad!
På samma sätt blir det med skatteövertagandet. Under tiden Åland håller på med sina interna intriger och skapar stora EU-marknadsföringsrubriker av ingenting, så hinner ingen märka att skatteplanerna redan är långt hunna. Och de preliminära planerna har funnits sedan början av 1990-talet i Finland. Några av våra politiker måste vara medvetna om det, så varför inte berätta offentligt om de verkliga planerna?
Öppet skall det vara!
tisdagen den 24:e november 2009
35. KLARTEXT PÅ LAGTINGET !
DET BLEV ETT HISTORISKT TAL PÅ LAGTINGET DEN 23 NOVEMBER, NÄR LAGTINGSLEDAMOT FREDRIK KARLSTRÖM (Obunden samling) SAMMANFATTADE LÄGET UNDER DEBATTEN KRING JA ELLER NEJ TILL LISSABON-FÖRDRAGET:
Herr talman,
jag vill börja mitt anförande att på samma sätt som lantrådet titta tillbaka på historien och berätta hur jag ser på Lissabonfördraget och dess tillkomst, sen förklara vad Lissabonfördraget betyder i korthet, jag kommer också titta demokratiprojektet EU och vad Lissabonfördraget betyder för Ålands självstyrelse. Samt varför vi kommit till den punkt som vi står vid idag.
Hela denna cirkus började som en process 2001 för att skapa en grundlag för EU, ett konvent tillsattes av regerings och statscheferna för att utarbeta ett förslag 1juli 2003 hade konventet avslutat sitt arbete och lämnade ett utkast till EU-grundlag till medlemsstaternas stats- och regeringschefer. 1juni 2004 hade EU-ländernas regeringar kommit överens om EU-grundlagens utformning.
Allting var nu upplagt för att ytterligare ett stort steg skulle tas i bygget av Europas Förenta Stater. Politikerna skulle dock snart bli varse om att folken ville annorlunda. Befolkningarna i Frankrike respektive Nederländerna sade klart och tydligt nej till EU-grundlagen i en folkomröstning i maj respektive juni 2005.
Efter en lång tankepaus återupptogs diskussionerna om EU-grundlagen under våren 2007 på initiativ av det tyska ordförandeskapet. I juni samma år var stats- och regeringscheferna överens om en kompromisstext. Efter avslutande förhandlingar enades man slutgiltigt om innehållet i det nya fördraget, som numera benämns Lissabonfördraget. 1 december 2007 skrev stats- och regeringscheferna under det nya fördraget.
Vad är då innehållet i Lissabonfördraget? I allt väsentligt detsamma som i den grundlag som folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Det nya fördraget består av mer än 3 000 sidor juridiskt finlir och har redan nu gett upphov till vitt skilda tolkningar och slutsatser. Sist och slutligen är det juristerna i EG-domstolen som avgör exakt hur texten skall tolkas och som fastslår de precisa konsekvenserna.
Kosmetiska förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande. Utrikesministern får en längre och mer intetsägande titel (hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).Den kanske största förändringen är att de provokativa referenserna till EU:s nationalsång och flagga har raderats. Förslagets substans är dock oförändrat.
Enligt den brittiska tankesmedjan Open Europe är Lissabonfördraget till 96 procent identisk med den text som föll i folkomröstningar. Av den ursprungliga grundlagen framgick klart och tydligt att EU -bestämmelserna skulle ha företräde framför nationell rätt. Denna artikel har inte tagits bort. Den står i stället i en fotnot, vilket är svårare att hitta. Om en finsk eller Åländsk lag - inklusive vår grundlag /självstyrelselagen - strider mot en EU-lag kommer således EU-lagen i framtiden att gälla.
Lissabonfördraget i korthet
- Medlemsstaterna förlorar vetorätten inom 68 områden bland annat i frågor som rör polissamarbetet. Ett enskilt land kan därmed bli överkört i känsliga politiska frågor
- EU-institutionerna får nya befogenheter inom 105 nya områden, detta gäller allt från små till stora saker såsom turism till rymdfart
- En EU-president och utrikesminister med egen diplomatkår införs vilka tillsätts under mycket odemokratiska former, exempelvis har baronessan från Storbritannien aldrig ställt upp i ett val på hemmaplan och på så sätt fått folkets förtroende utan det finns andra motiv som gjort att hon varit kommissionär i två år och nu alltså blir vår nya utrikesminister.
- Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks och EU skall bedriva en enhetlig utrikespolitik.
- Ett gemensamt försvar skall formas;
- EU blir en juridisk person som ingår avtal som binder medlemsstaterna
- EU blir den främste förhandlingsparten vid internationella förhandlingar, inte för vår del Finlands regering, alltså EU talar med en röst samtidigt som 27 nationers röster tystnar
- Polisiära frågor blir överstatliga och beslutas av EU-parlamentet
- Både kommissionen och parlamentet får färre poster
- EU får en klausul så att alla medlemsländer ska ställa upp för varandra om de hamnar under terrorattack eller naturkatastrof, vad har det för inverkan på vår neutralitet och demilitarisering
*
- Det finns givetvis fördelar med EU och Lissabonfördraget - Marknadsekonomin grundlagsfästs och staters möjlighet till utträde möjliggörs, om möjligheten finns för små regioner eller autonoma områden som önskar att gå ur vet ännu ingen hur det skall gå till eller om de ens är möjligt
*
- EG-domstolen behåller sin makt, inflytande flyttas från politiker till jurister
Demokratiprojektet EU?
Argumentet som förespråkarna till EU oftast använder är frihet, fred och demokrati. Tanken är vacker men är EU demokratisk, särskilt för Åland? Jag är inte emot EU, jag är emot att beslut som rör Ålands angelägenheter tas nere i Bryssel utan att vi kan vara med och påverka.
Det är grundläggande i de flesta demokratier att en författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, fastslår principerna för hur ett land skall styras. Det är därför man också oftast har folkomröstningar gällande författningar som ändrar på de principerna, vi obunden samling för Ålands framtid förespråkade att ålänningarna skulle få folkomrösta om detta fördrag eftersom så mycket makt flyttats ner till Bryssel och ännu mer med detta.
Tyvärr kan vi konstatera att regeringspartierna inte ville ha en folkomröstning för de insåg förmodligen som så många andra länder att en folkomröstning inte skulle vara till fördel för det politiska etablissemanget.
