Det skulle vara önskvärt att de som röstar i val för regionalt arbete och ”regionalisering” faktiskt får veta om allt detta arbete i EU innebär för oss.
Hela tjugohundratalet har vi nu fått höra om ”goda kontakter och massor av inflytande och subsidiaritet” i förhållande till Helsingfors, toppmöten, parlamentet, ministerrådet och dess arbetsgrupper, kommissionen, ambassadörernas kommitté COREPER, organisationen CRPM (samarbetet mellan Europas perifera och maritima regioner (www.crpm.org ), och nu senast igen Regionkommittén (ReK) och CALRE (Konferens för talmännen i de lagstiftande delstaterna i Europa, www.calre.be ).
Att ha kontakter och arrangera möten har ett visst positivt värde i sig för Åland. Men samtidigt ska vi granska hur mycket dessa kontakter och arrangemang betyder i någon form av verklig makt för Åland i EU. Därför skriver jag här några rader om det arbete som pågår i den rådgivande Regionkommittén (ReK, en del översatt till svenska: www.cor.europa.eu ) där Åland har en representant.
Det viktigaste att konstatera är att ReK nämns i Lissabon-fördraget enbart därför att ReK ges möjlighet att yttra sig i diverse frågor (unionens rådgivande organ, t.ex. Artikel 307) om ”särskilda regionala intressen berörs”. Från rådet, parlamentet eller kommissionen kommer begäran för yttranden ”om de anser det nödvändigt”. Och om de anser det nödvändigt så ”ska de utsätta en tidsfrist”. Så mycket om ett ”bättre” fördrag!
Parallellt med denna verklighet lever sitt liv en annan, den som ReK och det andra rådgivande organet EESK (Europas ekonomiska och sociala kommitté www.eesc.europa.eu ) kritiserats för.
År 2005 fick jag tag på en intressant analys med rubriken Fullgör de sina uppgifter? (av pol.mag. i statsvetenskap Henrik Dahlsson för f.d. IND/DEM gruppen i parlamentet).
Analysen utgick från tre frågeställningar:
1. Hur väl försvarar ReK subsidiaritetsprincipen? Svaret blev: det gör den inte alls, för redan tolkningen av begreppet subsidiaritet är tvetydig och ReK stödjer oftast en fördjupad EU-integration.
2. Vilka särintressen har inflytande i EESK? Vad leder detta till? Svaret blev: organisationen präglas av en långt gången konsensuskultur.
3. Hur omfattande är de ekonomiska oegentligheterna i ReK och EESK? Svaret blev: Det förekommer omfattande ekonomiska bedrägerier i båda kommittéerna. Det är inte enstaka incidenter utan har uppenbarligen satts i system. Enligt f.d. chef för EU-kommissionens internrevision försvann 2004 tio miljarder euro i 10.000 kartlagda fall av fusk och ekonomiska oegentligheter. ReK och EESK är precis som övriga EU-institutioner och organ,
en del av vad som kan kallas korruptionskultur.
Som bäst håller ReK på med något som heter ”flernivåstyre”. Detta fenomenala system återkommer jag till nästa gång eftersom det är något som så många röstade för i EU-valet, utan att veta om det!
tisdag 27 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
25. ATT SITTA VID STRANDEN OCH VÄNTA (Inflyttning)
MED TVÅ TILLÄGG
Förenta nationerna uppskattar att av världens 747.000 flyktingar kom bara 4378 till EU i fjol och man vill nu öka EU:s insatser. Undrar vad FN lever i för verklighet egentligen! I år har jag redan sett siffran 103.000.
Man ser hur EU driver sin politik eftersom länderna ger helt andra siffror: till England kom 565.000 år 2008 vilket gör 1.500 varje dag (MEP Gerard Batten: http://www.politics.co.uk/news/europe/eu-structure/eu-enlargement.. ). Till Sverige kommer 20.00-30.000 varje år (minister Astrid Thors). I riket har Invandrarverket räknat ut att efter 650 minderåriga kommer inom 2-3 år cirka 3000-4000 anhöriga och att bra efter två år tiofaldigas mängden asylsökande.
EU har dessutom alla möjliga årliga inflyttnings- eller asylprogram som gäller hela jordklotet ( http://ec.europa.eu/europeaid/work/ap/aap/2008_en.htm ).
Enligt sidan http://ec.europa.eu/justice_home/funding/intro/funding/solidarity_en.htm är budgeten 4.020,37 miljoner euro för perioden 2007-2013. Och rådet har redan 2001 riktat om 10 miljoner varje år för hantering av överraskande stora mängder av asylsökande.
På kommissionens hemsidor kan man hitta ytterligare uppgifter om att ( http://ec.europa.eu.justice_home/funding/refugee/fundinrefugee_en.htm )
1. ett fond för inflyttningsärenden (European Refugee Fond, ERF) togs i bruk från och med första januari 2008 för att medlemsländerna kan garantera mottagning, både fysiskt och rättsligt.
2. ramprogrammet för allmänt europeiskt inflyttningssystem nu inkluderar bland annat transporter av asylsökande medlemsländerna emellan för att garantera lika skydd inom EU.
3. en särskild byrå för asylfrågor, inklusive gemensam asylpolitik, ska tas i bruk 2010 för att främja EU-samarbete, utbildningsprogram och informationsutbyte eftersom det finns stora skillnader i hur länderna hanterar asylfrågor
4. man föreslår också ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU-länderna.
I klartext: länderna ska åta sig att ta emot ett visst antal flyktingar på årsbasis, vilket Sverige nu som ordförandeland ivrigt jobbar på med.
Hela härligheten grundar sig naturligtvis på Lissabon-fördragets artikel 78 om gemensam asylpolitik och gemensamma system för samma.
Vad är det då som sker i gräsrötterna? Till exempel detta: i september i år i kust- staden Calais i Frankrike höll polisen på att tömma ”Jungeln”, ett läger med 1400 olagliga inflyttade ... Det finns också mycket stränder på Åland.
TILLÄGG 1 FRÅN OPEN EUROPE BULLETIN(Mars 09):
"Poll shows reducing immigration and the EU's powers should be top priorities of incoming Conservative government. A Daily Telegraph/YouGov survey has shown that 52 per cent of voters say they want a future Conservative government to make its top priority reducing immigration. Voters said that second amongst the priorities should be reducing the power of the EU."
TILLÄGG 2 FRÅN DAGENS NYHETER (HÖSTEN 09,UTDRAG):
- Flykting- och asylpolitik berör känsliga inrikespolitiska frågor men har efter hand ändå vuxit fram som ett gemensamt politikområde EU. Skälet är den fria rörligheten för personer inom unionens område.
- Kommissionär Jacques Barrot kallade Sveriges asylpolitik för aktiv och dynamisk och att det snarare än att begränsa den handlar om att andra länder ska närma sig samma standard.
- I Sverige har en irakisk medborgare 71 procents chans att få skydd, medan chansen i andra länder bara är 2 procent. Totalt sett tar Sverige emot runt 25 procent av de sökande medan länder som Grekland och Slovakien tar emot mindre än 3 procent.
- Det sa kallade skyddsgrundsdirektivet beskriver vilka som är flyktingar och som därför ska ta asyl.
- Procedurdirektivet reglerar bland annat hur en asylansökan ska hanteras, hur prövningen ska gå till och vilka rättigheter en asylsökande har — som rörelsefrihet och tillgång till information och vård.
- Det finns en särskild databas, Eurodac, där alla asylsökandes fingeravtryck lagras. Där kan ett land kontrollera att en person som söker asyl inte redan har ansökt om asyl i ett annat medlemsland.
- Förslaget om ett gemensamt kontor är ett steg i EU:s ambition att harmonisera reglerna för asylsökande i unionen.
- Det gemensamma kontoret vara på plats nästa år och med tiden ha ett hundratal medarbetare.
- Kontoret kommer till all börja med all ha en budget på fem miljoner euro, den ökar till 15 miljoner euro 2013. Pengarna tas från den europeiska flyktingfonden.
Förenta nationerna uppskattar att av världens 747.000 flyktingar kom bara 4378 till EU i fjol och man vill nu öka EU:s insatser. Undrar vad FN lever i för verklighet egentligen! I år har jag redan sett siffran 103.000.
Man ser hur EU driver sin politik eftersom länderna ger helt andra siffror: till England kom 565.000 år 2008 vilket gör 1.500 varje dag (MEP Gerard Batten: http://www.politics.co.uk/news/europe/eu-structure/eu-enlargement.. ). Till Sverige kommer 20.00-30.000 varje år (minister Astrid Thors). I riket har Invandrarverket räknat ut att efter 650 minderåriga kommer inom 2-3 år cirka 3000-4000 anhöriga och att bra efter två år tiofaldigas mängden asylsökande.
EU har dessutom alla möjliga årliga inflyttnings- eller asylprogram som gäller hela jordklotet ( http://ec.europa.eu/europeaid/work/ap/aap/2008_en.htm ).
Enligt sidan http://ec.europa.eu/justice_home/funding/intro/funding/solidarity_en.htm är budgeten 4.020,37 miljoner euro för perioden 2007-2013. Och rådet har redan 2001 riktat om 10 miljoner varje år för hantering av överraskande stora mängder av asylsökande.
På kommissionens hemsidor kan man hitta ytterligare uppgifter om att ( http://ec.europa.eu.justice_home/funding/refugee/fundinrefugee_en.htm )
1. ett fond för inflyttningsärenden (European Refugee Fond, ERF) togs i bruk från och med första januari 2008 för att medlemsländerna kan garantera mottagning, både fysiskt och rättsligt.
2. ramprogrammet för allmänt europeiskt inflyttningssystem nu inkluderar bland annat transporter av asylsökande medlemsländerna emellan för att garantera lika skydd inom EU.
3. en särskild byrå för asylfrågor, inklusive gemensam asylpolitik, ska tas i bruk 2010 för att främja EU-samarbete, utbildningsprogram och informationsutbyte eftersom det finns stora skillnader i hur länderna hanterar asylfrågor
4. man föreslår också ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU-länderna.
I klartext: länderna ska åta sig att ta emot ett visst antal flyktingar på årsbasis, vilket Sverige nu som ordförandeland ivrigt jobbar på med.
Hela härligheten grundar sig naturligtvis på Lissabon-fördragets artikel 78 om gemensam asylpolitik och gemensamma system för samma.
Vad är det då som sker i gräsrötterna? Till exempel detta: i september i år i kust- staden Calais i Frankrike höll polisen på att tömma ”Jungeln”, ett läger med 1400 olagliga inflyttade ... Det finns också mycket stränder på Åland.
TILLÄGG 1 FRÅN OPEN EUROPE BULLETIN(Mars 09):
"Poll shows reducing immigration and the EU's powers should be top priorities of incoming Conservative government. A Daily Telegraph/YouGov survey has shown that 52 per cent of voters say they want a future Conservative government to make its top priority reducing immigration. Voters said that second amongst the priorities should be reducing the power of the EU."
TILLÄGG 2 FRÅN DAGENS NYHETER (HÖSTEN 09,UTDRAG):
- Flykting- och asylpolitik berör känsliga inrikespolitiska frågor men har efter hand ändå vuxit fram som ett gemensamt politikområde EU. Skälet är den fria rörligheten för personer inom unionens område.
- Kommissionär Jacques Barrot kallade Sveriges asylpolitik för aktiv och dynamisk och att det snarare än att begränsa den handlar om att andra länder ska närma sig samma standard.
- I Sverige har en irakisk medborgare 71 procents chans att få skydd, medan chansen i andra länder bara är 2 procent. Totalt sett tar Sverige emot runt 25 procent av de sökande medan länder som Grekland och Slovakien tar emot mindre än 3 procent.
- Det sa kallade skyddsgrundsdirektivet beskriver vilka som är flyktingar och som därför ska ta asyl.
- Procedurdirektivet reglerar bland annat hur en asylansökan ska hanteras, hur prövningen ska gå till och vilka rättigheter en asylsökande har — som rörelsefrihet och tillgång till information och vård.
- Det finns en särskild databas, Eurodac, där alla asylsökandes fingeravtryck lagras. Där kan ett land kontrollera att en person som söker asyl inte redan har ansökt om asyl i ett annat medlemsland.
- Förslaget om ett gemensamt kontor är ett steg i EU:s ambition att harmonisera reglerna för asylsökande i unionen.
- Det gemensamma kontoret vara på plats nästa år och med tiden ha ett hundratal medarbetare.
- Kontoret kommer till all börja med all ha en budget på fem miljoner euro, den ökar till 15 miljoner euro 2013. Pengarna tas från den europeiska flyktingfonden.
torsdag 15 oktober 2009
24. DET MILITÄRA PRIORITERAS I EU (Fred)
(MED TILLÄGG)
Det att man kan få bidrag till något miljö- eller annat projekt eller någon näring har i mina ögon sedan länge saknat betydelse eftersom EU som helhet sysslar med minst sagt horribla eurokommunistiska strävanden. Det militära stärks i och Lissabon- fördraget.
I Nederländerna har man räknat ihop att EU redan för några år sedan hade personal i beredskap för olika operationer: 5700 poliser, 631 juridiskt sakkunniga, 565 specialister för administrationen och nästan 5000 specialister för civilskydd. Härtill kommer olika frivilliga i olika länder. Man kunde ta detta som “normal beredskap”. Men Lissabon-fördraget utmanar nu också i militärsammanhang till ”frivilligt samarbete” vissa länder emellan, alltså utan att något gemensamt beslut på parlamentet behövs (artiklarna 28,419,420)! En sådan militär organisation har existerat redan länge: www.eurogendfor.org .
Lissabon-fördragets ”militärdominerade uppfattning om fred” säger bland annat detta:
1. Rådet och COREPER (=ländernas ambassadörer)fattar beslut om riktlinjerna (artik- larna 40, 293). Parlamentet i EU och länderna kan bara bli hörda (artikel 36). Detta förstärks genom de nya sätt att fatta beslut (bl.a. majoritet i stället för alla länder röstvikt; artikel 9c). De stora länderna kommer därför att kunna göra som de vill. Det var således intressant att Tyskland lade märke till sina egna möjligHe- ter i sin grund- lagsgranskning. Tjeckien håller mycket klokt på med samma nu, vilket utrikesminister Stubb noterade som EU- olydighet i finsk media! Vad gör alltså Finland och Åland?
2. Medlemsländerna skall sedan aktivt och förutsättningslöst stöda dessa i en anda av lojalitet och solidaritet (artiklarna 40, 294, 297).
3. Medlemsländerna skall också utöka och förbättra sin militärkapasitet (artikel 41)
4. Det enda som ligger ovanpå EU:s strävanden är NATO eftersom fördraget kopplar allt till NATO (artikel 41).
5. Om unionens ”utrikespolitiska” sfärer stipuleras också (artiklarna 24, 296). Till detta har man inte satt några gränser, alltså var i världen man huserar och hur mycket!
6. Och så finns det alla möjliga militära byråer, enheter och system såsom PSC, PU, EUMS, EUMC, SG, CFSP, SITCEN. I januari 2004 grundades EDA, European Defence Agency, med redan 70 tjänster plus 50 för administrationen och en årlig budget om 25 miljoner euro (www.eda.europa.eu ).
Det är helt uppenbart att det militära prioriteras på alla plan. EU:s allmänna utrikes- och säkerhetspolitik är inte för att medlemsstaterna driver egen politik, ingen diversitet eller subsidiaritet utan i stället gemensamt försvar (artiklarna 40,41,46, protokoll 10), men utan ett ord om varför.
Och kostnaderna? Nu öppnas också möjlighet för skild militärbudget (artikel 41). Och unionens domstol har, för en gångs skull, inget att bestämma i saken (artikel 275).