Några Länder har dock folkomröstat om förslaget till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna röstade som vi vet om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2D05. Det förse gick av föredömligt intensiva valkampanjer vilket resulterade i att valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Det blev rungande nej!
Det i sig ledde till en smärre kris i Bryssel men efter några års tystnad så upptogs arbetet under tysk ledning och den ursprungliga fördragstexten gjordes om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt för en vanlig medborgare.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under en annan flagga.
Det är ändå intressant att följa hur EU hanterade detta. EU talade helt enkelt med dubbla tungor, i Spanien hade befolkningen nämligen röstat JA till det första konstitutionella fördraget så där måste EU och Spaniens regering hävda att detta egentligen var samma fördrag och att spanska folket sålunda inte behövde folkomrösta igen. Frankrike och Nederländerna däremot måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige och Finland fastslogs däremot att fördraget inte ändrade landets styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla lite med sanningen.
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Bryssel- etablissemanget, dom hade lärt sig en hel del sedan nederlaget med Nederländerna och Frankrike. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta skedde i oktober i år och efter en massiv kampanj finansierad av samma Brysseletablissemang samt att man tillmötesgick Irländarnas krav på kompensation, så sade Irländarna JA. Irländarna krävde att de skulle få försäkringar om att landets restriktiva syn på aborter och hemmafruns starka ställning i konstitutionen får vara kvar samt några andra mindre eftergifter, irländarna ville helt enkelt bara ha sina små katolska egenheter kvar. De ställde krav, och blev kompenserade.
Det finns dock ett orosmoln kvar för Brysseletablissemanget, och nu är det bråttom, orsaken varför det nu har blivit så bråttom med att få fördraget ratificerat och ikraft är för att det konservativa partiet under David Camerons Ledning i Storbritannien har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att Låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan vet alla att britterna skulle komma att säga nej, så fördraget måste i kraft före det.
Demokratiskt eller hur? Lissabonfördraget och Ålands självstyrelse.
Jag anser att de fyra krav vi hade på att säga JA till Lissabonfördraget inte var förhandlingsbart. Speciellt inte platsen i EU-parlamentet. Vi i Lagtinget var tidigare alla eniga i att dessa fyra inflytelsefrågor måste lösas innan vi säger JA. Jag anser fortfarande det. Vi begär inte för mycket, vi kräver inte mer än vad som är vår rätt.
Ser vi på facit så fick Irland vad de ville för att säga JA, Tjeckien fick vad de ville, vi begär att rätt skall vara rätt. Inget annat land i EU skulle acceptera detta demokratiunderskott, ge ifrån sig självbestämmande utan att kunna vara med och påverka och besluta?
Det mest fundamentala i en demokrati är att man skall kunna vara med och påverka beslut som rör en, man skall få försvara sig själv när den som har makten ansett att man brutit mot någon lag eller förordningen. I en demokrati räknas en människa och en röst. Allmän och lika rösträtt. Så är inte fallet i EU. I dagens EU har vissa människor dubbla rösträtter, vissa lagstiftande parlament fråntagits rätten att lagstifta i frågor som berör dem och fråntagits rätten att delta i samarbetet.
Efter Lissabonfördraget så håller fortsättningsvis icke folkvalda eller icke direktvalda organ den mesta makten, även om EP roll stärks så spelar det ingen större roll för oss Ålänningar eftersom vi fortsättningsvis inte ersätts det behörighetsläckage som kom efter att vi gick med i EU 1995.
Sen det faktum att EU-valdeltagandet är så lågt i alla länder visar att parlamentets legitimitet är svag och att det saknar en demokratiskt förankring.
Vi har haft full oinskränkt behörighet i alla de områden som självstyrelselagen stipulerat, den självstyrelselag som gjort att Åland är unikt och som är grunden till att vi har och grunden till att vi haft ett sådant dynamiskt och välmående samhälle.
Efter EU inträdet har vi dock inte längre haft makten över oss själva utan beslut som rör oss och vår vardag avgörs utan att vi kan vara med och påverka nere i Bryssel. Med Lissabonfördraget utökas den makt i Bryssel.
Min farfars far Theodor Karlström var en av ledamöterna i det första landstinget. Jag är helt övertygad om att om han skulle leva idag skulle han se på dagens ledamöter i lagtinget med tårar i ögonen. Varför stred han tillsammans med Julius Sundblom så för Ålands rätt att få bestämma över sig själv, när deras efterföljare gång efter gång frivilligt ger upp den rätten. Han ställer sig säkert frågan, varför tror dagens politiker att beslutsfattarna i Bryssel vet bättre än ålänningarna själva i frågor som rör Åland, varför tar dom aldrig strid för sin sak, varför ger dom sig alltid?
Vi har haft ett förhandlingsläge med trumf på hand det senaste året och jag tycker det är beklagligt att majoriteten återigen viker sig för makteliten i Helsingfors. Vi har hävdat vår rätt ända sedan vi anslöt oss till EU 1995 att vi måste få inflytande säkrat eftersom vi givit bort vår lagstift- ningsmakt, vi har återkommit till samma krav, gång efter gång. Vi krävde inflytande i och med att vi godkände Amsterdam och Nice fördraget men aldrig har Finland gjort något åt saken, vi har krävt men när det sen kommit till kritan så har vi vikit oss för regeringen i Helsingfors och sagt att vi fortsätter jobba för ökat inflytande och vi ger inte upp kampen om vår rätt till en plats.
Finnarna vet att vi hotar i början men de vet också att vi alltid faller till föga, jag trodde faktiskt i min enfald att denna gång skulle vara annorlunda. När lagtinget var tillsammans i Bryssel och framförde vår gemensamma åsikt med talmannen i spetsen trodde jag att nu, den här gången viker vi oss inte. Nu kan inte finnarna längre nonchalera oss, nu visar vi att vi står enade bakom talmannen och inte kommer ge
oss förrän vi får vad vi rättmätigt skall ha. Men icke, lagtinget slår på stora trumman men när det kommer till kritan så vill vi behaga och inte vara bängliga.
Första gången jag varit övertalad av majoriteten, att jag röstade emot min egen övertygelse var 1999 när finska regeringen ville att vi skulle ta bort ordet “förklaring” i självstyrelselagen. Jag var ny i Lagtinget och visste ärligt talat inte så mycket men jag förstod att om Finland vill ha bort något i vår självstyrelselag så finns det en anledning till det, inte vill dom det för vår skull.
Så bara därför ville jag säga Nej, efter att dåvarande lantråd Nordlund kallat in mig på sitt arbetsrum och igångsatte sin övertalningskampanj för att få mig att rösta för ändringen med argument som att “ - Går vi bara med på det här nu så skall vi få så mycket i den kommande självstyrelselagsändringen, lantrådet Nordlund sa att LS var i en så viktig förhandlingsfas just nu att om de bara fick stryka ordet “förklaring”
så skulle det betyda så mycket för Åland, vi skulle vinna på att inte föra en konfrontationspolitik utan ge efter i den här frågan, då skulle så många dörrar öppnas och Ålands självstyrelse kunna utvecklas ännu mer”.
Vad fick vi? Absolut ingenting, men Finland lovade mycket.
Återigen gav lagtinget inklusive mig själv efter, det har jag ångrat många gånger efter det skall jag säga. Tyvärr måste jag säga att Finland vet att vi alltid är sturska till en början men sen när finska ministrarna börjar ringa och bearbeta våra ministrar, klappa dem på ryggen och Lova utredningar och arbetsgrupper så vet dom att Ålänningarna alltid ger sig.
Jag kan inte heller låta bli att säga att denna gång tror jag att dödsstöten i förhandlingen för den åländska parlamentsplatsen kom när talmannen i våras gick ut mitt under den kanske hetaste förhandlingsperioden och sa att Lagtinget nog kommer rösta JA till Lissabon, just där gav han bort vårt enda trumf.
Just där gav han den finska regeringen det halmstrå de fiskade efter, de visste med det att ålänningarna kommer ge sig ännu en gång.Tror ni ärligt talat att Finland kommer lyfta ett finger för att ge Åland en plats i Bryssel, för det första så även om de lyfter ett finger så kommer vi aldrig att erhålla en plats därifrån. Skulle Bryssel ge oss en plats så måste dom ge alla andra autonoma områden i Europa en eller flera platser också. Vilket i sig strider mot målsättning med Lissabonfördraget, vilket är att platserna i Bryssel skall minskas inte ökas.
Finland vet att Bryssel aldrig kommer att ge oss en plats och försöker nu med en fint lura ålänningarna och styra över ansvaret till Bryssel. Om Åland någonsin skall få ett säte i europaparlamentet skall vi ha en plats av Finland, problemet med det är att det i sin tur kommer finska politiker aldrig kunna försvara för sina väljare.
Se bara på den hätska debatten senaste veckan i den Finska tidningen Helsingin Sanomat, varför skulle finska politiker jobba för Åland i Bryssel, deras väljare anser anser att Ålänningarna redan har det för bra och är ett av de mest privilegierade folken i världen och är som bortskämda små barn.
Det enda som kan göra att vi får vår rättmätiga plats är att vi tvingar fram den.
Jag och det flesta med mig anser att Finland begår ett fördragsbrott om inte Åland röstar JA, det vet Finland. President Halonen har skrivit på fördraget som säger att det gäller i hela hennes land, men förrän vi säger JA så gäller det inte på Åland.
Eftersom vi fortfarande är en del av Finland har Finland ett ansvar över oss oavsett om vi röstar ja eller nej, däremot så får Finland problem i Europa med ett Nej, jag anser att dessa 15 års demokratiunderskott nu är dags att rätta till.
Finland som alltid vill vara bäst i klassen i EU skulle inte kunna Leva med sig själv med en sådan plump i protokollet som ett fördragsbrott skulle innebära. För att hjälpa Finland bör vi säga JA, men inte förrän vi har en av Finlands platser, ger vi oss nu kommer aldrig chansen igen.
Jag kommer rösta nej till detta principiella dråp på självstyrelsen som Lissabon- fördraget är, vi kan inte sälja vår självstyrelsesjäl flera gånger nu, antingen skall vi som våra förfäder slåss för vår rätt eller så skall vi tiga still, ni som kommer röstar JA denna gång, kom aldrig och säg att vi skall kräva vår rätt till parlamentsplatsen igen, det drar bara ett ännu större löjets skimmer över Åland, att vi gång på gång kräver men aldrig går hela vägen.
Ärligt talat röstar ni JA till Lissabonfördraget nu så borde vi börja diskutera alternativ till självstyrelsen, för hur mycket har vi egentligen att säga till om längre?
Enligt Ledamot Harry Jansson är det ett faktum att detta lagting med ett JA till Lissabonfördraget avträtt sig 80% av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Det resterande 20% som vi fortsättningsvis har makt över är att besluta om är exempel som vuxna människors fritidsysselsättning såsom finansiering av bildningsförbunden och eller hur stora jaktområden skall vara för att jaga älg.
Självstyrelsen håller på utvattnas till att bara bli en diskussionsklubb med 30 Ledamöter som inte längre har makten att göra det som de tror är bäst för Ålands folk, har vi bara 20% av maktbefogenheterna kvar kan jag inte se varför vi behöver vara 30 personer i detta parlament.
Denna federalistiska, odemokratiska union var inte det som ålänningarna röstade JA till 1995.
Det är dags att sluta smeka Finlands regering medhårs, kräva vår rätt att delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller se på andra alternativ för Åland, som vi håller på nu är ohållbart.
Jag sa i den första debatten om Lissabon-fördraget att endast “döda fiskar följer strömmen” Tyvärr kan jag konstatera att det gäller fortfarande.
Herr talman,
jag vill börja mitt anförande att på samma sätt som lantrådet titta tillbaka på historien och berätta hur jag ser på Lissabonfördraget och dess tillkomst, sen förklara vad Lissabonfördraget betyder i korthet, jag kommer också titta demokratiprojektet EU och vad Lissabonfördraget betyder för Ålands självstyrelse. Samt varför vi kommit till den punkt som vi står vid idag.
Hela denna cirkus började som en process 2001 för att skapa en grundlag för EU, ett konvent tillsattes av regerings och statscheferna för att utarbeta ett förslag 1juli 2003 hade konventet avslutat sitt arbete och lämnade ett utkast till EU-grundlag till medlemsstaternas stats- och regeringschefer. 1juni 2004 hade EU-ländernas regeringar kommit överens om EU-grundlagens utformning.