Det alltså inga små brister precis EU kritiseras för! Och det här är definitivt inte vad majoriteten av Europas befolkning har röstat för! Jag gillar inga militärorganisationer, varken från öst eller väst.
TILLÄGG:
Wednesday, 18 February 2009 - Brussels Revised edition
19. Annual Report (2007) on the main aspects and basic choices of the CFSP - European Security Strategy and ESDP - The role of NATO in the security architecture of the EU (debate) Gerard Batten (IND/DEM ).
- Madam President, these are own-initiative reports and therefore they might be dismissed as so much hot air. But we know that such reports are sometimes used as a means of introducing the policy aspirations of the EU.
- Mr von Wogau was once the Chair of the Committee on Economic and Monetary Affairs and was instrumental in bringing about the European single currency. He is now Chair of the Subcommittee on Security and Defence, and, when he writes a report saying that the European Union needed its own armed forces, then we can be confident that that is precisely what the European Union intends to bring about in due course.
!!!!!
- These reports call for the EU to develop its own armed forces by means of common weapons procurement, a common communication system and an autonomous common command and control structure. !!!!! DESSA FINNS DET REDAN DIREKTIV(FÖRSLAG) FÖR !!!!
Mr von Wogau advocates an EU standing army of 60 000 soldiers permanently available for deployment. The EU wants its own soldiers, guns, tanks, aeroplanes and bombs in order to ‘fulfil its responsibilities in the world’.
- What are those responsibilities exactly? To find out, you will have to wait to see if the Lisbon Treaty is fully ratified and brings about ‘a common foreign and security policy, leading to a common defence’. No one can say that they were not warned of the EU’s military aspirations.
Det att man kan få bidrag till något miljö- eller annat projekt eller någon näring har i mina ögon sedan länge saknat betydelse eftersom EU som helhet sysslar med minst sagt horribla eurokommunistiska strävanden. Det militära stärks i och Lissabon- fördraget.
I Nederländerna har man räknat ihop att EU redan för några år sedan hade personal i beredskap för olika operationer: 5700 poliser, 631 juridiskt sakkunniga, 565 specialister för administrationen och nästan 5000 specialister för civilskydd. Härtill kommer olika frivilliga i olika länder. Man kunde ta detta som “normal beredskap”. Men Lissabon-fördraget utmanar nu också i militärsammanhang till ”frivilligt samarbete” vissa länder emellan, alltså utan att något gemensamt beslut på parlamentet behövs (artiklarna 28,419,420)! En sådan militär organisation har existerat redan länge: www.eurogendfor.org .
Lissabon-fördragets ”militärdominerade uppfattning om fred” säger bland annat detta:
1. Rådet och COREPER (=ländernas ambassadörer)fattar beslut om riktlinjerna (artik- larna 40, 293). Parlamentet i EU och länderna kan bara bli hörda (artikel 36). Detta förstärks genom de nya sätt att fatta beslut (bl.a. majoritet i stället för alla länder röstvikt; artikel 9c). De stora länderna kommer därför att kunna göra som de vill. Det var således intressant att Tyskland lade märke till sina egna möjligHe- ter i sin grund- lagsgranskning. Tjeckien håller mycket klokt på med samma nu, vilket utrikesminister Stubb noterade som EU- olydighet i finsk media! Vad gör alltså Finland och Åland?
2. Medlemsländerna skall sedan aktivt och förutsättningslöst stöda dessa i en anda av lojalitet och solidaritet (artiklarna 40, 294, 297).
3. Medlemsländerna skall också utöka och förbättra sin militärkapasitet (artikel 41)
4. Det enda som ligger ovanpå EU:s strävanden är NATO eftersom fördraget kopplar allt till NATO (artikel 41).
5. Om unionens ”utrikespolitiska” sfärer stipuleras också (artiklarna 24, 296). Till detta har man inte satt några gränser, alltså var i världen man huserar och hur mycket!
6. Och så finns det alla möjliga militära byråer, enheter och system såsom PSC, PU, EUMS, EUMC, SG, CFSP, SITCEN. I januari 2004 grundades EDA, European Defence Agency, med redan 70 tjänster plus 50 för administrationen och en årlig budget om 25 miljoner euro (www.eda.europa.eu ).
Det är helt uppenbart att det militära prioriteras på alla plan. EU:s allmänna utrikes- och säkerhetspolitik är inte för att medlemsstaterna driver egen politik, ingen diversitet eller subsidiaritet utan i stället gemensamt försvar (artiklarna 40,41,46, protokoll 10), men utan ett ord om varför.
Och kostnaderna? Nu öppnas också möjlighet för skild militärbudget (artikel 41). Och unionens domstol har, för en gångs skull, inget att bestämma i saken (artikel 275).
Det alltså inga små brister precis EU kritiseras för! Och det här är definitivt inte vad majoriteten av Europas befolkning har röstat för! Jag gillar inga militärorganisationer, varken från öst eller väst.
TILLÄGG:
Wednesday, 18 February 2009 - Brussels Revised edition
19. Annual Report (2007) on the main aspects and basic choices of the CFSP - European Security Strategy and ESDP - The role of NATO in the security architecture of the EU (debate) Gerard Batten (IND/DEM ).
- Madam President, these are own-initiative reports and therefore they might be dismissed as so much hot air. But we know that such reports are sometimes used as a means of introducing the policy aspirations of the EU.
- Mr von Wogau was once the Chair of the Committee on Economic and Monetary Affairs and was instrumental in bringing about the European single currency. He is now Chair of the Subcommittee on Security and Defence, and, when he writes a report saying that the European Union needed its own armed forces, then we can be confident that that is precisely what the European Union intends to bring about in due course.
!!!!!
- These reports call for the EU to develop its own armed forces by means of common weapons procurement, a common communication system and an autonomous common command and control structure. !!!!! DESSA FINNS DET REDAN DIREKTIV(FÖRSLAG) FÖR !!!!
Mr von Wogau advocates an EU standing army of 60 000 soldiers permanently available for deployment. The EU wants its own soldiers, guns, tanks, aeroplanes and bombs in order to ‘fulfil its responsibilities in the world’.
- What are those responsibilities exactly? To find out, you will have to wait to see if the Lisbon Treaty is fully ratified and brings about ‘a common foreign and security policy, leading to a common defence’. No one can say that they were not warned of the EU’s military aspirations.
måndag 12 oktober 2009
23. UPPFATTNINGAR OM EU-JORDBRUK (Jordbruk)
FRÅN 2008-2009
Man kan naturligtvis i EU-val lova jobba för att jordbruksstöden kvarstår, men det som man i själva verket då lovar är första hjälp eftersom EU-tåget har helt annan färdriktning.
Vad garanterar EU för jordbrukare? På lång sikt absolut ingenting. För det första så har det visat sig att hela systemet med jordbruksstöd var från början redan tilltänkt som något tillfälligt. Så klart ingen berättade detta för oss vis anslutningen!
Så här resonerar sakkunniga idag:
1. Den 11.02.09 talade en av Finlands representanter vid EU-anslutningen, Heikki Haavisto på ett seminarium i Åbo. Han hade några intressanta iakttagelser. I framtiden kommer EU att granska behovet att regionstöd utgående från förutsedda problem inom olika områden och inte utgående från inkomst- eller produktions- nivåer. Det här betyder mycket sannolikt mer ”problem” runt om Medelhavet än i norden.Dessutom styrs jordbruksbidragen redan nu till bättre jordbruksområden i Europa.
2. Parallellt ställer parlamentariker kritiska frågor till kommissionen. Gabriele
Stauner undrade till exempel följande: ”Ur den senas- te aktivitets- rapporten från Europeiska bedrägeribekämpnings- byrån från mitten av juli 2007 framgår att OLAF uppskattar att de ekonomiska effekterna av de 53 fall som gäller jordbruksutgifter, och som färdigbehandlats under 2006, uppgår till mer än 53 miljoner euro”. Och undrar vidare varför det finns ett så stort mörkertal jämfört med vad officiellt angetts som bedrägerisumma.
3. Jeffrey Titford ansåg i sin tur att det som är fel med EU:s inställning till jordbruket, är ”ett aggressivt regleringssystem leder jordbrukarna bort från sin ordinarie livsmedelsproduktion och gör dem till miljöväktare, vilket i betänkandet kallas landsbygdsutvecklings- politik. Detta leder till kraftigt ökade kostnader och minskad produktion. Det har även lett till direkt konkurrens om finansiering mellan jordbrukare och inrättningar som landsbygdsparker eller naturreservat, som jordbrukare normalt sett inte konkurrerar med”. Det här konstaterade nyligen även www.farmsubsidy.org !
4. När EU sedan försöker ”förenkla” villkoren för jordbrukare anser han att ”på EU-språk betyder förenkling i vanlig ordning att standardiseringen och kommissionens kontrollfunktion ökar”. Och jag känner igen fenomenet i Lissabon-fördraget!
5. Vidare konstaterar han att ”återigen lämpar sig de stora skillnaderna i jordbruket, med olika rådande klimatförhållanden i hela EU, inte för en sådan standardisering”. Samma problem med standardisering gäller många andra frågor, inte minst euron!
6. På Euroepan Milk Boards hemsida får man läsa hur organisationen spillde miljontals liter mjölk på europeiska åkrar för att rpotestera mot Kommissionen och kräva något vettigare ur den (www.europeanmilkboard.org)!
Den här ivern att tvångsmässigt leda Europa till ett totalitärt system slutar inte förvåna mig. Och just därför heter det i dag bland Europas EU-kritiker: ”Vi vill ha våra länder tillbaka!” Det ropar också Europas småjordbrukare.
Man kan naturligtvis i EU-val lova jobba för att jordbruksstöden kvarstår, men det som man i själva verket då lovar är första hjälp eftersom EU-tåget har helt annan färdriktning.
Vad garanterar EU för jordbrukare? På lång sikt absolut ingenting. För det första så har det visat sig att hela systemet med jordbruksstöd var från början redan tilltänkt som något tillfälligt. Så klart ingen berättade detta för oss vis anslutningen!
Så här resonerar sakkunniga idag:
1. Den 11.02.09 talade en av Finlands representanter vid EU-anslutningen, Heikki Haavisto på ett seminarium i Åbo. Han hade några intressanta iakttagelser. I framtiden kommer EU att granska behovet att regionstöd utgående från förutsedda problem inom olika områden och inte utgående från inkomst- eller produktions- nivåer. Det här betyder mycket sannolikt mer ”problem” runt om Medelhavet än i norden.Dessutom styrs jordbruksbidragen redan nu till bättre jordbruksområden i Europa.
2. Parallellt ställer parlamentariker kritiska frågor till kommissionen. Gabriele
Stauner undrade till exempel följande: ”Ur den senas- te aktivitets- rapporten från Europeiska bedrägeribekämpnings- byrån från mitten av juli 2007 framgår att OLAF uppskattar att de ekonomiska effekterna av de 53 fall som gäller jordbruksutgifter, och som färdigbehandlats under 2006, uppgår till mer än 53 miljoner euro”. Och undrar vidare varför det finns ett så stort mörkertal jämfört med vad officiellt angetts som bedrägerisumma.
3. Jeffrey Titford ansåg i sin tur att det som är fel med EU:s inställning till jordbruket, är ”ett aggressivt regleringssystem leder jordbrukarna bort från sin ordinarie livsmedelsproduktion och gör dem till miljöväktare, vilket i betänkandet kallas landsbygdsutvecklings- politik. Detta leder till kraftigt ökade kostnader och minskad produktion. Det har även lett till direkt konkurrens om finansiering mellan jordbrukare och inrättningar som landsbygdsparker eller naturreservat, som jordbrukare normalt sett inte konkurrerar med”. Det här konstaterade nyligen även www.farmsubsidy.org !
4. När EU sedan försöker ”förenkla” villkoren för jordbrukare anser han att ”på EU-språk betyder förenkling i vanlig ordning att standardiseringen och kommissionens kontrollfunktion ökar”. Och jag känner igen fenomenet i Lissabon-fördraget!
5. Vidare konstaterar han att ”återigen lämpar sig de stora skillnaderna i jordbruket, med olika rådande klimatförhållanden i hela EU, inte för en sådan standardisering”. Samma problem med standardisering gäller många andra frågor, inte minst euron!
6. På Euroepan Milk Boards hemsida får man läsa hur organisationen spillde miljontals liter mjölk på europeiska åkrar för att rpotestera mot Kommissionen och kräva något vettigare ur den (www.europeanmilkboard.org)!
Den här ivern att tvångsmässigt leda Europa till ett totalitärt system slutar inte förvåna mig. Och just därför heter det i dag bland Europas EU-kritiker: ”Vi vill ha våra länder tillbaka!” Det ropar också Europas småjordbrukare.
lördag 10 oktober 2009
22. TA REDA PÅ VAD DIN MEP GÖR ! (Demokrati)
Du kan gå förbi alla officiella tolkare och kolla själv vad MEPparna, d.v.s. parlamentarikerna i Bryssel, gör!
GÖR SÅ HÄR:
1. Ta fram sidan www.europarl.europa.eu i internet och klicka på språket svenska
2. Klicka sedan "Dina ledamöter" uppe på sidan
3. Du får nu fram en karta där du kan klicka fram önskat land
4. Du väljer ett namn och på den valda meppens sidan kommer fram alternativ såsom arbete i parlamentet, frågor, utlåtnden med mera. Det som är speciellt intressant är frågor som alltså riktas till kommissionen.
5. När du har frågorna framme så klicka igen på rätt språk uppe på sidan. Längst till höger finns en liten ruta med jorklot. Klicka på den så får du fram hela texten.
GÖR SÅ HÄR:
1. Ta fram sidan www.europarl.europa.eu i internet och klicka på språket svenska
2. Klicka sedan "Dina ledamöter" uppe på sidan
3. Du får nu fram en karta där du kan klicka fram önskat land
4. Du väljer ett namn och på den valda meppens sidan kommer fram alternativ såsom arbete i parlamentet, frågor, utlåtnden med mera. Det som är speciellt intressant är frågor som alltså riktas till kommissionen.
5. När du har frågorna framme så klicka igen på rätt språk uppe på sidan. Längst till höger finns en liten ruta med jorklot. Klicka på den så får du fram hela texten.
21. KAMP FÖR EUROPA (Demokrati, bedrägerier)
FRÅN OKTOBER 2008
Före detta kommissiontjänstemannen Paul van Buitenens (http://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_van_Buitenen)agerande och bok Kamp för Europa (1999) blev epokgörande, eftersom man tillsatte kom-mittéer som skrev två omfattande rapporter. Dessa, och andra spännande saker, finns att läsa på engelska och franska på kommissionens hemsida (www.ec.euroopa.eu/anti_fraud/reports) under namnet Committee of Independent Experts, 1999.
OBS! KAN HÄNDA ATT DESSA LINKAR INTE FUNGERAR MERA 2009!JAG HAR TEXTERNA OM NÅGON ÄR INTRESSERAD
De frågor som ställs till kommissionen i dag kan jämföras med axplock från ovan nämnda rapporter. Jag plockade fram ur det massiva materialet sådant som konstaterades om temat avtal och bidrag (på svenska eftersom en översättning tidigare fanns tillgänglig i nätet,i dag måste man veta direktadressen ovan för att alls kunna hitta dem), till lärdom för landskapets alla Moralelastix (namnet från Asterix) som älskar EU-bidrag och EU–projekt och tror sig vara riktiga samhälls- byggare.
Utgångspunkten är den att i varje etapp i beslutsfattande (ingå ett avtal, val av förfarande, anbudsförfarande, avtalspartner, finansiering, uppföljning) finns risk för oegentligheter eller rent av bedrägerier.