Allting var nu upplagt för att ytterligare ett stort steg skulle tas i bygget av Europas Förenta Stater. Politikerna skulle dock snart bli varse om att folken ville annorlunda. Befolkningarna i Frankrike respektive Nederländerna sade klart och tydligt nej till EU-grundlagen i en folkomröstning i maj respektive juni 2005.
Efter en lång tankepaus återupptogs diskussionerna om EU-grundlagen under våren 2007 på initiativ av det tyska ordförandeskapet. I juni samma år var stats- och regeringscheferna överens om en kompromisstext. Efter avslutande förhandlingar enades man slutgiltigt om innehållet i det nya fördraget, som numera benämns Lissabonfördraget. 1 december 2007 skrev stats- och regeringscheferna under det nya fördraget.
Vad är då innehållet i Lissabonfördraget? I allt väsentligt detsamma som i den grundlag som folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Det nya fördraget består av mer än 3 000 sidor juridiskt finlir och har redan nu gett upphov till vitt skilda tolkningar och slutsatser. Sist och slutligen är det juristerna i EG-domstolen som avgör exakt hur texten skall tolkas och som fastslår de precisa konsekvenserna.
Kosmetiska förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande. Utrikesministern får en längre och mer intetsägande titel (hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).Den kanske största förändringen är att de provokativa referenserna till EU:s nationalsång och flagga har raderats. Förslagets substans är dock oförändrat.
Enligt den brittiska tankesmedjan Open Europe är Lissabonfördraget till 96 procent identisk med den text som föll i folkomröstningar. Av den ursprungliga grundlagen framgick klart och tydligt att EU -bestämmelserna skulle ha företräde framför nationell rätt. Denna artikel har inte tagits bort. Den står i stället i en fotnot, vilket är svårare att hitta. Om en finsk eller Åländsk lag - inklusive vår grundlag /självstyrelselagen - strider mot en EU-lag kommer således EU-lagen i framtiden att gälla.
Lissabonfördraget i korthet
- Medlemsstaterna förlorar vetorätten inom 68 områden bland annat i frågor som rör polissamarbetet. Ett enskilt land kan därmed bli överkört i känsliga politiska frågor
- EU-institutionerna får nya befogenheter inom 105 nya områden, detta gäller allt från små till stora saker såsom turism till rymdfart
- En EU-president och utrikesminister med egen diplomatkår införs vilka tillsätts under mycket odemokratiska former, exempelvis har baronessan från Storbritannien aldrig ställt upp i ett val på hemmaplan och på så sätt fått folkets förtroende utan det finns andra motiv som gjort att hon varit kommissionär i två år och nu alltså blir vår nya utrikesminister.
- Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks och EU skall bedriva en enhetlig utrikespolitik.
- Ett gemensamt försvar skall formas;
- EU blir en juridisk person som ingår avtal som binder medlemsstaterna
- EU blir den främste förhandlingsparten vid internationella förhandlingar, inte för vår del Finlands regering, alltså EU talar med en röst samtidigt som 27 nationers röster tystnar
- Polisiära frågor blir överstatliga och beslutas av EU-parlamentet
- Både kommissionen och parlamentet får färre poster
- EU får en klausul så att alla medlemsländer ska ställa upp för varandra om de hamnar under terrorattack eller naturkatastrof, vad har det för inverkan på vår neutralitet och demilitarisering
*
- Det finns givetvis fördelar med EU och Lissabonfördraget - Marknadsekonomin grundlagsfästs och staters möjlighet till utträde möjliggörs, om möjligheten finns för små regioner eller autonoma områden som önskar att gå ur vet ännu ingen hur det skall gå till eller om de ens är möjligt
*
- EG-domstolen behåller sin makt, inflytande flyttas från politiker till jurister
Demokratiprojektet EU?
Argumentet som förespråkarna till EU oftast använder är frihet, fred och demokrati. Tanken är vacker men är EU demokratisk, särskilt för Åland? Jag är inte emot EU, jag är emot att beslut som rör Ålands angelägenheter tas nere i Bryssel utan att vi kan vara med och påverka.
Det är grundläggande i de flesta demokratier att en författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, fastslår principerna för hur ett land skall styras. Det är därför man också oftast har folkomröstningar gällande författningar som ändrar på de principerna, vi obunden samling för Ålands framtid förespråkade att ålänningarna skulle få folkomrösta om detta fördrag eftersom så mycket makt flyttats ner till Bryssel och ännu mer med detta.
Tyvärr kan vi konstatera att regeringspartierna inte ville ha en folkomröstning för de insåg förmodligen som så många andra länder att en folkomröstning inte skulle vara till fördel för det politiska etablissemanget.
Några Länder har dock folkomröstat om förslaget till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna röstade som vi vet om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2D05. Det förse gick av föredömligt intensiva valkampanjer vilket resulterade i att valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Det blev rungande nej!
Det i sig ledde till en smärre kris i Bryssel men efter några års tystnad så upptogs arbetet under tysk ledning och den ursprungliga fördragstexten gjordes om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt för en vanlig medborgare.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under en annan flagga.
Det är ändå intressant att följa hur EU hanterade detta. EU talade helt enkelt med dubbla tungor, i Spanien hade befolkningen nämligen röstat JA till det första konstitutionella fördraget så där måste EU och Spaniens regering hävda att detta egentligen var samma fördrag och att spanska folket sålunda inte behövde folkomrösta igen. Frankrike och Nederländerna däremot måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige och Finland fastslogs däremot att fördraget inte ändrade landets styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla lite med sanningen.
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Bryssel- etablissemanget, dom hade lärt sig en hel del sedan nederlaget med Nederländerna och Frankrike. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta skedde i oktober i år och efter en massiv kampanj finansierad av samma Brysseletablissemang samt att man tillmötesgick Irländarnas krav på kompensation, så sade Irländarna JA. Irländarna krävde att de skulle få försäkringar om att landets restriktiva syn på aborter och hemmafruns starka ställning i konstitutionen får vara kvar samt några andra mindre eftergifter, irländarna ville helt enkelt bara ha sina små katolska egenheter kvar. De ställde krav, och blev kompenserade.
Det finns dock ett orosmoln kvar för Brysseletablissemanget, och nu är det bråttom, orsaken varför det nu har blivit så bråttom med att få fördraget ratificerat och ikraft är för att det konservativa partiet under David Camerons Ledning i Storbritannien har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att Låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan vet alla att britterna skulle komma att säga nej, så fördraget måste i kraft före det.
Demokratiskt eller hur? Lissabonfördraget och Ålands självstyrelse.
Jag anser att de fyra krav vi hade på att säga JA till Lissabonfördraget inte var förhandlingsbart. Speciellt inte platsen i EU-parlamentet. Vi i Lagtinget var tidigare alla eniga i att dessa fyra inflytelsefrågor måste lösas innan vi säger JA. Jag anser fortfarande det. Vi begär inte för mycket, vi kräver inte mer än vad som är vår rätt.
Ser vi på facit så fick Irland vad de ville för att säga JA, Tjeckien fick vad de ville, vi begär att rätt skall vara rätt. Inget annat land i EU skulle acceptera detta demokratiunderskott, ge ifrån sig självbestämmande utan att kunna vara med och påverka och besluta?
Det mest fundamentala i en demokrati är att man skall kunna vara med och påverka beslut som rör en, man skall få försvara sig själv när den som har makten ansett att man brutit mot någon lag eller förordningen. I en demokrati räknas en människa och en röst. Allmän och lika rösträtt. Så är inte fallet i EU. I dagens EU har vissa människor dubbla rösträtter, vissa lagstiftande parlament fråntagits rätten att lagstifta i frågor som berör dem och fråntagits rätten att delta i samarbetet.
Efter Lissabonfördraget så håller fortsättningsvis icke folkvalda eller icke direktvalda organ den mesta makten, även om EP roll stärks så spelar det ingen större roll för oss Ålänningar eftersom vi fortsättningsvis inte ersätts det behörighetsläckage som kom efter att vi gick med i EU 1995.
Sen det faktum att EU-valdeltagandet är så lågt i alla länder visar att parlamentets legitimitet är svag och att det saknar en demokratiskt förankring.
Vi har haft full oinskränkt behörighet i alla de områden som självstyrelselagen stipulerat, den självstyrelselag som gjort att Åland är unikt och som är grunden till att vi har och grunden till att vi haft ett sådant dynamiskt och välmående samhälle.
Efter EU inträdet har vi dock inte längre haft makten över oss själva utan beslut som rör oss och vår vardag avgörs utan att vi kan vara med och påverka nere i Bryssel. Med Lissabonfördraget utökas den makt i Bryssel.
Min farfars far Theodor Karlström var en av ledamöterna i det första landstinget. Jag är helt övertygad om att om han skulle leva idag skulle han se på dagens ledamöter i lagtinget med tårar i ögonen. Varför stred han tillsammans med Julius Sundblom så för Ålands rätt att få bestämma över sig själv, när deras efterföljare gång efter gång frivilligt ger upp den rätten. Han ställer sig säkert frågan, varför tror dagens politiker att beslutsfattarna i Bryssel vet bättre än ålänningarna själva i frågor som rör Åland, varför tar dom aldrig strid för sin sak, varför ger dom sig alltid?
Vi har haft ett förhandlingsläge med trumf på hand det senaste året och jag tycker det är beklagligt att majoriteten återigen viker sig för makteliten i Helsingfors. Vi har hävdat vår rätt ända sedan vi anslöt oss till EU 1995 att vi måste få inflytande säkrat eftersom vi givit bort vår lagstift- ningsmakt, vi har återkommit till samma krav, gång efter gång. Vi krävde inflytande i och med att vi godkände Amsterdam och Nice fördraget men aldrig har Finland gjort något åt saken, vi har krävt men när det sen kommit till kritan så har vi vikit oss för regeringen i Helsingfors och sagt att vi fortsätter jobba för ökat inflytande och vi ger inte upp kampen om vår rätt till en plats.
Finnarna vet att vi hotar i början men de vet också att vi alltid faller till föga, jag trodde faktiskt i min enfald att denna gång skulle vara annorlunda. När lagtinget var tillsammans i Bryssel och framförde vår gemensamma åsikt med talmannen i spetsen trodde jag att nu, den här gången viker vi oss inte. Nu kan inte finnarna längre nonchalera oss, nu visar vi att vi står enade bakom talmannen och inte kommer ge
oss förrän vi får vad vi rättmätigt skall ha. Men icke, lagtinget slår på stora trumman men när det kommer till kritan så vill vi behaga och inte vara bängliga.
Första gången jag varit övertalad av majoriteten, att jag röstade emot min egen övertygelse var 1999 när finska regeringen ville att vi skulle ta bort ordet “förklaring” i självstyrelselagen. Jag var ny i Lagtinget och visste ärligt talat inte så mycket men jag förstod att om Finland vill ha bort något i vår självstyrelselag så finns det en anledning till det, inte vill dom det för vår skull.
Så bara därför ville jag säga Nej, efter att dåvarande lantråd Nordlund kallat in mig på sitt arbetsrum och igångsatte sin övertalningskampanj för att få mig att rösta för ändringen med argument som att “ - Går vi bara med på det här nu så skall vi få så mycket i den kommande självstyrelselagsändringen, lantrådet Nordlund sa att LS var i en så viktig förhandlingsfas just nu att om de bara fick stryka ordet “förklaring”
så skulle det betyda så mycket för Åland, vi skulle vinna på att inte föra en konfrontationspolitik utan ge efter i den här frågan, då skulle så många dörrar öppnas och Ålands självstyrelse kunna utvecklas ännu mer”.
Vad fick vi? Absolut ingenting, men Finland lovade mycket.
Återigen gav lagtinget inklusive mig själv efter, det har jag ångrat många gånger efter det skall jag säga. Tyvärr måste jag säga att Finland vet att vi alltid är sturska till en början men sen när finska ministrarna börjar ringa och bearbeta våra ministrar, klappa dem på ryggen och Lova utredningar och arbetsgrupper så vet dom att Ålänningarna alltid ger sig.
Jag kan inte heller låta bli att säga att denna gång tror jag att dödsstöten i förhandlingen för den åländska parlamentsplatsen kom när talmannen i våras gick ut mitt under den kanske hetaste förhandlingsperioden och sa att Lagtinget nog kommer rösta JA till Lissabon, just där gav han bort vårt enda trumf.