Orsakerna till problemen var:
1. Kommissionens mediokra förvaltningsinstrument när det gäller avtal och bidrag.
2. Distinktionen mellan avtal och bidrag är ytterst diskutabel både i teorin och i praktiken.
3. Dåligt definierade begrepp som överlappar varandra i praktiken.
4. Det existerar lika många särskilda system som rättsliga grunder.
5. Regelverket för bidrag är svagt, de särskilda föreskrifterna är inte av någon tvingande karaktär. Dessutom är de utspridda, det finns budgetförordningen, förord- ning om genomförandebestämmelser, direktiv om offentlig upphandling, uppförandekodex, internatio-nella avtalet om offentlig upphandling, domstolens rättspraxis, praxis inom rådgivande kommittén för upphandling och avtal, särskilda föreskrifter. Vissa av gemenskapsprogram- men föreskriver själva särskilda regler som är tillämpliga enbart inom ramen för det aktuella programmet.
6. Den allvarligaste bristen gäller dock avsaknaden av definition av begreppet bidrag. På grund av detta åtnjuter utanordnarna en överdriven personlig frihet när det gäller att välja mellan antingen ett förfarande för ingående av avtal eller ett förfarande för tilldelning av bidrag.
7. I budgetsförordningen behandlas inte denna utgiftskategori; oprecisa och icke-tvingande föreskrifter är inte tillräckligt.
8. Många av bidragen är maskerade kontrakt.
9. De huvudsakliga svagheterna berör riskerna för kumulation till fördel för samma bidragsmottagare.
10. Avtalspartner har inte utfört någon faktisk motprestation.
Det bör tilläggas att det finns i dag minst 15.000 lobbyister och 2.500 lobbyorgani- sationer som rör sig även i denna soppa. Rapporterna, den första på 148 sidor och den andra på 275 sidor, brukar jag rekommendera som grundkurs i vad EU till grunden är, en genomkorrupt organisation.
Före detta kommissiontjänstemannen Paul van Buitenens (http://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_van_Buitenen)agerande och bok Kamp för Europa (1999) blev epokgörande, eftersom man tillsatte kom-mittéer som skrev två omfattande rapporter. Dessa, och andra spännande saker, finns att läsa på engelska och franska på kommissionens hemsida (www.ec.euroopa.eu/anti_fraud/reports) under namnet Committee of Independent Experts, 1999.
OBS! KAN HÄNDA ATT DESSA LINKAR INTE FUNGERAR MERA 2009!JAG HAR TEXTERNA OM NÅGON ÄR INTRESSERAD
De frågor som ställs till kommissionen i dag kan jämföras med axplock från ovan nämnda rapporter. Jag plockade fram ur det massiva materialet sådant som konstaterades om temat avtal och bidrag (på svenska eftersom en översättning tidigare fanns tillgänglig i nätet,i dag måste man veta direktadressen ovan för att alls kunna hitta dem), till lärdom för landskapets alla Moralelastix (namnet från Asterix) som älskar EU-bidrag och EU–projekt och tror sig vara riktiga samhälls- byggare.
Utgångspunkten är den att i varje etapp i beslutsfattande (ingå ett avtal, val av förfarande, anbudsförfarande, avtalspartner, finansiering, uppföljning) finns risk för oegentligheter eller rent av bedrägerier.
Orsakerna till problemen var:
1. Kommissionens mediokra förvaltningsinstrument när det gäller avtal och bidrag.
2. Distinktionen mellan avtal och bidrag är ytterst diskutabel både i teorin och i praktiken.
3. Dåligt definierade begrepp som överlappar varandra i praktiken.
4. Det existerar lika många särskilda system som rättsliga grunder.
5. Regelverket för bidrag är svagt, de särskilda föreskrifterna är inte av någon tvingande karaktär. Dessutom är de utspridda, det finns budgetförordningen, förord- ning om genomförandebestämmelser, direktiv om offentlig upphandling, uppförandekodex, internatio-nella avtalet om offentlig upphandling, domstolens rättspraxis, praxis inom rådgivande kommittén för upphandling och avtal, särskilda föreskrifter. Vissa av gemenskapsprogram- men föreskriver själva särskilda regler som är tillämpliga enbart inom ramen för det aktuella programmet.
6. Den allvarligaste bristen gäller dock avsaknaden av definition av begreppet bidrag. På grund av detta åtnjuter utanordnarna en överdriven personlig frihet när det gäller att välja mellan antingen ett förfarande för ingående av avtal eller ett förfarande för tilldelning av bidrag.
7. I budgetsförordningen behandlas inte denna utgiftskategori; oprecisa och icke-tvingande föreskrifter är inte tillräckligt.
8. Många av bidragen är maskerade kontrakt.
9. De huvudsakliga svagheterna berör riskerna för kumulation till fördel för samma bidragsmottagare.
10. Avtalspartner har inte utfört någon faktisk motprestation.
Det bör tilläggas att det finns i dag minst 15.000 lobbyister och 2.500 lobbyorgani- sationer som rör sig även i denna soppa. Rapporterna, den första på 148 sidor och den andra på 275 sidor, brukar jag rekommendera som grundkurs i vad EU till grunden är, en genomkorrupt organisation.
20. ANNORLUNDA FRÅGESPORT (Demokrati)
FRÅN JANUARI 2009:
Eleverna i lyceet fick nyligen delta i frågesport om EU. För att eleverna lär sig också vara kritiska så erbjuder jag här lite alternativ frågesport. Vuxna får också gärna delta, så här inför europarlamentsvalet i juni. Lite träning skadar inte.
I den här tävlingen svarar man bara ja (= stämmer) eller nej (= stämmer inte) till följande fem påståenden:
1. Kommissionen har som uppgift att förbereda lagarna, men stor del av dem blir aldrig föremål för politisk granskning. Viktigt att notera eftersom cirka 50% lagstiftning som gäller företag kommer från EU och inom de övriga samhällsområden avancerar EU systematiskt. Skattefrågan är redan under arbete.
2. Ministerrådet är unionens mäktigaste organ men om man tror att där finns allt i sin ordning så tror man fel. Man behöver höra till en s.k. Antici– kommittén för att riktigt kunna bestämma om mötesagendan.
3. Påståendet att Lissabonfördraget på något sätt skulle öka möjligheterna att övervaka unionens beslutsfattande är naivt. En enskild parlamentariker har ingen möjlighet att få tillgång till de rapporter som granskar bruket av budgetmedel. En parlamentariker kan prata vad som helst utan ansvar, huvudsaken att man inte låter komisk.
4. OLAF är unionens bedrägerigranskande enhet underställd kommissionen, vilket i praktiken betyder att kommissionen granskar sig själv! Därför granskar den mycket mer medlemsstater än oegentligheter och bedrägerier inom unionens institutioner.
5. Regionkommittén, en rådgivande institution, är den mest kritiserade av alla ins- titutioner. Om den över huvud taget ger några svar på granskarnas frågor så är svaren flummiga. Den lobbar också aktivt för att få besvärliga höranden bort från parlamentets agenda. En gång förde OLAF ett ärende till Belgiens polis. När vissa aktiva parlamentariker kollade rapporten som polisen hade fått så visade det sig att rappor- ten hade skrivits av Regionkommittéen själv!
6. Centern för företagsutveckling (CDE), finansierad av den europeiska utvecklingsfonden, har granskats sedan 2006 varvid kommissionen och OLAF kommit med missvisande information till parlamentet. Kommissionen anser sig inte ha ansvar över CDE:s verk- samhet.
Det rätta svaret är att alla fem påståenden stämmer. Gratulerar läsare som hade allt rätt! Mer att läsa om allt detta finns till exempel på sidan www.paulvanbuitenen.nl (klicka på engelska varianten nere på sidan).
Eleverna i lyceet fick nyligen delta i frågesport om EU. För att eleverna lär sig också vara kritiska så erbjuder jag här lite alternativ frågesport. Vuxna får också gärna delta, så här inför europarlamentsvalet i juni. Lite träning skadar inte.
I den här tävlingen svarar man bara ja (= stämmer) eller nej (= stämmer inte) till följande fem påståenden:
1. Kommissionen har som uppgift att förbereda lagarna, men stor del av dem blir aldrig föremål för politisk granskning. Viktigt att notera eftersom cirka 50% lagstiftning som gäller företag kommer från EU och inom de övriga samhällsområden avancerar EU systematiskt. Skattefrågan är redan under arbete.
2. Ministerrådet är unionens mäktigaste organ men om man tror att där finns allt i sin ordning så tror man fel. Man behöver höra till en s.k. Antici– kommittén för att riktigt kunna bestämma om mötesagendan.
3. Påståendet att Lissabonfördraget på något sätt skulle öka möjligheterna att övervaka unionens beslutsfattande är naivt. En enskild parlamentariker har ingen möjlighet att få tillgång till de rapporter som granskar bruket av budgetmedel. En parlamentariker kan prata vad som helst utan ansvar, huvudsaken att man inte låter komisk.
4. OLAF är unionens bedrägerigranskande enhet underställd kommissionen, vilket i praktiken betyder att kommissionen granskar sig själv! Därför granskar den mycket mer medlemsstater än oegentligheter och bedrägerier inom unionens institutioner.
5. Regionkommittén, en rådgivande institution, är den mest kritiserade av alla ins- titutioner. Om den över huvud taget ger några svar på granskarnas frågor så är svaren flummiga. Den lobbar också aktivt för att få besvärliga höranden bort från parlamentets agenda. En gång förde OLAF ett ärende till Belgiens polis. När vissa aktiva parlamentariker kollade rapporten som polisen hade fått så visade det sig att rappor- ten hade skrivits av Regionkommittéen själv!
6. Centern för företagsutveckling (CDE), finansierad av den europeiska utvecklingsfonden, har granskats sedan 2006 varvid kommissionen och OLAF kommit med missvisande information till parlamentet. Kommissionen anser sig inte ha ansvar över CDE:s verk- samhet.
Det rätta svaret är att alla fem påståenden stämmer. Gratulerar läsare som hade allt rätt! Mer att läsa om allt detta finns till exempel på sidan www.paulvanbuitenen.nl (klicka på engelska varianten nere på sidan).
19. FRÅGOR TILL KOMMISSIONEN (Bedrägerier)
FRÅN OKTOBER 2008
Den bedrägeribekämpande enheten inom kommissionen (OLAF) och dess verksamhet är
ständigt under lupp. I det följande ger jag exempel på parlamentarikers frågor till kommissionen (2004-2007), kompletterande frågeställningarna i nummer 12 (15.10.)
På EU:s egen hemsida under ordet ”bedrägerier” finns det gott om sådana här frågor att läsa:
1. Om vem som vill blockera utredningar?
Den belgiska polisens raid mot Brysselkorrespondenten för den tyska veckotidsskriften Stern och författaren av en serie undersökningar om Eurostatskandalen och andra känsliga frågor kring korruption inom EU-institutionerna, är en oerhört allvarlig handling och utgör ett brott mot tryckfrihetsprincipen. Håller kommissionen med om att denna polisaktion, antagligen föranledd av information från OLAF och tydligtvis riktad inte mot korruptionsmisstänkta personer utan mot personer som arbetar för att kartlägga korruptionen, visar på att man på högt håll inom EU räds den mediabelysning som riskerar blottlägga föga kända och knappast lovvärda omständigheter kring bedrägeri- och korruptionsfall i euroländerna?
2. Om tjänstemän
Skulle kommissionen kunna ange hur många tjänstemän vid kommissionen som avskedats eller blivit föremål för disciplinära åtgärder i samband med korruption och bedrägerier eller för att deras övervakning inte varit tillräcklig eller för att de inte försökt förhindra förluster i samband med korruption och bedrägerier fördelat på räkenskapsår sedan 1990?
3. Om belopp
Skulle kommissionen kunna ange de belopp som kommissionen förlorat genom korruption och bedrägerier för varje räkenskapsår sedan 1990 enligt revisionsrättens uppskatt- ningar?
4. Om förkontroller
Värdet på de ekonomiska skador som åsamkats EU:s budget genom de bedrägerier som OLAF hittills lagt i dagen uppgår till 6,6 miljarder euro, ett imponerande belopp. Anser inte kommissionen att upprättandet inom OLAF av en specialenhet för förkontroller skulle kunna bidra till att minska bedrägeririsken inom de områden som nämns i OLAF:s senaste rapport, och i synnerhet inom områdena för jordbruk och utbildning (yrkesutbildning)?
5. Om varför ingenting gjorts
Kommissionen framlade nyligen (2007) en konfidentiell rapport till påseende för Europapar-lamentet om vilka ekonomiska konsekvenser fallet Eurostat haft för de europeiska institutio-nerna. OLAF har i åratal fått konkreta upplysningar från olika informanter om sådana bedrägerier inom Eurostat. Antydningar om detta har rentav kommit från kommissionens tjänsteenheter med ansvar för övervakningen. OLAF har aldrig utfört några konkreta undersökningar. Inte förrän den interna redovisnings- tjänsten och en enkom inrättad arbets-grupp gav sig i kast med beskyllningarna inom Eurostat kom det fram några utrednings-resultat. Kan kommissionen klargöra OLAF:s roll i fallet Eurostat? Hur många år tog det innan det verkligen ingreps i frågan?
- På grund av allt detta och mycket annat har jag inget som helst förtroende mera för EU som system och inte heller på att EU någonsin kan bli riktigt bättre!
Den bedrägeribekämpande enheten inom kommissionen (OLAF) och dess verksamhet är
ständigt under lupp. I det följande ger jag exempel på parlamentarikers frågor till kommissionen (2004-2007), kompletterande frågeställningarna i nummer 12 (15.10.)
På EU:s egen hemsida under ordet ”bedrägerier” finns det gott om sådana här frågor att läsa:
1. Om vem som vill blockera utredningar?
Den belgiska polisens raid mot Brysselkorrespondenten för den tyska veckotidsskriften Stern och författaren av en serie undersökningar om Eurostatskandalen och andra känsliga frågor kring korruption inom EU-institutionerna, är en oerhört allvarlig handling och utgör ett brott mot tryckfrihetsprincipen. Håller kommissionen med om att denna polisaktion, antagligen föranledd av information från OLAF och tydligtvis riktad inte mot korruptionsmisstänkta personer utan mot personer som arbetar för att kartlägga korruptionen, visar på att man på högt håll inom EU räds den mediabelysning som riskerar blottlägga föga kända och knappast lovvärda omständigheter kring bedrägeri- och korruptionsfall i euroländerna?
2. Om tjänstemän
Skulle kommissionen kunna ange hur många tjänstemän vid kommissionen som avskedats eller blivit föremål för disciplinära åtgärder i samband med korruption och bedrägerier eller för att deras övervakning inte varit tillräcklig eller för att de inte försökt förhindra förluster i samband med korruption och bedrägerier fördelat på räkenskapsår sedan 1990?
3. Om belopp
Skulle kommissionen kunna ange de belopp som kommissionen förlorat genom korruption och bedrägerier för varje räkenskapsår sedan 1990 enligt revisionsrättens uppskatt- ningar?
4. Om förkontroller
Värdet på de ekonomiska skador som åsamkats EU:s budget genom de bedrägerier som OLAF hittills lagt i dagen uppgår till 6,6 miljarder euro, ett imponerande belopp. Anser inte kommissionen att upprättandet inom OLAF av en specialenhet för förkontroller skulle kunna bidra till att minska bedrägeririsken inom de områden som nämns i OLAF:s senaste rapport, och i synnerhet inom områdena för jordbruk och utbildning (yrkesutbildning)?
5. Om varför ingenting gjorts
Kommissionen framlade nyligen (2007) en konfidentiell rapport till påseende för Europapar-lamentet om vilka ekonomiska konsekvenser fallet Eurostat haft för de europeiska institutio-nerna. OLAF har i åratal fått konkreta upplysningar från olika informanter om sådana bedrägerier inom Eurostat. Antydningar om detta har rentav kommit från kommissionens tjänsteenheter med ansvar för övervakningen. OLAF har aldrig utfört några konkreta undersökningar. Inte förrän den interna redovisnings- tjänsten och en enkom inrättad arbets-grupp gav sig i kast med beskyllningarna inom Eurostat kom det fram några utrednings-resultat. Kan kommissionen klargöra OLAF:s roll i fallet Eurostat? Hur många år tog det innan det verkligen ingreps i frågan?