Just där gav han den finska regeringen det halmstrå de fiskade efter, de visste med det att ålänningarna kommer ge sig ännu en gång.Tror ni ärligt talat att Finland kommer lyfta ett finger för att ge Åland en plats i Bryssel, för det första så även om de lyfter ett finger så kommer vi aldrig att erhålla en plats därifrån. Skulle Bryssel ge oss en plats så måste dom ge alla andra autonoma områden i Europa en eller flera platser också. Vilket i sig strider mot målsättning med Lissabonfördraget, vilket är att platserna i Bryssel skall minskas inte ökas.
Finland vet att Bryssel aldrig kommer att ge oss en plats och försöker nu med en fint lura ålänningarna och styra över ansvaret till Bryssel. Om Åland någonsin skall få ett säte i europaparlamentet skall vi ha en plats av Finland, problemet med det är att det i sin tur kommer finska politiker aldrig kunna försvara för sina väljare.
Se bara på den hätska debatten senaste veckan i den Finska tidningen Helsingin Sanomat, varför skulle finska politiker jobba för Åland i Bryssel, deras väljare anser anser att Ålänningarna redan har det för bra och är ett av de mest privilegierade folken i världen och är som bortskämda små barn.
Det enda som kan göra att vi får vår rättmätiga plats är att vi tvingar fram den.
Jag och det flesta med mig anser att Finland begår ett fördragsbrott om inte Åland röstar JA, det vet Finland. President Halonen har skrivit på fördraget som säger att det gäller i hela hennes land, men förrän vi säger JA så gäller det inte på Åland.
Eftersom vi fortfarande är en del av Finland har Finland ett ansvar över oss oavsett om vi röstar ja eller nej, däremot så får Finland problem i Europa med ett Nej, jag anser att dessa 15 års demokratiunderskott nu är dags att rätta till.
Finland som alltid vill vara bäst i klassen i EU skulle inte kunna Leva med sig själv med en sådan plump i protokollet som ett fördragsbrott skulle innebära. För att hjälpa Finland bör vi säga JA, men inte förrän vi har en av Finlands platser, ger vi oss nu kommer aldrig chansen igen.
Jag kommer rösta nej till detta principiella dråp på självstyrelsen som Lissabon- fördraget är, vi kan inte sälja vår självstyrelsesjäl flera gånger nu, antingen skall vi som våra förfäder slåss för vår rätt eller så skall vi tiga still, ni som kommer röstar JA denna gång, kom aldrig och säg att vi skall kräva vår rätt till parlamentsplatsen igen, det drar bara ett ännu större löjets skimmer över Åland, att vi gång på gång kräver men aldrig går hela vägen.
Ärligt talat röstar ni JA till Lissabonfördraget nu så borde vi börja diskutera alternativ till självstyrelsen, för hur mycket har vi egentligen att säga till om längre?
Enligt Ledamot Harry Jansson är det ett faktum att detta lagting med ett JA till Lissabonfördraget avträtt sig 80% av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Det resterande 20% som vi fortsättningsvis har makt över är att besluta om är exempel som vuxna människors fritidsysselsättning såsom finansiering av bildningsförbunden och eller hur stora jaktområden skall vara för att jaga älg.
Självstyrelsen håller på utvattnas till att bara bli en diskussionsklubb med 30 Ledamöter som inte längre har makten att göra det som de tror är bäst för Ålands folk, har vi bara 20% av maktbefogenheterna kvar kan jag inte se varför vi behöver vara 30 personer i detta parlament.
Denna federalistiska, odemokratiska union var inte det som ålänningarna röstade JA till 1995.
Det är dags att sluta smeka Finlands regering medhårs, kräva vår rätt att delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller se på andra alternativ för Åland, som vi håller på nu är ohållbart.
Jag sa i den första debatten om Lissabon-fördraget att endast “döda fiskar följer strömmen” Tyvärr kan jag konstatera att det gäller fortfarande.
lördagen den 21:e november 2009
34. KOM MED OCH BEGÄR FOLKOMRÖSTNING !
Englands självständighetsparti(UKIP) uppmanar England, men samtidigt oss alla till ett omfattande referendum :
Från: UKIP [mail@ukip.org] Skickat: den 20 november 2009 18:56
Ämne: UKIP launches huge referendum petition
Newton Abbot
Devon
TQ12 6UT
Dear Merja Renvall
A UKIP petition demanding a referendum on Britain's membership of the EU has been launched in the biggest-ever call to arms on the right to have a say over Europe. 2 million leaflets are currently being printed in support of the petition, designed to keep the pressure on the 'traditional' parties after all broke a clear manifesto commitment to hold a referendum on the European Constitution (renamed as the Lisbon Treaty).
UKIP Leader Nigel Farage said: "This is a real chance for the people of Great Britain to show that they are sick of being lied to and that they want a say over our continuing membership of the European Union. We want to send a message loud and clear to the next Government of Great Britain that the people are not prepared to be ignored and demand that they be given their say."
You can sign the petition here (www.ukip.org)
http://www.ukip.org/petition/Referendum-on-the-EU
If you know of anyone - friends, family or colleagues - who would be willing to sign this petition, please pass the information on to them.
Yours sincerely,
Paul Nuttall MEP (UKIP Chairman)
Jonathan Arnott (UKIP General Secretary)
Från: UKIP [mail@ukip.org] Skickat: den 20 november 2009 18:56
Ämne: UKIP launches huge referendum petition
Newton Abbot
Devon
TQ12 6UT
Dear Merja Renvall
A UKIP petition demanding a referendum on Britain's membership of the EU has been launched in the biggest-ever call to arms on the right to have a say over Europe. 2 million leaflets are currently being printed in support of the petition, designed to keep the pressure on the 'traditional' parties after all broke a clear manifesto commitment to hold a referendum on the European Constitution (renamed as the Lisbon Treaty).
UKIP Leader Nigel Farage said: "This is a real chance for the people of Great Britain to show that they are sick of being lied to and that they want a say over our continuing membership of the European Union. We want to send a message loud and clear to the next Government of Great Britain that the people are not prepared to be ignored and demand that they be given their say."
You can sign the petition here (www.ukip.org)
http://www.ukip.org/petition/Referendum-on-the-EU
If you know of anyone - friends, family or colleagues - who would be willing to sign this petition, please pass the information on to them.
Yours sincerely,
Paul Nuttall MEP (UKIP Chairman)
Jonathan Arnott (UKIP General Secretary)
fredagen den 20:e november 2009
33. LÖNLÖST HOTA FINNAR MED ÅLAND (Riket)
ÅLAND HAR I OCH MED SIN (ursprungligen påtvingade)SJÄLVSTYRELSE HAMNAT I ETT MÄRKLIGT MELLANLÄGE MELLAN FINNAR OCH FINLANDSSVENSKAR. En del tycker si och andra så. Här visar jag bara vad som pågår i dagens Finland.
Först ett avsnitt ur Hufvudstadsbladet 20.11.09 där finlandssvenskarnas representant använder Åland som varning, att om Finland inte förbättrar sin språkpolitik så skulle Åland eventuellt vilja lämna Finland.
Sedan en förteckning ur Helsingin sanomat (Helsingfors tidningen)där temat slår alla rekord !!! Hela 930 inlägg under en enda dag. Klart mycket mer än de övriga på listan.
Hur ser då finnarna på denna "varning"? Jo, de flesta anser att det vore helt ok om Åland ville gå sin egen väg! Jag bara undrar vad finlandssvenskarna egentligen tycker om den reaktionen? Eller, snarare,var tror de sig befinna i för läge efter det här slagsmålet?
Ett är säkert, finnar är så till den milda grad uppirriterade, inte minst på grund av den extremliberala finlandssvenska inflyttningspolitiken (jfr med text nummer 6), att det inte i det här läget finns någon chans i världen för finlandssvenskarna att komma någon vart med att hota och använda Åland som vapen!
*
“Åland kan lämna helfinskt Finland”
Publicerad: 20/11 08:40 > uppdaterad: 20/11 08:43
Åland är Folktingets hemliga vapen mot svenskhatarna. Folktingets ordförande Anna-Maj Henriksson varnar nu för att Finland kan förlora landskapet om svenskans ställning ytterligare försvagas.
— Förvaltningen måste klara av att kommunicera med Åland på svenska. Den dag det inte längre lyckas kan det bli svårt för Finland att behålla landskapet, förutspår Henriksson.
— Risken är stor att ålänningarna vänder blicken mot ett annat väderstreck. Redan nu finns de en liten minoritet som gärna talar om självständighet eller samgång med Sverige. Det finns ingen anledning att göda tankegångarna genom att försvaga svenskan.
Tonen har skärpts bland svenskans motståndare, men också bland försvararna
När svenskans fiender nu anfaller på alla fronter framstår Folktinget som Svenskfinlands verkliga spjutspets.
Anna-Maja Henriksson, 45, leder sina trupper med list och pragmatism.
*
http://www.hs.fi Helsingin Sanomat Perjantai 20.11.
Suosituimmat keskustelut (= populäraste inlägg)
Politiikka:
Ruotsinkielisten nokkanainen: Ahvenanmaa saattaa irrottautua Suomesta 930 (= per 20.11.2009 klockan 19.11 >> 1335/21.11.)
Kotimaa:
Oikeus kielsi egyptiläisen isöäidin karkotuksen 288
Kotimaa:
Pirkkala kielsi talon asukkailta omalla pihalla tupakoinnin 281
Politiikka:
Unto Hämäläinen: Nato-optiota ei ole enää olemassa 267
Kaupunki:
Helsinki kielsi parveketupakoinnin vuokratalon asukkaalta 255
Kaupunki:
Keski-Pasilaan nousemassa 40-kerroksinen tornitalo 242
Politiikka:
Uudet eläkkeet alkavat pienentyä ensi vuonna 223
Kotimaa:
Suomalainen karkotettiin ensi kertaa terroriepäilyjen takia 200
Politiikka:
Aktivistiverkosto arvostelee Suomen turvapaikkakäytäntöä 196
Politiikka:
Eduskunta hyväksyi kauppojen uudet aukiolot, soraääniä tuli odotetusti 193
*
Först ett avsnitt ur Hufvudstadsbladet 20.11.09 där finlandssvenskarnas representant använder Åland som varning, att om Finland inte förbättrar sin språkpolitik så skulle Åland eventuellt vilja lämna Finland.
Sedan en förteckning ur Helsingin sanomat (Helsingfors tidningen)där temat slår alla rekord !!! Hela 930 inlägg under en enda dag. Klart mycket mer än de övriga på listan.
Hur ser då finnarna på denna "varning"? Jo, de flesta anser att det vore helt ok om Åland ville gå sin egen väg! Jag bara undrar vad finlandssvenskarna egentligen tycker om den reaktionen? Eller, snarare,var tror de sig befinna i för läge efter det här slagsmålet?
Ett är säkert, finnar är så till den milda grad uppirriterade, inte minst på grund av den extremliberala finlandssvenska inflyttningspolitiken (jfr med text nummer 6), att det inte i det här läget finns någon chans i världen för finlandssvenskarna att komma någon vart med att hota och använda Åland som vapen!
*
“Åland kan lämna helfinskt Finland”
Publicerad: 20/11 08:40 > uppdaterad: 20/11 08:43
Åland är Folktingets hemliga vapen mot svenskhatarna. Folktingets ordförande Anna-Maj Henriksson varnar nu för att Finland kan förlora landskapet om svenskans ställning ytterligare försvagas.
— Förvaltningen måste klara av att kommunicera med Åland på svenska. Den dag det inte längre lyckas kan det bli svårt för Finland att behålla landskapet, förutspår Henriksson.
— Risken är stor att ålänningarna vänder blicken mot ett annat väderstreck. Redan nu finns de en liten minoritet som gärna talar om självständighet eller samgång med Sverige. Det finns ingen anledning att göda tankegångarna genom att försvaga svenskan.
Tonen har skärpts bland svenskans motståndare, men också bland försvararna
När svenskans fiender nu anfaller på alla fronter framstår Folktinget som Svenskfinlands verkliga spjutspets.
Anna-Maja Henriksson, 45, leder sina trupper med list och pragmatism.
*
http://www.hs.fi Helsingin Sanomat Perjantai 20.11.
Suosituimmat keskustelut (= populäraste inlägg)
Politiikka:
Ruotsinkielisten nokkanainen: Ahvenanmaa saattaa irrottautua Suomesta 930 (= per 20.11.2009 klockan 19.11 >> 1335/21.11.)