- På grund av allt detta och mycket annat har jag inget som helst förtroende mera för EU som system och inte heller på att EU någonsin kan bli riktigt bättre!
18. VILKEN SUBSIDIARITET? (Demokrati)
FRÅN SEPTEMBER 2008
Om Lissabonfördraget gör EU effektiv och handlingskraftig, så borde det väl betyda att Åland, enligt den hos oss väl marknadsförda subsidiaritetsprincipen, bättre än förr hinner och kan säga sitt om den tillströmmande EU-lagstiftningen?
Vad kan då medlemslandet Finland göra? Artikel 4 i protokollet om de nationella parlamentens roll säger så här: ”En tidsfrist på åtta veckor ska iakttas mellan den dag då ett utkast till lagstiftningsakt görs tillgängligt för de nationella parlamenten(...) och den dag då utkastet förs upp på rådets preliminära dagordning (...)”.
Artikel 7 i protokollet om subsidiaritet och proportionalitet preciserar den korta tiden på åtta veckor (tidigare sex veckor). För att ett lagutkast omprövas måste Finland få minst en tredjedel av det totala antalet röster från medlemsländerna med för ett motiverat yttrande mot lagen. Om lagen gäller frihet, säkerhet och rättvisa, så ska Finland få en fjärdedel av rösterna med sig. Sedan behöver denna tredjedel (eller fjärdedel) ännu i slutändan få 55% av rådsmedlem-marna eller en majoritet i parlamentet med sig innan den kan konstatera att lagförslaget inte behandlas vidare. Hur lätt eller sannolikt detta är kan vi jämföra med att lag tillkommer via cirka 30 olika vägar inom EU, beslutsprocesserna är tidskrävande mm.
Det finns ytterligare problem gömda i systemet. Lite senare i samma artikel 4 står det: ”I brådskande fall kan dock undantag göras, varvid skälen ska anges i rådets akt eller stånd-punkt”. Den här formuleringen var med redan i den förra versionen av fördraget, då jag 2005 lät kolla vad EU avser med nämnda ”brådskande fall”. Som svar fick jag från utrikesminis-teriet att: ”I förslaget till grundfördrag definieras dock inte närmare vad som skall ses som brådskande fall”. Någon precisering har inte Lissabon-varianten medfört.
Så här kan EU lagligen strunta i subsidiariteten och i brådskande takt bestämma vad som helst!
Och till sist, men inte minst, subsidiaritetsprincipen gäller inte jordbruk och fiske. Fast det har ju ingen betydelse, några motiverade yttranden från Åland via Helsingfors ända till rådet och parlamenten är ju teorier.
I klartext: subsidiaritet betyder inte att besluten fattas hos oss, utan att besluten låts rotera via oss på ovan beskrivna sätt. Därför behöver Åland ett eget avtal eller utträde ur EU.
Om Lissabonfördraget gör EU effektiv och handlingskraftig, så borde det väl betyda att Åland, enligt den hos oss väl marknadsförda subsidiaritetsprincipen, bättre än förr hinner och kan säga sitt om den tillströmmande EU-lagstiftningen?
Vad kan då medlemslandet Finland göra? Artikel 4 i protokollet om de nationella parlamentens roll säger så här: ”En tidsfrist på åtta veckor ska iakttas mellan den dag då ett utkast till lagstiftningsakt görs tillgängligt för de nationella parlamenten(...) och den dag då utkastet förs upp på rådets preliminära dagordning (...)”.
Artikel 7 i protokollet om subsidiaritet och proportionalitet preciserar den korta tiden på åtta veckor (tidigare sex veckor). För att ett lagutkast omprövas måste Finland få minst en tredjedel av det totala antalet röster från medlemsländerna med för ett motiverat yttrande mot lagen. Om lagen gäller frihet, säkerhet och rättvisa, så ska Finland få en fjärdedel av rösterna med sig. Sedan behöver denna tredjedel (eller fjärdedel) ännu i slutändan få 55% av rådsmedlem-marna eller en majoritet i parlamentet med sig innan den kan konstatera att lagförslaget inte behandlas vidare. Hur lätt eller sannolikt detta är kan vi jämföra med att lag tillkommer via cirka 30 olika vägar inom EU, beslutsprocesserna är tidskrävande mm.
Det finns ytterligare problem gömda i systemet. Lite senare i samma artikel 4 står det: ”I brådskande fall kan dock undantag göras, varvid skälen ska anges i rådets akt eller stånd-punkt”. Den här formuleringen var med redan i den förra versionen av fördraget, då jag 2005 lät kolla vad EU avser med nämnda ”brådskande fall”. Som svar fick jag från utrikesminis-teriet att: ”I förslaget till grundfördrag definieras dock inte närmare vad som skall ses som brådskande fall”. Någon precisering har inte Lissabon-varianten medfört.
Så här kan EU lagligen strunta i subsidiariteten och i brådskande takt bestämma vad som helst!
Och till sist, men inte minst, subsidiaritetsprincipen gäller inte jordbruk och fiske. Fast det har ju ingen betydelse, några motiverade yttranden från Åland via Helsingfors ända till rådet och parlamenten är ju teorier.
I klartext: subsidiaritet betyder inte att besluten fattas hos oss, utan att besluten låts rotera via oss på ovan beskrivna sätt. Därför behöver Åland ett eget avtal eller utträde ur EU.
17. GUMMISTÄMPELLÄNDER (Demokrati)
FRÅN NOVEMBER 2008:
Vi har lagting och antalet landskapsanställda har ökat stadigt sedan EU-anslutningen, fast egentligen gummistämpel och vit flagga skulle bra räcka till!
Finska staten och Ålands landskap måste på något sätt anpassa EU-lagar och nationella och/eller åländska lagar med varandra. I klartext, man måste gallra bort sådant som EU inte godkänner. Och det ska man göra i rask takt eftersom mängden lagstiftning från EU är massiv! Hur gör då våra myndigheter och beslutsfattare?
Utgångspunkten är den att självstyrelselagen 59 § innehåller bestämmelser om att nya lagar som faller under landskapets behörighet blir gällande först efter lagtingets bifall. Men innan lagtinget kan ge sitt bifall måste såväl regeringen, lagberedningen och lagtingets utskott granska de nya lagarna, vilket inte är en alldeles lätt uppgift för det finns olika typer av lagar, de kommer via olika vägar och det är oftast bråttom. Och ibland måste olika EU-överenskommelser granskas parallellt.
Till exempel inom miljöområdet finns en s.k. Århuskonvention som för ett antal år sedan godkändes här parallellt med EU-direktiven. Då var det så att vissa bestämmelser sammanföll. Och andra bestämmelser skiljde sig från varandra. I vissa saker var konventionens bestämmelser mer långtgående. Ibland var direktivens bestämmelser starkare. På det här sättet anpassades vår åländska rätt till båda bestäm-melserna.
Nu förstår vi att det minskar arbetsbördan för lagtinget och landskaps- regeringen att nöja sig med blankettlagar (i stället för egna lagar). Men det här har tre allvarliga konsekvenser: lagtinget förlorar sin roll som parlament, Ålands behörighet inom olika områden förlorar sin betydelse och autonomin är snart ett minne blott. Fast egentligen, under dagens typ av medlemskap, vi måste ju redan nu godkänna det mesta av EU-lagstiftning, oberoende!
De övriga lagarna då, de som inte faller under landskapets behörighet? De gäller ju direkt efter riksdagens godkännande även på Åland. Och nu kommer det mest tragikomis- ka, Finland antar EU-lagstiftning mest i form av blankettlagar! Så vi får dem från Bryssel ”direkt via Helsingfors” hit, blanka och fina.
Således, under dessa EU-blankettlagarnas lovade tider kan vi väl byta Ålands flagga till en helvit (=blanco). Gummistämpelrollen har landskapet redan.
Vi har lagting och antalet landskapsanställda har ökat stadigt sedan EU-anslutningen, fast egentligen gummistämpel och vit flagga skulle bra räcka till!
Finska staten och Ålands landskap måste på något sätt anpassa EU-lagar och nationella och/eller åländska lagar med varandra. I klartext, man måste gallra bort sådant som EU inte godkänner. Och det ska man göra i rask takt eftersom mängden lagstiftning från EU är massiv! Hur gör då våra myndigheter och beslutsfattare?
Utgångspunkten är den att självstyrelselagen 59 § innehåller bestämmelser om att nya lagar som faller under landskapets behörighet blir gällande först efter lagtingets bifall. Men innan lagtinget kan ge sitt bifall måste såväl regeringen, lagberedningen och lagtingets utskott granska de nya lagarna, vilket inte är en alldeles lätt uppgift för det finns olika typer av lagar, de kommer via olika vägar och det är oftast bråttom. Och ibland måste olika EU-överenskommelser granskas parallellt.
Till exempel inom miljöområdet finns en s.k. Århuskonvention som för ett antal år sedan godkändes här parallellt med EU-direktiven. Då var det så att vissa bestämmelser sammanföll. Och andra bestämmelser skiljde sig från varandra. I vissa saker var konventionens bestämmelser mer långtgående. Ibland var direktivens bestämmelser starkare. På det här sättet anpassades vår åländska rätt till båda bestäm-melserna.
Nu förstår vi att det minskar arbetsbördan för lagtinget och landskaps- regeringen att nöja sig med blankettlagar (i stället för egna lagar). Men det här har tre allvarliga konsekvenser: lagtinget förlorar sin roll som parlament, Ålands behörighet inom olika områden förlorar sin betydelse och autonomin är snart ett minne blott. Fast egentligen, under dagens typ av medlemskap, vi måste ju redan nu godkänna det mesta av EU-lagstiftning, oberoende!
De övriga lagarna då, de som inte faller under landskapets behörighet? De gäller ju direkt efter riksdagens godkännande även på Åland. Och nu kommer det mest tragikomis- ka, Finland antar EU-lagstiftning mest i form av blankettlagar! Så vi får dem från Bryssel ”direkt via Helsingfors” hit, blanka och fina.
Således, under dessa EU-blankettlagarnas lovade tider kan vi väl byta Ålands flagga till en helvit (=blanco). Gummistämpelrollen har landskapet redan.
16. VI BLEV LURADE (Demokrati)
FRÅN JANUARI 2009
Att kunna vara positiv och skapa något hållbart i samhället förutsätter att man tar reda på och är öppen. Låt oss därför blicka både bakåt och framåt i EU-frågan. Det är riktigt spännande.
Hade alla redan före EU-anslutningen fått veta all den information som redan då fanns så hade vi nog tänkt efter före.
Att informationen fanns bekräftas i en helt vanlig lärobok från år 1998, Finna rätt - juristens källmaterial och arbetsmetoder (Norstedts juridik). Eller vad anser ni efter att ha läst de här punkterna? Kom ihåg att allt detta gäller såväl Åland, Finland som Sverige:
1. EG:s regelverk är mycket omfattande.
2. EG är också en egen juridisk person med fastlagd behörighet att som eget rättssubjekt själv ingå internationella avtal med stater och andra internationella organisationer, framför allt på det handelspolitiska området.
3. Fördelningen av befogenheter mellan rådet, kommissionen och parlamentet är komplicerad och bygger inte på någon konsekvent maktfördelningsfilosofi.
4. Rådet (ministerrådet)har att fatta de grundläggande besluten och fyller en viktig lagstiftande funktion genom att utfärda följdförfattningar till EG-fördraget och de övriga grundläggande fördragen.
5. Rådet har inte någon fast sammansättning utan beror på ämnet vilken regerings- ledamot som deltar från respektive land.
6. Europarlamentet kn inte jämföras med ett nationellt parlament eftersom det inte har den grundläggande lagstiftnings- och beskattningsmakten.
7. Förstainstansrätten inom EG-domstolens institutionella ram inrättades med syfte att lätta arbetsbördan för EG-domstolen.
8. En viktig olikhet i förhållande till svensk rätt är att EG-rätten i stort sett saknar lagförarbeten, så kallade motiv. Det finns ingen som helst motsvarighet till de ofta omfattande specialmotiveringar. Det som kan finnas är t.ex. förklarande memoranda till kommissionens lagförslag eller yttranden av Europarlamentets utskott, men dessa brukar inte begagnas som källa i någon större utsträckning sedan rättsakten antagits.
9. I EG-domstolens motiveringar kan ibland hänvisas till det rättsläge som ”för närvarande” är gällande.
10. EG-rätten är till stor del direkt tillämplig i medlemsländerna utan att några särskilda åtgärder skall vidtas av medlemsstaterna för reglernas införlivande.
11. EG-domstolen har fixat det så att direktiv har direkt effekt när det gäller förhållandet mellan staten och privata rättssubjekt.
12. Även utan direkt effekt ska de nationella lagarna ”tolkas” under hänsynstagande till innehållet i direktiv.
13. För att förebygga tolkningssvårigheter har avger EG-domstolen bindande förhands- avgöranden till nationella domstol som dessutom är skyldiga att begära sådana avgö- randen.
Det är ju för det mesta samma innehåll som Lissabonfördraget hela 2008 kritiserades för! Därför är det inte underligt att det som verkar mest hållbart i EU är ett växande antal olika grupper som är antingen EU-kritiska eller mot EU. Till exempel i Irland finns det för tillfället flera sådana, föranledda av folkomröstningar och Lissabon-fördraget. De här grupperna håller på att organisera sig internationellt.
Att kunna vara positiv och skapa något hållbart i samhället förutsätter att man tar reda på och är öppen. Låt oss därför blicka både bakåt och framåt i EU-frågan. Det är riktigt spännande.
Hade alla redan före EU-anslutningen fått veta all den information som redan då fanns så hade vi nog tänkt efter före.
Att informationen fanns bekräftas i en helt vanlig lärobok från år 1998, Finna rätt - juristens källmaterial och arbetsmetoder (Norstedts juridik). Eller vad anser ni efter att ha läst de här punkterna? Kom ihåg att allt detta gäller såväl Åland, Finland som Sverige:
1. EG:s regelverk är mycket omfattande.
2. EG är också en egen juridisk person med fastlagd behörighet att som eget rättssubjekt själv ingå internationella avtal med stater och andra internationella organisationer, framför allt på det handelspolitiska området.
3. Fördelningen av befogenheter mellan rådet, kommissionen och parlamentet är komplicerad och bygger inte på någon konsekvent maktfördelningsfilosofi.
4. Rådet (ministerrådet)har att fatta de grundläggande besluten och fyller en viktig lagstiftande funktion genom att utfärda följdförfattningar till EG-fördraget och de övriga grundläggande fördragen.
5. Rådet har inte någon fast sammansättning utan beror på ämnet vilken regerings- ledamot som deltar från respektive land.
6. Europarlamentet kn inte jämföras med ett nationellt parlament eftersom det inte har den grundläggande lagstiftnings- och beskattningsmakten.
7. Förstainstansrätten inom EG-domstolens institutionella ram inrättades med syfte att lätta arbetsbördan för EG-domstolen.
8. En viktig olikhet i förhållande till svensk rätt är att EG-rätten i stort sett saknar lagförarbeten, så kallade motiv. Det finns ingen som helst motsvarighet till de ofta omfattande specialmotiveringar. Det som kan finnas är t.ex. förklarande memoranda till kommissionens lagförslag eller yttranden av Europarlamentets utskott, men dessa brukar inte begagnas som källa i någon större utsträckning sedan rättsakten antagits.