Kotimaa:
Oikeus kielsi egyptiläisen isöäidin karkotuksen 288
Kotimaa:
Pirkkala kielsi talon asukkailta omalla pihalla tupakoinnin 281
Politiikka:
Unto Hämäläinen: Nato-optiota ei ole enää olemassa 267
Kaupunki:
Helsinki kielsi parveketupakoinnin vuokratalon asukkaalta 255
Kaupunki:
Keski-Pasilaan nousemassa 40-kerroksinen tornitalo 242
Politiikka:
Uudet eläkkeet alkavat pienentyä ensi vuonna 223
Kotimaa:
Suomalainen karkotettiin ensi kertaa terroriepäilyjen takia 200
Politiikka:
Aktivistiverkosto arvostelee Suomen turvapaikkakäytäntöä 196
Politiikka:
Eduskunta hyväksyi kauppojen uudet aukiolot, soraääniä tuli odotetusti 193
*
torsdagen den 19:e november 2009
32. MEDLEMSLÄNDERNA BLIR TERRITORIER I EU-STATEN 1.1.2010
Undrar vilka politiker på Åland, Åland-anhängare och/eller Finland-anhängare, har helt tappat självbevarelsedriften och vill godkänna Lissabon-fördraget efter att ha läst detta.
Några ord ännu om Regionkommittén som införlivar subsidiariteten såsom EU egentligen avser att det skall ske! Det vill säga, så här avlägsnas beslutsfattandet från medlemsländerna och EU-systemet förs in, när ReK rekommenderar och utmanar medlemsländerna att:
1. införa en bestämmelse om samråd med regionala och lokala myndigheter för att underlätta införlivandet av EU-lagstiftningen.
2. städernas handlingsplaner måste sättas i samband med de regionala och nationella handlingsplanerna.
3. få elektronisk tillgång till medlemsstatens system (=för uppföljning, för att beakta deras sakkunskap, för att övervaka av subsidiariteten).
4. utbildningen i EU-medborgarskap förstärks genom att utnyttja de regionala och lokala myndigheternas kompetens.
5. när Lissabonfördraget träder i kraft (!), undersöka möjligheten till samarbete mellan kommittén själv, lokala och regionala myndigheter och övriga EU-institutioner med sikte på att utveckla det europeiska medborgarskapsinitiativet. Syftet är att utnyttja dess potential att främja en verklig europeisk politisk debatt och därmed göra EU:s system för flernivåstyre mer legitimt (= majoriteten, 57% av europeiska folk röstade inte i EU-valet, man är djupt orolig för att EU inte har legitimitet att göra det som görs,alltså saknar rätt enligt demokratins principer).
6. medlemsstaterna genomför en e-förvaltning som i högre grad inbegriper regionerna och städerna och att de sistnämnda via sin informationspolitik och sina system för e-förvaltning informerar medborgarna om EU:s resultat och utmaningar
(= dagens nätverk av EU-informationskontor räcker inte till!).
7. europeisk och nationell statistik ska avspegla mångfalden i den territoriella verkligheten så att man mer exakt kan förutsäga politikens konsekvenser för territorierna.
Märkte ni, nu blir medlemsländerna ”territorier” i stället! Och samtidigt, i brådskande ordning har riket beslutat avskaffa länen (med rösterna 88 mot 63).
De ovan beskrivna uppgifterna hamnar nu under förvaltningsverken i sex distrikt som har som uppgift att ”främja regional jämlikhet genom att tillämpa, styra och övervaka lagstiftningen”. Och lagstiftningen kommer till största delen från EU.
Hela det nya förvaltningssystemet träder i kraft från 1.1.2010, om några månader alltså. Den relativt stora oppositionen har konstaterat att systemet leder till från medborgarnas synvinkel mer avlägsen struktur.
Några ord ännu om Regionkommittén som införlivar subsidiariteten såsom EU egentligen avser att det skall ske! Det vill säga, så här avlägsnas beslutsfattandet från medlemsländerna och EU-systemet förs in, när ReK rekommenderar och utmanar medlemsländerna att:
1. införa en bestämmelse om samråd med regionala och lokala myndigheter för att underlätta införlivandet av EU-lagstiftningen.
2. städernas handlingsplaner måste sättas i samband med de regionala och nationella handlingsplanerna.
3. få elektronisk tillgång till medlemsstatens system (=för uppföljning, för att beakta deras sakkunskap, för att övervaka av subsidiariteten).
4. utbildningen i EU-medborgarskap förstärks genom att utnyttja de regionala och lokala myndigheternas kompetens.
5. när Lissabonfördraget träder i kraft (!), undersöka möjligheten till samarbete mellan kommittén själv, lokala och regionala myndigheter och övriga EU-institutioner med sikte på att utveckla det europeiska medborgarskapsinitiativet. Syftet är att utnyttja dess potential att främja en verklig europeisk politisk debatt och därmed göra EU:s system för flernivåstyre mer legitimt (= majoriteten, 57% av europeiska folk röstade inte i EU-valet, man är djupt orolig för att EU inte har legitimitet att göra det som görs,alltså saknar rätt enligt demokratins principer).
6. medlemsstaterna genomför en e-förvaltning som i högre grad inbegriper regionerna och städerna och att de sistnämnda via sin informationspolitik och sina system för e-förvaltning informerar medborgarna om EU:s resultat och utmaningar
(= dagens nätverk av EU-informationskontor räcker inte till!).
7. europeisk och nationell statistik ska avspegla mångfalden i den territoriella verkligheten så att man mer exakt kan förutsäga politikens konsekvenser för territorierna.
Märkte ni, nu blir medlemsländerna ”territorier” i stället! Och samtidigt, i brådskande ordning har riket beslutat avskaffa länen (med rösterna 88 mot 63).
De ovan beskrivna uppgifterna hamnar nu under förvaltningsverken i sex distrikt som har som uppgift att ”främja regional jämlikhet genom att tillämpa, styra och övervaka lagstiftningen”. Och lagstiftningen kommer till största delen från EU.
Hela det nya förvaltningssystemet träder i kraft från 1.1.2010, om några månader alltså. Den relativt stora oppositionen har konstaterat att systemet leder till från medborgarnas synvinkel mer avlägsen struktur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
SÖKRUTAN
.jpg)