9. I EG-domstolens motiveringar kan ibland hänvisas till det rättsläge som ”för närvarande” är gällande.
10. EG-rätten är till stor del direkt tillämplig i medlemsländerna utan att några särskilda åtgärder skall vidtas av medlemsstaterna för reglernas införlivande.
11. EG-domstolen har fixat det så att direktiv har direkt effekt när det gäller förhållandet mellan staten och privata rättssubjekt.
12. Även utan direkt effekt ska de nationella lagarna ”tolkas” under hänsynstagande till innehållet i direktiv.
13. För att förebygga tolkningssvårigheter har avger EG-domstolen bindande förhands- avgöranden till nationella domstol som dessutom är skyldiga att begära sådana avgö- randen.
Det är ju för det mesta samma innehåll som Lissabonfördraget hela 2008 kritiserades för! Därför är det inte underligt att det som verkar mest hållbart i EU är ett växande antal olika grupper som är antingen EU-kritiska eller mot EU. Till exempel i Irland finns det för tillfället flera sådana, föranledda av folkomröstningar och Lissabon-fördraget. De här grupperna håller på att organisera sig internationellt.
15. VEM FÅR KONKURRERA? (Ekonomi)
FRÅN NOVEMBER 2008:
Den här insändaren inleder mina resonemang om eurons betydelse och förhållande till Lissabonfördraget.
I och med den globala ekonomiska krisen håller experterna på att tala för global regleringoch lagstiftning för att få ordning på det liberala kaoset. Eftersom återhämtningen kommer att vara långsammare denna gång kommer man regionalt återgå till strängare reglering och mindre risktagning. I och för sig bra, men detta kommer också att missbrukas, med en allt mer Brysselstyrd EU i sikte.
Denna regionala åtstramning gömmer sig redan i det tilltänkta Lissabonfördraget. Jag citerar avdelning VII om gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Första artikeln (nummer 101) och dess moment ett säger detta:
”Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som
1. kan påverka handeln mellan medlemsstater
2. och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.”
Nummer ett är rentav en tragikomisk formulering. Riktigt avslöjande är sedan artikel 104 där EU ger medlemsstaterna order att myndigheterna ser över sin egen rättsordning så att, precis som rubriken till avdelning VII säger, sker en tillnärmning av lagstiftningen! I artikel 105 ber man sedan länderna själva undersöka och berätta om överträdelser till kommissionen.
Kontroversiellt nog, EU gör ju allt detta, d.v.s. påverkar, hindrar, begränsar, fastställer och ingår massor av avtal. Samt snedvrider ytterligare med sina 15000 lobbyarbetare och 2500 lobbyorganisationer.
Och vem är de som övervakar kommissionens och alla andra institutionernas ”överträdelser” med framgång?
Åland då? Ta som exempel att Åland med sin högt teoretiska parlamentsplats försöker motverka eller genom sin talerätt i EG-domstolen får gång efter gång försvara sig mot något som EU anser ”påverka handeln mellan medlemsstater”. Kom ihåg hur det gick med frågan om snus med mera.
Den här insändaren inleder mina resonemang om eurons betydelse och förhållande till Lissabonfördraget.
I och med den globala ekonomiska krisen håller experterna på att tala för global regleringoch lagstiftning för att få ordning på det liberala kaoset. Eftersom återhämtningen kommer att vara långsammare denna gång kommer man regionalt återgå till strängare reglering och mindre risktagning. I och för sig bra, men detta kommer också att missbrukas, med en allt mer Brysselstyrd EU i sikte.
Denna regionala åtstramning gömmer sig redan i det tilltänkta Lissabonfördraget. Jag citerar avdelning VII om gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Första artikeln (nummer 101) och dess moment ett säger detta:
”Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som
1. kan påverka handeln mellan medlemsstater
2. och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.”
Nummer ett är rentav en tragikomisk formulering. Riktigt avslöjande är sedan artikel 104 där EU ger medlemsstaterna order att myndigheterna ser över sin egen rättsordning så att, precis som rubriken till avdelning VII säger, sker en tillnärmning av lagstiftningen! I artikel 105 ber man sedan länderna själva undersöka och berätta om överträdelser till kommissionen.
Kontroversiellt nog, EU gör ju allt detta, d.v.s. påverkar, hindrar, begränsar, fastställer och ingår massor av avtal. Samt snedvrider ytterligare med sina 15000 lobbyarbetare och 2500 lobbyorganisationer.
Och vem är de som övervakar kommissionens och alla andra institutionernas ”överträdelser” med framgång?
Åland då? Ta som exempel att Åland med sin högt teoretiska parlamentsplats försöker motverka eller genom sin talerätt i EG-domstolen får gång efter gång försvara sig mot något som EU anser ”påverka handeln mellan medlemsstater”. Kom ihåg hur det gick med frågan om snus med mera.
14. BEDRÄGERISTATISTIK (Bedrägerier)
FRÅN OKTOBER 2008
Det finns två centrala sätt att skydda EU:s gemensamma intressen. Det ena är medlems- ländernas arbete och det andra ett speciellt Hercules-program.
Med Hercules-program avser man utbildning, tekniskt bistånd, informationsutbyte, under-ökningar och broschyrer samt finansiering av administrativa kostnader för organisationer som jobbar med frågan i EFTA och EES-länderna samt Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Programmet inleddes 2004. Trots detta vet det senaste 2008 berätta att EU överväger stoppa alla betalningar till de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien. Pengarna verkar gå till maffian. Hercules II heter programmet i dag och har 2007 fått förlängning till 2013 samt sex miljoner euro till per år, således en budget på 13.574 miljoner euro.
Det viktigaste kontrollarbetet gör dock medlemsländerna när de granskar i förväg, följer upp och främjar återvinning av felaktigt utbetalda medel. De ansvarar för förvaltningen av mer än 80% av utgifterna, varför även Ålands förvaltning vuxit efter EU-inträdet.
Trots det förbättrade utbytet av information samlas fordringar på hög, vilket oroar kommissionen, revisions-rätten och budgetmyndigheten. De statistiska uppgifterna är något olika sammansatta beroende på om utgivaren är europeiska ombudsmannen, OLAF eller någon annan av institutionerna.
Man brukar skilja man mellan oegentligheter och bedrägerier. Den totala summan bedrä-gerier år 2007 gäller drygt 100 miljoner euro. Talar man om både bedrägerier och oegentlig-heter och deras sammanlagda ekonomiska betydelse rör det sig om 1-2 miljarder euro!
Såväl gamla som nyare medlemsländer begår bedrägerier i ungefär lika stor utsträckning. Men ser man på vilka moment i unionens budget som drabbas mest blir frågan verkligen intressant.
När det gäller det allvarligaste, d.v.s. bedrägerier, är de sex första i storleksordning:
1. externa relationer (=utanför Europa; nästan sex gånger större än nr 2)
2. statistikverksamheten
3. utvidgning
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. forskning
Motsvarande lista om oegentligheter ser ut så här:
1. statistikverksamheten (bara lite större än nr 2)
2. externa relationer
3. jordbruk och landsbygdsutveckling
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. utbildning och kultur
Varje år öppnas runt 200 nya fall och antalet öppna fall var i slutet av 2007 drygt 400. Återvinning (= EU får fel utbetalda pengar tillbaka) lyckas i bedrägerifall till cirka 15 % . Med oegentligheterna kommer man upp till drygt 30 %.
Det börjar småningom klarna varför allt fler medlemsländer blivit nettobetalare med allt större belopp !
Det finns två centrala sätt att skydda EU:s gemensamma intressen. Det ena är medlems- ländernas arbete och det andra ett speciellt Hercules-program.
Med Hercules-program avser man utbildning, tekniskt bistånd, informationsutbyte, under-ökningar och broschyrer samt finansiering av administrativa kostnader för organisationer som jobbar med frågan i EFTA och EES-länderna samt Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Programmet inleddes 2004. Trots detta vet det senaste 2008 berätta att EU överväger stoppa alla betalningar till de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien. Pengarna verkar gå till maffian. Hercules II heter programmet i dag och har 2007 fått förlängning till 2013 samt sex miljoner euro till per år, således en budget på 13.574 miljoner euro.
Det viktigaste kontrollarbetet gör dock medlemsländerna när de granskar i förväg, följer upp och främjar återvinning av felaktigt utbetalda medel. De ansvarar för förvaltningen av mer än 80% av utgifterna, varför även Ålands förvaltning vuxit efter EU-inträdet.
Trots det förbättrade utbytet av information samlas fordringar på hög, vilket oroar kommissionen, revisions-rätten och budgetmyndigheten. De statistiska uppgifterna är något olika sammansatta beroende på om utgivaren är europeiska ombudsmannen, OLAF eller någon annan av institutionerna.
Man brukar skilja man mellan oegentligheter och bedrägerier. Den totala summan bedrä-gerier år 2007 gäller drygt 100 miljoner euro. Talar man om både bedrägerier och oegentlig-heter och deras sammanlagda ekonomiska betydelse rör det sig om 1-2 miljarder euro!
Såväl gamla som nyare medlemsländer begår bedrägerier i ungefär lika stor utsträckning. Men ser man på vilka moment i unionens budget som drabbas mest blir frågan verkligen intressant.
När det gäller det allvarligaste, d.v.s. bedrägerier, är de sex första i storleksordning:
1. externa relationer (=utanför Europa; nästan sex gånger större än nr 2)
2. statistikverksamheten
3. utvidgning
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. forskning
Motsvarande lista om oegentligheter ser ut så här:
1. statistikverksamheten (bara lite större än nr 2)
2. externa relationer
3. jordbruk och landsbygdsutveckling
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. utbildning och kultur
Varje år öppnas runt 200 nya fall och antalet öppna fall var i slutet av 2007 drygt 400. Återvinning (= EU får fel utbetalda pengar tillbaka) lyckas i bedrägerifall till cirka 15 % . Med oegentligheterna kommer man upp till drygt 30 %.
Det börjar småningom klarna varför allt fler medlemsländer blivit nettobetalare med allt större belopp !
13. DE FÖRUTSPÅDDE KRIS (Euro)
FRÅN APRIL 2009
1.Lissabon-fördraget föreskriver i artikel 134 bland annat att ”Ekonomiska och finansiella kommittén ska ha till uppgift att (---) följa den ekonomiska och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom unionen och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen, särskilt i fråga om finansiella relationer med tredje land och internationella institutioner”.
Alltså inte är det bara den aktuella krisen som blev orsaken till hårdare styrning. Och vad var det som kloka experter sade redan 1997?
2. Nationalekonom och Italiens förra utrikesminister Antonio Martino uttalade sig i tidningen The European 1997 så här : ”Jag ha inget principiellt mot valutan, utan mot Maastricht-avtalet, eftersom det inte kommer att föra oss dit vi vill och det kan söndra Europa. Om finansmarknaderna godkänner euron, kommer det att leda till devalvering av valutorna utanför valutaunionen. Dessa tar sedan marknads- andelarna av länderna inom valutaunionen”.
3. Samma år publicerades det i tidningen De Volkakrantiaa ett utlåtande av 70 holländska nationalekonomer. Under rubriken ”I och med valutaunionen väljer Europa fel väg” skrev de: ”Vi undertecknade (alla holländska nationalekonomer) ser med tilltagande oro fram emot den stund då den europeiska ekonomi- och valutaunionens tredje skede inleds. Maastricht-avtalet som trädde i kraft den första november 1993 betydde på många sätt slutet med utvecklingen, i synnerhet vad gäller demokrati, sysselsättning, inkomstnivåer, miljö samt avskaffande av fattigdom såväl inom unionen som utanför unionen. Till på köpet baserar sig fördraget på misstänksamma ekonomiska förväntningar. Ingenting har förändrats till det bättre efter det. Tvärtom så har förberedelserna inför valutaunionen haft et högt pris inklusive ökad arbetslöshet och social oro. Valutaunionen har visat sig vara ett monetärt projekt, ingenting annat. Den så kallade stabilitetspakten, som godkändes i Dublin, har förstärkt denna negativa utveckling, staternas ekonomisk- politiska möjligheter, i synnerhet gällande skötseln av sociala och ekologiska frågor, har stramats åt som aldrig förr. I stället för att valutaunionen skulle skapa en modern välfärdsstat skapar den allt starkare och långtgående ramar för styrseln av social- och skattepolitik samt nedkörning av den europeiska offentliga sektorn. Från social, ekologisk och demokratisk synvinkel betraktat är detta allt annat än önskvärt. Även den ekonomiska nyttan är ytterst tvivelaktig”.
4. Sedan, 330 nationalekonomer från de flesta europeiska länderna skrev ett brev som publicerades i europeiska tidningar samma år 1997: Denna valutaunion (EMU), kort sagt, är inte någon bra modell för bred europeisk integration. Ni har kanske agerat i sådan god tro att alla nationalekonomer är av samma åsikt om EMU. Och ni anser, att även om alla tillkommande förändringar är oroande ur social och ekonomisk synvinkel, är dessa förändringar ändå nödvändiga av ekonomiska orsaker. Men så här är det inte. Det finns ingen som helst stark vetenskaplig grund och många av oss har framhävt detta faktum i facktidningar och i olika sammanhang. Därför vädjar vi och ber er överväga EMU-projektet på nytt. Vi ber er inte att sluta med europeiskt samarbete, tvärtom. En gemensam valuta och monetär politik skulle kunna erbjuda betydande fördelar. Men EMU styrs ovillkorligen med överenskomna kriterier och dogmer. Klok ekonomisk politik skall inte ersättas med strikta regler, utan man bör ta hänsyn till de gällande omständigheterna.
Detta är även en demokratisk fråga eftersom strukturen i EMU frigör er på ett fel sätt från plikten att bära det värdefulla demokratiska ansvaret för era val. Under de rådande omständigheterna erbjuder EMU ingen som helst möjlighet att bära ansvar över miljöproblem, att hjälpa de 20 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga i Europa eller att utveckla och försvara välfärdssamhället.
1.Lissabon-fördraget föreskriver i artikel 134 bland annat att ”Ekonomiska och finansiella kommittén ska ha till uppgift att (---) följa den ekonomiska och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom unionen och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen, särskilt i fråga om finansiella relationer med tredje land och internationella institutioner”.
Alltså inte är det bara den aktuella krisen som blev orsaken till hårdare styrning. Och vad var det som kloka experter sade redan 1997?
2. Nationalekonom och Italiens förra utrikesminister Antonio Martino uttalade sig i tidningen The European 1997 så här : ”Jag ha inget principiellt mot valutan, utan mot Maastricht-avtalet, eftersom det inte kommer att föra oss dit vi vill och det kan söndra Europa. Om finansmarknaderna godkänner euron, kommer det att leda till devalvering av valutorna utanför valutaunionen. Dessa tar sedan marknads- andelarna av länderna inom valutaunionen”.
3. Samma år publicerades det i tidningen De Volkakrantiaa ett utlåtande av 70 holländska nationalekonomer. Under rubriken ”I och med valutaunionen väljer Europa fel väg” skrev de: ”Vi undertecknade (alla holländska nationalekonomer) ser med tilltagande oro fram emot den stund då den europeiska ekonomi- och valutaunionens tredje skede inleds. Maastricht-avtalet som trädde i kraft den första november 1993 betydde på många sätt slutet med utvecklingen, i synnerhet vad gäller demokrati, sysselsättning, inkomstnivåer, miljö samt avskaffande av fattigdom såväl inom unionen som utanför unionen. Till på köpet baserar sig fördraget på misstänksamma ekonomiska förväntningar. Ingenting har förändrats till det bättre efter det. Tvärtom så har förberedelserna inför valutaunionen haft et högt pris inklusive ökad arbetslöshet och social oro. Valutaunionen har visat sig vara ett monetärt projekt, ingenting annat. Den så kallade stabilitetspakten, som godkändes i Dublin, har förstärkt denna negativa utveckling, staternas ekonomisk- politiska möjligheter, i synnerhet gällande skötseln av sociala och ekologiska frågor, har stramats åt som aldrig förr. I stället för att valutaunionen skulle skapa en modern välfärdsstat skapar den allt starkare och långtgående ramar för styrseln av social- och skattepolitik samt nedkörning av den europeiska offentliga sektorn. Från social, ekologisk och demokratisk synvinkel betraktat är detta allt annat än önskvärt. Även den ekonomiska nyttan är ytterst tvivelaktig”.
4. Sedan, 330 nationalekonomer från de flesta europeiska länderna skrev ett brev som publicerades i europeiska tidningar samma år 1997: Denna valutaunion (EMU), kort sagt, är inte någon bra modell för bred europeisk integration. Ni har kanske agerat i sådan god tro att alla nationalekonomer är av samma åsikt om EMU. Och ni anser, att även om alla tillkommande förändringar är oroande ur social och ekonomisk synvinkel, är dessa förändringar ändå nödvändiga av ekonomiska orsaker. Men så här är det inte. Det finns ingen som helst stark vetenskaplig grund och många av oss har framhävt detta faktum i facktidningar och i olika sammanhang. Därför vädjar vi och ber er överväga EMU-projektet på nytt. Vi ber er inte att sluta med europeiskt samarbete, tvärtom. En gemensam valuta och monetär politik skulle kunna erbjuda betydande fördelar. Men EMU styrs ovillkorligen med överenskomna kriterier och dogmer. Klok ekonomisk politik skall inte ersättas med strikta regler, utan man bör ta hänsyn till de gällande omständigheterna.
Detta är även en demokratisk fråga eftersom strukturen i EMU frigör er på ett fel sätt från plikten att bära det värdefulla demokratiska ansvaret för era val. Under de rådande omständigheterna erbjuder EMU ingen som helst möjlighet att bära ansvar över miljöproblem, att hjälpa de 20 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga i Europa eller att utveckla och försvara välfärdssamhället.
12. JAG RÖSTADE INTE FÖR DETTA (Finland)
FRÅN JUNI 2009:
Högförräderi, det vill säga hur vår tids beslutsfattande elit i (också) Finland betett sig och beter sig gentemot sin egen befolkning och samtidigt hela landet hör till de otroligaste sakerna under vår tid!
Det håller på att bli allt mer känt hur allt gick till vid EU-anslutningen. Den viktigaste uppgiften är att känna till det som föreskevs i dåvarande EU-fördraget, det så kallade Maastricht-avtalet, å ena sidan(1) och det som utrikesministeriet och det övriga etablissemanget berättade för folk å andra sidan (2):
1. Maastricht-avtalet utgick från att integrationen fördjupas, inklusive utrikes- och säkerhetspolitik. Detta med gemensamt försvar i sikte längre fram (artikel B).
2. Enligt staten betydde detta samarbete staterna emellan och ingalunda någon överstatlighet(bland annat enligt boken ”Medlemskapet i europeiska unionen”).Inte någon ovarsam hantering av sanningen utan kristallklara lögner inför folkomröstningen. Staten hade ju ”till alla delar” godkänt avtalets innehåll. Och detta bara som ett exempel av många.
I dag är läget så inflammerat att man pratar om inbördeskrig! Den stora majoriteten av finnar röstade inte i EU-valet eftersom de totalt saknar förtroende för något som helst parti. Jag hade många intressanta diskussioner om detta under min valturné och fick även bevittna hur en minister pratade och ingen i publiken applåderade.
Svenska folkpartiet som centern, fs och liberalerna på Åland i denna EU-val samarbetade med har suttit i alla de regeringar som fattat beslut i ovan nämnda ärenden. Mitt förtroende kunde inte vara mindre för samtliga av dessa, vare sig det gäller finsk eller åländsk synvinkel.
Härmed för egen del långt ifrån allt sagt om temat!
Högförräderi, det vill säga hur vår tids beslutsfattande elit i (också) Finland betett sig och beter sig gentemot sin egen befolkning och samtidigt hela landet hör till de otroligaste sakerna under vår tid!
Det håller på att bli allt mer känt hur allt gick till vid EU-anslutningen. Den viktigaste uppgiften är att känna till det som föreskevs i dåvarande EU-fördraget, det så kallade Maastricht-avtalet, å ena sidan(1) och det som utrikesministeriet och det övriga etablissemanget berättade för folk å andra sidan (2):
1. Maastricht-avtalet utgick från att integrationen fördjupas, inklusive utrikes- och säkerhetspolitik. Detta med gemensamt försvar i sikte längre fram (artikel B).
2. Enligt staten betydde detta samarbete staterna emellan och ingalunda någon överstatlighet(bland annat enligt boken ”Medlemskapet i europeiska unionen”).Inte någon ovarsam hantering av sanningen utan kristallklara lögner inför folkomröstningen. Staten hade ju ”till alla delar” godkänt avtalets innehåll. Och detta bara som ett exempel av många.
I dag är läget så inflammerat att man pratar om inbördeskrig! Den stora majoriteten av finnar röstade inte i EU-valet eftersom de totalt saknar förtroende för något som helst parti. Jag hade många intressanta diskussioner om detta under min valturné och fick även bevittna hur en minister pratade och ingen i publiken applåderade.
Svenska folkpartiet som centern, fs och liberalerna på Åland i denna EU-val samarbetade med har suttit i alla de regeringar som fattat beslut i ovan nämnda ärenden. Mitt förtroende kunde inte vara mindre för samtliga av dessa, vare sig det gäller finsk eller åländsk synvinkel.
Härmed för egen del långt ifrån allt sagt om temat!
11. LR GODKÄNNER VÄL INTE FÖRDRAGET? (Åland, miljö)
FRÅN JULI 2009:
En eloge för Ålands landskapsregering som skrev till arbets- och näringsministeriet att ”man helst inte ser att kärnkraftsanlägg- ningar placeras vid Östersjön” och ”motsätter sig det faktum att Åland riskerar två anläggningar för slutförvaring i närheten i och med att också Sverige planerar lägga slutförvaringen vid Forsmarks kärnkraftverk ”.
Nu ser jag fram emot att landskapsregeringen agerar logisk också med resten och inte godkänner Lissabon-fördraget, eftersom det är så här (se Sveriges riksdag: www.eu-upplysningen.se):
1. Euratomfördraget(1958)och dess artikel 1 s tipulerar bl.a. att Euratom ska skapa förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna i Europa.
2. För att säkerställa lika tillgång till resurserna upprättades genom Euratomfördra- get(1960) en försörjningsbyrå som har så kallad optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier.’ Denna optionsrätt innebär att gemenskapen har rätt att använda och förbruka material som tillhör Euratom. Försörjningsbyrån har också ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom EU.
3. Det som talar för att optionsrättsbestämmelserna fortfarande gäller är att det i ingressen till protokollet om ändring av Euratomför- draget som fogas till Lissabon- fördraget framhålls att det är viktigt att bestämmel- serna i fördraget fortsätter ha full rättsverkan!
Huruvida optionsbestämmelsen kommer att utnyttjas föranleder en hel del debatt inom EU. Å andra sidan är det väldigt oroande att höra i finska nyheter om hur Tyskland offentligt och helt på allvar diskuterar att försöka få sina kärnavfall förvarade i Finland. Samtidigt när motståndet till kärnkraft växer i Tyskland och övriga Europa och allt mer satsas på bl.a. vindkraft.
Så, bästa LR, hur tänker ni nu göra? Eftersom några duktiga medhjälpare till en finländsk europarlamentariker inte har någon makt att fixa detta, så tar ni de åländska ungdomarnas framtid i beaktande och förkastar Lissabon-fördraget ?
En eloge för Ålands landskapsregering som skrev till arbets- och näringsministeriet att ”man helst inte ser att kärnkraftsanlägg- ningar placeras vid Östersjön” och ”motsätter sig det faktum att Åland riskerar två anläggningar för slutförvaring i närheten i och med att också Sverige planerar lägga slutförvaringen vid Forsmarks kärnkraftverk ”.
Nu ser jag fram emot att landskapsregeringen agerar logisk också med resten och inte godkänner Lissabon-fördraget, eftersom det är så här (se Sveriges riksdag: www.eu-upplysningen.se):
1. Euratomfördraget(1958)och dess artikel 1 s tipulerar bl.a. att Euratom ska skapa förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna i Europa.
2. För att säkerställa lika tillgång till resurserna upprättades genom Euratomfördra- get(1960) en försörjningsbyrå som har så kallad optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier.’ Denna optionsrätt innebär att gemenskapen har rätt att använda och förbruka material som tillhör Euratom. Försörjningsbyrån har också ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom EU.
3. Det som talar för att optionsrättsbestämmelserna fortfarande gäller är att det i ingressen till protokollet om ändring av Euratomför- draget som fogas till Lissabon- fördraget framhålls att det är viktigt att bestämmel- serna i fördraget fortsätter ha full rättsverkan!
Huruvida optionsbestämmelsen kommer att utnyttjas föranleder en hel del debatt inom EU. Å andra sidan är det väldigt oroande att höra i finska nyheter om hur Tyskland offentligt och helt på allvar diskuterar att försöka få sina kärnavfall förvarade i Finland. Samtidigt när motståndet till kärnkraft växer i Tyskland och övriga Europa och allt mer satsas på bl.a. vindkraft.
Så, bästa LR, hur tänker ni nu göra? Eftersom några duktiga medhjälpare till en finländsk europarlamentariker inte har någon makt att fixa detta, så tar ni de åländska ungdomarnas framtid i beaktande och förkastar Lissabon-fördraget ?
10. EU SOM HÖGFÖRRÄDERI (Finland)
FRÅN JULI 2009:
Det var både unga och äldre finnar som blev glatt överraskade när jag påpekade att det som jag delade ut under min valturné (=EU-val)var EU-kritiskt material!
Följande axplock är tankar som några finländare hade presenterat redan före EU-anslutningen och berättar förvånansvärt framsynt även om det som pågår som bäst (utom nr 1?):
1. Blev Ryssland medlem i EU så skulle Finland hamna i precis den situation som Tsaren en gång i tiden försökte komma till: i och med bland annat öppna gränser skulle Rysslands befolkning få rätt att flytta till Finland, utöva näringar mm i Finland. Proportionellt sett skulle detta ske med helt annan volym än om finländare skulle göra samma i Ryssland.
2. Den totalt fria konkurrensens paradox ligger däri att den till sist gör sig själv omöjlig.Detta beror på den större och kraftigare alltid vinner den mindre och svagare. Utan balanserande system leder detta i sin tur till all konkurrens avtar. Av företagarna är det småbrukare som bland de första blir tvungna att lägga ner sin verksamhet. Sedan blir det svåra tider och arbetslöshet. Och allt större beroende av vissa(s) internationella banker.
3. Harmoniseringssträvandena i synnerhet inom beskattningsområdet leder till att statens inkomster minskar, vilket i sin tur leder till nedskärningar inom socialskydd, utbildning och annan offentlig service samt till ökad skuldsättning. Parallellt kommer försvarsutgifterna att öka.
4. Medborgare som tröttnat på sina egna politiker tror sig hitta lösning i en EU som i själva verket betyder försämring av läget i och med att folket tappar sin makt över lagstiftarna som kommer att befinna sig i Bryssel. Folket tappar rätten att kräva ansvar för besluten. Höga representanter kommer dessutom att välja ”lämpliga” representanter till domstolar och övriga viktiga poster.
5. Finlands självständighet har alltid, före presidenterna Mauno Koivistos och Martti Ahtisaaris tid, ansets ha stort egenvärde. Före deras tid ansåg man ännu att makten utgår från folket. Nu leder man Finland till EU-medlemskap på ett olagligt sätt. Av mindre har man tidigare blivit åtalad för högförräderi.
Kunskapen om EU som högförräderi håller på att sprida sig och den stora majoriteten icke-röstande finnar och ålänningar har nu börjat vakna och rösta starkt EU-kritiskt, vilket jag, också personligen, är ytterst tacksam för!
PS1! Nu kallas de "höga representanter" i Lissabon-fördraget !!!
PS"! Har tyvärr källan bara på finska
Det var både unga och äldre finnar som blev glatt överraskade när jag påpekade att det som jag delade ut under min valturné (=EU-val)var EU-kritiskt material!
Följande axplock är tankar som några finländare hade presenterat redan före EU-anslutningen och berättar förvånansvärt framsynt även om det som pågår som bäst (utom nr 1?):
1. Blev Ryssland medlem i EU så skulle Finland hamna i precis den situation som Tsaren en gång i tiden försökte komma till: i och med bland annat öppna gränser skulle Rysslands befolkning få rätt att flytta till Finland, utöva näringar mm i Finland. Proportionellt sett skulle detta ske med helt annan volym än om finländare skulle göra samma i Ryssland.
2. Den totalt fria konkurrensens paradox ligger däri att den till sist gör sig själv omöjlig.Detta beror på den större och kraftigare alltid vinner den mindre och svagare. Utan balanserande system leder detta i sin tur till all konkurrens avtar. Av företagarna är det småbrukare som bland de första blir tvungna att lägga ner sin verksamhet. Sedan blir det svåra tider och arbetslöshet. Och allt större beroende av vissa(s) internationella banker.
3. Harmoniseringssträvandena i synnerhet inom beskattningsområdet leder till att statens inkomster minskar, vilket i sin tur leder till nedskärningar inom socialskydd, utbildning och annan offentlig service samt till ökad skuldsättning. Parallellt kommer försvarsutgifterna att öka.
4. Medborgare som tröttnat på sina egna politiker tror sig hitta lösning i en EU som i själva verket betyder försämring av läget i och med att folket tappar sin makt över lagstiftarna som kommer att befinna sig i Bryssel. Folket tappar rätten att kräva ansvar för besluten. Höga representanter kommer dessutom att välja ”lämpliga” representanter till domstolar och övriga viktiga poster.
5. Finlands självständighet har alltid, före presidenterna Mauno Koivistos och Martti Ahtisaaris tid, ansets ha stort egenvärde. Före deras tid ansåg man ännu att makten utgår från folket. Nu leder man Finland till EU-medlemskap på ett olagligt sätt. Av mindre har man tidigare blivit åtalad för högförräderi.
Kunskapen om EU som högförräderi håller på att sprida sig och den stora majoriteten icke-röstande finnar och ålänningar har nu börjat vakna och rösta starkt EU-kritiskt, vilket jag, också personligen, är ytterst tacksam för!
PS1! Nu kallas de "höga representanter" i Lissabon-fördraget !!!
PS"! Har tyvärr källan bara på finska
9. EU BÄST PÅ TOTALKONTROLL (Lagar)
FRÅN JULI 2009:
Direktiv om upprättande av en infrastruktur för geografisk information i gemenskapen
är på slutrakan (rapporten http://inspire.irc.it/.).Den åländska så kallade total- kontrollen är ingenting jämfört med vad EU kan prestera.
Det är typiskt för EU att med hjälp av ett trevligt miljötema samtidigt utöka sin makt(i starkt förkortad form med egna kommentarer inom parentes):
1. I sjätte miljöhandlingsprogrammet betonas att miljöpolitiken måste grundas på god kunskap och delaktighet, och denna nya inriktning innebär ett nytt sätt att fatta miljöpolitiska beslut inom EU.
2. En sammanhängande och allmänt tillgänglig geografisk beskrivning av gemenskapens territorium skulle ge den nödvändiga ramen för att samordna framtagande och över- vakning (= just det!) av information i gemenskapen.
3. Ett viktigt mål är att göra fler och bättre geografiska data tillgängliga för utformning (!) av gemenskapspolitik och för genomförande av gemenskapens politik i medlemsstaterna på alla nivåer (= alla!).
4. Direktivet är inriktat på miljöpolitik men kan också användas inom eller utvidgas till andra sektorer såsom jordbruk, transport och energi (= mer kommer, viktigt att inse hur olika direktiv bygger en kontrollerande helhet !).
5. Förslaget är särskilt inriktat på information som behövs för att övervaka och förbättra tillståndet i miljön. En stor del av denna information behöver stödjas av geografiska data som kan användas för flera syften (= den som lever får se!).
6. Georefererad information av hög kvalitet behövs för att förstå de komplexa sambanden mellan de alltmer omfattande verksamheterna inom EU och för att begränsa deras negativa effekter (= Läckert, dom sade det själva!).
7. Medlemsstaterna skall vart tredje år rapportera till kommissionen om genom- förandet; bl.a. en översikt över kostnader och vinster med genomförandet (= för detta behöver EU kommittéer, byrå ...).
I tre bilagor anges vad som egentligen avses med direktivet:
1. rutnätssystem
2. namn på områden, regioner, platser, städer, förorter, tätorter
3. nationellt territorium (även gränser och kustlinjen)
4. väg-, jämvägs-, flyg- och sjötransportnät och tillhörande infrastruktur
5. floder, sjöar, estuarier, dammar, grundvattenmagasin, kanaler och andra vatten
6. områden som är skyddade eller omfattas av särskilda bestämmelser
7. höjdmodeller för mark-, is- och havsyta
8. geografiskt läge för fastigheter på grundval av adressuppgifter
9. fastighetsskiften: områden definierade av fastighetsgränser
10. landtäcke på jordytan, inbegripet artificiella ytor, jordbruksmark, skogar, naturliga områden, våtmarker, vatten
11. bilddata över jordytan
12. geografiska enheter för folkbokföring och annan statistisk information
13. geografiskt läge för byggnader
14. jordmåner och jordarter: vid behov genomsnittlig lutning och beräknad vatten- hållande förmåga (= längre fram skyldighet att bistå med vatten!?)
15. geologiska förhållanden, innefattar berggrund och geomorfologi
16. markanvändning: bostadsmark, industrimark, handel, jordbruk, skogsbruk
17. geografisk fördelning av förekomsten av sjukdomar
18. offentliga serviceställen, sjukhus och vårdinrättningar, skolor, daghem m.m.
19. industriella produktionsställen: vattenverk, gruvor, upplagsplatser
20. jordbruksutrustning och produktionsanläggningar (inbegripet bevattningssystem, växthus och djurstallar).
21. geografisk fördelning av människor i rutnät, regioner, administrativa enheter eller andra analysenheter
22. områden som förvaltas, regleras eller används för rapportering på europeisk, nationell, regional och lokal nivå (= avfall, dumpning mm.)
23. sårbara områden klassificerade efter naturliga risker 24. fysikaliska förhållanden i atmosfären 25. väderförhållanden och mätningar av dessa 26. geografiska oceanografiska förhållanden (strömmar, salthalt, våghöjd osv.)
27. fysikaliska förhållanden i hav och saltsjöar
28. områden som har relativt homogena ekologiska förhållanden med likartade egenskaper
29. geografiska områden som är fysiska livsmiljöer för specifika arter
30. geografisk fördelning av djur- och växtarters förekomst
Härefter vet EU exakt var t.ex. kärnavfallet kan placeras, bland mycket annat! - Ni har blivit förvarnade. Vad tror ni vissa assistenter och parlamentariker kan göra åt detta? Har din politiker berättat dig om det här?
Direktiv om upprättande av en infrastruktur för geografisk information i gemenskapen
är på slutrakan (rapporten http://inspire.irc.it/.).Den åländska så kallade total- kontrollen är ingenting jämfört med vad EU kan prestera.
Det är typiskt för EU att med hjälp av ett trevligt miljötema samtidigt utöka sin makt(i starkt förkortad form med egna kommentarer inom parentes):
1. I sjätte miljöhandlingsprogrammet betonas att miljöpolitiken måste grundas på god kunskap och delaktighet, och denna nya inriktning innebär ett nytt sätt att fatta miljöpolitiska beslut inom EU.
2. En sammanhängande och allmänt tillgänglig geografisk beskrivning av gemenskapens territorium skulle ge den nödvändiga ramen för att samordna framtagande och över- vakning (= just det!) av information i gemenskapen.
3. Ett viktigt mål är att göra fler och bättre geografiska data tillgängliga för utformning (!) av gemenskapspolitik och för genomförande av gemenskapens politik i medlemsstaterna på alla nivåer (= alla!).
4. Direktivet är inriktat på miljöpolitik men kan också användas inom eller utvidgas till andra sektorer såsom jordbruk, transport och energi (= mer kommer, viktigt att inse hur olika direktiv bygger en kontrollerande helhet !).
5. Förslaget är särskilt inriktat på information som behövs för att övervaka och förbättra tillståndet i miljön. En stor del av denna information behöver stödjas av geografiska data som kan användas för flera syften (= den som lever får se!).
6. Georefererad information av hög kvalitet behövs för att förstå de komplexa sambanden mellan de alltmer omfattande verksamheterna inom EU och för att begränsa deras negativa effekter (= Läckert, dom sade det själva!).
7. Medlemsstaterna skall vart tredje år rapportera till kommissionen om genom- förandet; bl.a. en översikt över kostnader och vinster med genomförandet (= för detta behöver EU kommittéer, byrå ...).
I tre bilagor anges vad som egentligen avses med direktivet:
1. rutnätssystem
2. namn på områden, regioner, platser, städer, förorter, tätorter
3. nationellt territorium (även gränser och kustlinjen)
4. väg-, jämvägs-, flyg- och sjötransportnät och tillhörande infrastruktur
5. floder, sjöar, estuarier, dammar, grundvattenmagasin, kanaler och andra vatten
6. områden som är skyddade eller omfattas av särskilda bestämmelser
7. höjdmodeller för mark-, is- och havsyta
8. geografiskt läge för fastigheter på grundval av adressuppgifter
9. fastighetsskiften: områden definierade av fastighetsgränser
10. landtäcke på jordytan, inbegripet artificiella ytor, jordbruksmark, skogar, naturliga områden, våtmarker, vatten
11. bilddata över jordytan
12. geografiska enheter för folkbokföring och annan statistisk information
13. geografiskt läge för byggnader
14. jordmåner och jordarter: vid behov genomsnittlig lutning och beräknad vatten- hållande förmåga (= längre fram skyldighet att bistå med vatten!?)
15. geologiska förhållanden, innefattar berggrund och geomorfologi
16. markanvändning: bostadsmark, industrimark, handel, jordbruk, skogsbruk
17. geografisk fördelning av förekomsten av sjukdomar
18. offentliga serviceställen, sjukhus och vårdinrättningar, skolor, daghem m.m.
19. industriella produktionsställen: vattenverk, gruvor, upplagsplatser
20. jordbruksutrustning och produktionsanläggningar (inbegripet bevattningssystem, växthus och djurstallar).
21. geografisk fördelning av människor i rutnät, regioner, administrativa enheter eller andra analysenheter
22. områden som förvaltas, regleras eller används för rapportering på europeisk, nationell, regional och lokal nivå (= avfall, dumpning mm.)
23. sårbara områden klassificerade efter naturliga risker 24. fysikaliska förhållanden i atmosfären 25. väderförhållanden och mätningar av dessa 26. geografiska oceanografiska förhållanden (strömmar, salthalt, våghöjd osv.)
27. fysikaliska förhållanden i hav och saltsjöar
28. områden som har relativt homogena ekologiska förhållanden med likartade egenskaper
29. geografiska områden som är fysiska livsmiljöer för specifika arter
30. geografisk fördelning av djur- och växtarters förekomst
Härefter vet EU exakt var t.ex. kärnavfallet kan placeras, bland mycket annat! - Ni har blivit förvarnade. Vad tror ni vissa assistenter och parlamentariker kan göra åt detta? Har din politiker berättat dig om det här?
8. GE BORT NÅGOT MAN INTE HAR? (Åland-Finland)
FRÅN FEBRUARI 2009
Turerna kring konsumentlagstiftningen är intressanta. Jag har själv analyserat läget lite, i synnerhet vad gäller orsak och verkan i frågan.
För det första så handlar det hela egentligen om att ” kommissionen har för avsikt att reformera sammanlagt åtta konsument- skyddsdirektiv (hemför- säljning, oskäliga avtalsvillkor, distansförsäljning, delade nyttjanderätter, dvs. time-share, paketresor, prisangivelser, försäljning av konsu- mentvaror samt förbudsförelägganden). Kommissionen har meddelat att den utfärdar ett horisontalt direktivförslag om konsumentavtal i anslutning till projektet i slutet av 2008.” Citatet är från justitierministeriets hemsida uppdaterad 25.11.2008 (www.om.fi).
Med andra ord det är fråga om ytterligare övertagande av makt, inte bara från Åland utan från Finland tillika. På detta sätt är riket lika mycket gummistämpel som Åland är i de här frågorna. Nu reformerar
EU hela konsumentskyddsrätten.
Man säger nu offentligt att ”Länsstyrelsen tar hand om konsumentrådgiv- ningen på Åland. Det blir säkert hur bra som helst. Men det här är en av få gånger som lagtinget frivilligt (?) ger bort rätten för land- skapsregeringen att besluta internt om frågor på Åland.
Min slutsats blir i stället:
1. Finlands behörighet är bara tekniskt gentemot Åland. Inte har ens Finland någon egentlig behörighet i dessa lagstiftningsfrågor mera, något som finnarna nu, yrvakna och skräckslagna, äntligen håller på att analysera. Relevant i den analysen är att inse hur litet europarlamentet egentligen bestämmer (med eller utan Lissabon- fördraget).
2. Lagtinget har alltså inte gett bort någon rätt eftersom det inte ens i början haft någon verklig (!) rätt som det skulle ha kunnat ge att ge bort! Detaljer kan vi pyssla med sedan lagarna anlänt, men det är allt!
3. Lagtingets beslut var således det rätta eftersom nu gäller det att jobba med två saker: att på riktigt börja värna om den lilla självstyrelse Åland ännu har kvar samt parallellt börja fundera på alternativa lösningar för framtiden.
Turerna kring konsumentlagstiftningen är intressanta. Jag har själv analyserat läget lite, i synnerhet vad gäller orsak och verkan i frågan.
För det första så handlar det hela egentligen om att ” kommissionen har för avsikt att reformera sammanlagt åtta konsument- skyddsdirektiv (hemför- säljning, oskäliga avtalsvillkor, distansförsäljning, delade nyttjanderätter, dvs. time-share, paketresor, prisangivelser, försäljning av konsu- mentvaror samt förbudsförelägganden). Kommissionen har meddelat att den utfärdar ett horisontalt direktivförslag om konsumentavtal i anslutning till projektet i slutet av 2008.” Citatet är från justitierministeriets hemsida uppdaterad 25.11.2008 (www.om.fi).
Med andra ord det är fråga om ytterligare övertagande av makt, inte bara från Åland utan från Finland tillika. På detta sätt är riket lika mycket gummistämpel som Åland är i de här frågorna. Nu reformerar
EU hela konsumentskyddsrätten.
Man säger nu offentligt att ”Länsstyrelsen tar hand om konsumentrådgiv- ningen på Åland. Det blir säkert hur bra som helst. Men det här är en av få gånger som lagtinget frivilligt (?) ger bort rätten för land- skapsregeringen att besluta internt om frågor på Åland.
Min slutsats blir i stället:
1. Finlands behörighet är bara tekniskt gentemot Åland. Inte har ens Finland någon egentlig behörighet i dessa lagstiftningsfrågor mera, något som finnarna nu, yrvakna och skräckslagna, äntligen håller på att analysera. Relevant i den analysen är att inse hur litet europarlamentet egentligen bestämmer (med eller utan Lissabon- fördraget).
2. Lagtinget har alltså inte gett bort någon rätt eftersom det inte ens i början haft någon verklig (!) rätt som det skulle ha kunnat ge att ge bort! Detaljer kan vi pyssla med sedan lagarna anlänt, men det är allt!
3. Lagtingets beslut var således det rätta eftersom nu gäller det att jobba med två saker: att på riktigt börja värna om den lilla självstyrelse Åland ännu har kvar samt parallellt börja fundera på alternativa lösningar för framtiden.
7. ÅLANDSFRÅGOR (Åland-Finland)
FRÅN AUGUSTI 2008:
En av justitieministeriets ”experter i Ålands- frågor” som ”Ålands- minister” Astrid Thors hade i sitt följe nyligen var Sten Palmgren. I en radiodebatt (Radio Vega) sade han redan våren 2004 ett och annat intressant.
För det första, att en tilltänkt Ålandsminister har varken behörighet eller intresse att uträtta något vettigt för oss var redan då uppenbart: ” Jag tror inte att man kan ha ett separat ålands- ministerium. Det skulle ju inte sitta i vår förvaltning. Vi har ju stora ministerier med omfattande verksamhetsområden. Och ha ett ministerium som enbart skulle syssla med ålandsfrågor så tror jag inte är tänkbart. ”
Och om någon ännu trodde att det finns någon någonstans som är bättre i att sköta de åländska frågorna än vi själva så vad sägs om Palmgrens replik till frågan om hur samarbetet mellan självstyrelsen och Helsingfors fungerat: ”På många plan fungerar det väldigt bra. Försöker vi göra på det sättet att varje enskilt ministerium också har kontakt med Åland och att de har direkt kontakt och inte går via oss därför att vi inte kan hantera allt från jordbruk till kemikalier till undervisningsfrågor. Det blir för mycket för oss.”
Sedan, jag beklagar om någon tycker att språkfrågorna är tjatiga. Men allt hör ju ihop. Palmgren fortsätter så här: ”Och det absolut största problemet är att det finns nuförtiden så mycket skriftligt material, så mycket papper som tillverkas och det tillverkas naturligtvis för det mesta på finska. Menallt kan inte översättas helt enkelt därför att takten i arbetet är så snabb att man helt enkelt inte hinner. ”
Och EU då? Så här säger Palmgren: "Det är ju faktiskt på det sättet att en stor del Ålands lagstiftningsbehörighet är sådant som Nuförtiden hör till EU. Och det där skapar en frustration som är alldeles begriplig.”
Lärdom av allt detta? Jo, Palmgren kom i själva verket med mycket ärliga kommenta- rer. Lika ärlig var Niilo Jääskinen i sin analys av det nya EU-fördragets konsekvenser för Åland.
Åland lyssnar inte vad de säger utan dagdrömmer om allehanda lösningar som betyder inget annat än åratal av förväntan! Det gäller nu att ändra stil, börja tala klarspråk och inleda med ett rungande nej till Lissabon-fördraget. Det åländska folket har glädjande nog börjat vakna nu, men hur är det med våra invalda politiker?
En av justitieministeriets ”experter i Ålands- frågor” som ”Ålands- minister” Astrid Thors hade i sitt följe nyligen var Sten Palmgren. I en radiodebatt (Radio Vega) sade han redan våren 2004 ett och annat intressant.
För det första, att en tilltänkt Ålandsminister har varken behörighet eller intresse att uträtta något vettigt för oss var redan då uppenbart: ” Jag tror inte att man kan ha ett separat ålands- ministerium. Det skulle ju inte sitta i vår förvaltning. Vi har ju stora ministerier med omfattande verksamhetsområden. Och ha ett ministerium som enbart skulle syssla med ålandsfrågor så tror jag inte är tänkbart. ”
Och om någon ännu trodde att det finns någon någonstans som är bättre i att sköta de åländska frågorna än vi själva så vad sägs om Palmgrens replik till frågan om hur samarbetet mellan självstyrelsen och Helsingfors fungerat: ”På många plan fungerar det väldigt bra. Försöker vi göra på det sättet att varje enskilt ministerium också har kontakt med Åland och att de har direkt kontakt och inte går via oss därför att vi inte kan hantera allt från jordbruk till kemikalier till undervisningsfrågor. Det blir för mycket för oss.”
Sedan, jag beklagar om någon tycker att språkfrågorna är tjatiga. Men allt hör ju ihop. Palmgren fortsätter så här: ”Och det absolut största problemet är att det finns nuförtiden så mycket skriftligt material, så mycket papper som tillverkas och det tillverkas naturligtvis för det mesta på finska. Menallt kan inte översättas helt enkelt därför att takten i arbetet är så snabb att man helt enkelt inte hinner. ”
Och EU då? Så här säger Palmgren: "Det är ju faktiskt på det sättet att en stor del Ålands lagstiftningsbehörighet är sådant som Nuförtiden hör till EU. Och det där skapar en frustration som är alldeles begriplig.”
Lärdom av allt detta? Jo, Palmgren kom i själva verket med mycket ärliga kommenta- rer. Lika ärlig var Niilo Jääskinen i sin analys av det nya EU-fördragets konsekvenser för Åland.
Åland lyssnar inte vad de säger utan dagdrömmer om allehanda lösningar som betyder inget annat än åratal av förväntan! Det gäller nu att ändra stil, börja tala klarspråk och inleda med ett rungande nej till Lissabon-fördraget. Det åländska folket har glädjande nog börjat vakna nu, men hur är det med våra invalda politiker?
6. EU INGEN DETALJFRÅGA (Lagar)
När man inte öppet vill berätta något så försöker man skapa en uppfattning om EU att det är en liten detaljfråga som folk inte behöver bry sig om.Eller så försöker man mellan raderna ge budskapet att när man har lyckats avvärja några enstaka direktiv så är allt frid och fröjd igen.
Europas internationellt arbetande EU-kritiker har dock en annan uppfattning. Som exempel tar jag här fram det totala antalet rättsakter som är gällande plus rättsakter som är under beredning (källa: EUR-Lex per 8.5.09).
DE TVÅ STÖRSTA, varav nummer ett toppar klart på listan bedrägerifall bland EU:s verksamhetsområden och Lissabon-fördraget bidrar till detta världsförbättringsarbete i och med egen president med dyra stab runtom på jordklotet (bara cirka 15% av medlen lyckas man återvinna):
1. Yttre förbindelser (3.128 + 412 = 3.540 st.)
2 Jordbruk (3.049 + 110 = 3.159 st.)
DEN NÄSTSTÖRSTA GRUPPEN
3 Konkurrenspolitik (1.649 + 5 = 1.654 st.).
4 Industripolitik och den inre marknaden (1.395 + 119 = 1.514 st.).
5 Miljö, konsument- och hälsoskydd (1.122 + 139 = 1.261 st.).
6 Allmänna, finansiella och institutionella frågor (1.091 + 60 = 1.151 st.).
GRUPPEN MED "MINST" LAGSTIFTNING
7 Tullunionen och fri rörlighet för varor (856 + 39 = 895 st.).
8 Fiske (786 + 38 = 824 st.).
9 Transportpolitik (604 + 93 = 697 st.).
10 Område med frihet säkerhet och rättvisa (526 + 114 = 640 st.).
11 Fri rörlighet för arbetstagare samt socialpolitik (440 + 39 = 479 st.).
12 Ekonomi och monetär politik, fri rörlighet för kapital (387 + 24 = 411 st.).
13 Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (401 + 10 = 411 st.).
14 Vetenskap, information, utbildning och kultur (381 + 23 = 404 st.).
15 Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument (370 + 18 = 388 st.).
16 Energi (347 + 29 = 376 st.).
17 Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster (235 + 18 = 253 st.).
18 Beskattning (173 + 41 = 214 st.).
19 Regler tillämpliga på företag (111 + 22 = 133 st.).
20 Medborgarnas Europa (18 + 2 = 20 st.).
Sammantaget har man alltså 17.069 + 1.355 rättsakter, vilket gör totalt 18.424 lagar.
Och vad har den offentliga nordiska EU-debatten handlat om? Kolla om din politiker vet vad dessa lagar medför oss. Nummer 18 berättar att även denna fråga är väl på gång och nummer 19 gör att redan 50% av företagens lagstiftning (och en hel del kostnader) kommer från EU.
Europas internationellt arbetande EU-kritiker har dock en annan uppfattning. Som exempel tar jag här fram det totala antalet rättsakter som är gällande plus rättsakter som är under beredning (källa: EUR-Lex per 8.5.09).
DE TVÅ STÖRSTA, varav nummer ett toppar klart på listan bedrägerifall bland EU:s verksamhetsområden och Lissabon-fördraget bidrar till detta världsförbättringsarbete i och med egen president med dyra stab runtom på jordklotet (bara cirka 15% av medlen lyckas man återvinna):
1. Yttre förbindelser (3.128 + 412 = 3.540 st.)
2 Jordbruk (3.049 + 110 = 3.159 st.)
DEN NÄSTSTÖRSTA GRUPPEN
3 Konkurrenspolitik (1.649 + 5 = 1.654 st.).
4 Industripolitik och den inre marknaden (1.395 + 119 = 1.514 st.).
5 Miljö, konsument- och hälsoskydd (1.122 + 139 = 1.261 st.).
6 Allmänna, finansiella och institutionella frågor (1.091 + 60 = 1.151 st.).
GRUPPEN MED "MINST" LAGSTIFTNING
7 Tullunionen och fri rörlighet för varor (856 + 39 = 895 st.).
8 Fiske (786 + 38 = 824 st.).
9 Transportpolitik (604 + 93 = 697 st.).
10 Område med frihet säkerhet och rättvisa (526 + 114 = 640 st.).
11 Fri rörlighet för arbetstagare samt socialpolitik (440 + 39 = 479 st.).
12 Ekonomi och monetär politik, fri rörlighet för kapital (387 + 24 = 411 st.).
13 Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (401 + 10 = 411 st.).
14 Vetenskap, information, utbildning och kultur (381 + 23 = 404 st.).
15 Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument (370 + 18 = 388 st.).
16 Energi (347 + 29 = 376 st.).
17 Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster (235 + 18 = 253 st.).
18 Beskattning (173 + 41 = 214 st.).
19 Regler tillämpliga på företag (111 + 22 = 133 st.).
20 Medborgarnas Europa (18 + 2 = 20 st.).
Sammantaget har man alltså 17.069 + 1.355 rättsakter, vilket gör totalt 18.424 lagar.
Och vad har den offentliga nordiska EU-debatten handlat om? Kolla om din politiker vet vad dessa lagar medför oss. Nummer 18 berättar att även denna fråga är väl på gång och nummer 19 gör att redan 50% av företagens lagstiftning (och en hel del kostnader) kommer från EU.
fredag 9 oktober 2009
5. PRESIDENT KLAUS TAL TILL PARLAMENTET (Kritik)
Man har hela tiden försökt måla upp en bild av president Klaus att han är en tuff galning, vilket avslöjar hur naivt förhållningssätt våra egna makthavare har till EU-frågan. Så här talade han i parlamentet i Bryssel den 19 februari 2009 (markeringarna är mina):
Speech of the President of the Czech Republic Vaciav Klaus in the European Parliament
Mr. Chairman, Members of European Parliament, Ladies and Gentlemen,
First of all, I would like to thank you for the possibility to speak here, in the European Parliament, in one of the key institutions of the European Union. 1 have been here several times but never before had an opportunity to speak at a plenary session. Therefore 1 do appreciate your invitation.
The elected representatives of 27 countries with a broad spectrum of political opini- ons and views make a unique auditorium, as unique and in essence as revolutionary as the experiment of the European Union itself. For more than half a century, the EU has attempted to make decision-making in Europe better by moving a significant part of decisions from the individual states to the European institutions.
I’ve come here from the capital of the Czech Republic, from Prague, from the historic centre of the Czech statehood, from one of the important places where European thinking, European culture and European civilisation has emerged and developed. 1 come as a representative of the Czech state, which has always, in all its various forms, been part of the European history, of a state, that has many times taken a direct and important part in shaping this history, and which wants to continue shaping it also today.
Nine years have passed since the president of the Czech Republic last spoke to you. That was my predecessor, Vclav Havel, and it was four years before our accession to the European Union. Several weeks ago, the Czech Prime Minister Mirek Topolnek, also held a speech here, as a leader of a country presiding over the EU Council. His speech focused on topics, based on the priorities of the Czech presidency, as weil as on the topical problems the EU countries are facing now.
This allows me to focus on issues that are more general, and — at first sight — perhaps less dramatic than solving the current economic crisis, the Ukrainian-Russian gas conflict, or the Gaza situation. I do believe, however, these issues are of extraordinary importance for the further development of the European integration project.
In less than three months, the Czech Republic will commemorate the fifth anniversary of its EU accession. We will commemorate it with dignity. Unlike some other new member countries — does not feel disappointed over unfulfilled expectations connected with our membership. This is no surprise to me and there is a rational explanation for it. Our expectations were realistic. We knew well that we were entering a community formed and shaped by human beings. We knew it was not a utopian construction, put together without authentic human interests, visions, views and ideas.
These interests as well as ideas can be found all over the EU and it cannot be otherwise. We interpreted our EU accession on one hand as a confirmation of the fact that we had managed, quite rapidly, over less than fifteen years since the fall of communism, to become a standard European country again.
On the other hand, we considered (and we still do) the opportunity to actively take part in the European integration process as a chance to take advantage of the already highly integrated Europe and — at the same time — to influence this process according to our views. We feel our share of responsibility for the development of the European Union and with this feeling of responsibility we approach our presidency of the EU Council. I believe that the first six weeks of the Czech presidency have convincingly demonstrated our responsible attitude.
At this forum, I would like to repeat once again clearly and loudly — for those of you who don’t know it or do not want to know — my conviction, that for us there was and there is no alternative to the European Union membership and that in our country there is no relevant political force that could or would want to undermine this position. We have been therefore really touched by the repeated and growing attacks we have been facing; attacks based on the unfounded assumption that the Czechs are searching for some other integration project than the one they became members of five years ago. This is not true. The citizens of the Czech Republic feel that the European integration has an important and needed mission and task. It can be summarized in the following way:
- removing unnecessary — and for human freedom and prosperity counterproductive
- barriers to the free movement of people, goods, services, ideas, political philosophies, world views, cultural patterns and behaviour models that have been for various reasons over the centuries formed among the individual European states;
- a joint care of the public goods, existing on the continental level, meaning projects that bilateral negotiations of two (or more) neighbouring European countries.
The efforts to realise these two objectives — removing barriers and rationally selecting issues that should be solved at the continental level — are not and will never be completed. Various barriers and obstacles still remain and the decision-making at the Brussels level is certainly more numerous than would be optimal. Certainly there are more numerous than the people in the individual member states ask for.
You, Members of the European Parliament, are certainly well aware of this. The question I want to ask you is therefore a purely theoretical one:
are you really convinced that every time you take a vote, you are deciding something that must be decided here in this hall and not doser to the citizens, i.e. inside the individual European states?
In the politically correct rhetoric we keep hearing these days, we often hear about other possible effects of European integra- tion, which are, however, of lesser and secondary importance. These are, moreover, driven by the ambitions of professional politicians and the people connected to them, not by the interests of ordinary citizens of the member states.
When I said, that the European Union membership did not have and does not have any alternative; I only mentioned half of what must be said. The other — logical — half of my statement is that the methods and forms of European integration do, on the contrary, have quite a number of possible and legitimate variants, just as they proved to have in the last half century. There is no end of history. Claiming that the status quo, the present institutional form of the EU, is a forever uncriticizable dogma, is a mistake that has been — unfortunately — rapidly spreading, even though it is in direct contradiction not only with rational thinking, but also with the whole two-thousand-year history of European civilization. The same mistake applies to the a priori postulated, and therefore equally uncriticizable, assumption that there is only one possible and correct future of the European integration, which is the “ever-closer Union”, i.e. advancement towards deeper and deeper political integration of the member countries.
Neither the present status quo, nor the assumption that the permanent deepening of the integration is a blessing, is — or should be — a dogma for any European democrat. The enforcement of these notions by those, who con- sider themselves — to use the phrase of the famous Czech writer Milan Kundera — “the owners of the keys” to European integ- ration,is unacceptable.
Moreover, it is self evident, that one or another institutional arrangement of the European Union is not an objective in itself; but a tool for achieving the real objectives. These are nothing but human freedom and such economic system that would bring prosperity. That system is a market economy. This would certainly be the wish of the citizens of all member countries.
Yet, over the twenty years since the fall of communism, I have been repeatedly witnessing that the feelings and fears are stronger among those who spent a great part of the 20th century without freedom and struggled under a dysfunctional centrally planned and state-administered economy. It is no surprise that these people are more sensitive and responsive to any phenomena and tendencies leading in other directions than towards freedom and prosperity. The citizens of the Czech Republic are among those I’m talking about.
The present decision making system of the European Union is different from a classic parliamentary democracy, tested and proven by history. In a normal parliamentary system, part of the MP5 support the government and part support the opposition. In the European parliament, this arrangement has been missing.
Here, only one single alternative is being promoted and those who dare thinking about a different option are labelled as enemies of the European integration.
Not so long ago, in our part of Europe we lived in a political system that permitted no alternatives and therefore also no parliamentary opposition. It was through this experience that we learned the bitter lesson that with no opposition, there is no freedom. That is why political alternatives must exist.
And not only that. The relationship between a citizen of one or another member state and a representative of the Union is not a standard relationship between a voter and a politician, representing him or her. There is alsgo a great distance (not only in a geographical sense) between citizens and Union representatives, which is much greater than it is the case inside the member countries. This distance is often described as the democratic deficit, the loss of democratic accountability, the decision making of the unelected — but selected — ones, as bureaucratisation of decision making etc. The propo- sals to change the current state of affairs — included in the rejected European Cons- titution or in the not much different Lisbon Treaty — would make this defect even worse.
Since there is no European demos — and no European nation — this defect cannot be solved by strengthening the role of the European parliament either.
This would, on the contrary, make the problem worse and lead to an even greater alienation between the citizens of the European countries and Union institutions. The solution will be neither to add fuel to the “melting pot” of the present type of European integration, nor to suppress the role of member states in the name of a new multicultural and multinational European civil society.
These are attempts that have failed every time in the past, because they did not reflect the spontaneous historical development.
I fear that the attempts to speed up and deepen integration and to move decisions about the lives of the citizens of the member countries up to the European level can have effects that will endanger all the positive things achieved in Europe in the last half a century.
Let us not underestimate the fears of the citizens of many member countries, who are afraid, that their problems are again decided elsewhere and without them, and that their ability to influence these decisions is very limited.
So far, the European Union has been successful, partly thanks to the fact that the vote of each member country had the same weight and thus could not be ignored. Let us not allow a situation where the citizens of member countries would live their lives with a resigned feeling that the EU project is not their own; that it is developing differently than they would wish, that they are only forced to accept it. We would very easily and very soon slip back to the times that we hoped belonged to history. This is closely connected with the question of prosperity. We must say openly that the present economic system of the EU is a system of a suppressed market, a system of a permanently strengthening centrally controlled economy. Although history has more than clearly proven that this is a dead end, we find ourselves walking the same path once again.
This results in a constant rise in both the extent of government masterminding and constraining of spontaneity of the market processes. In recent months, this trend has been further reinforced by incorrect inter- pretation of the causes of the present economic and financial crisis, as if it was caused by free market, while in reality it is just the contrary — caused by political manipulation of the market. It is again necessary to point out to the historical experience of our part of Europe and to the lessons we learned from it. Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his fmc,iic PpIiIinn nf Ihp CinrIpmiIcprq which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy.
On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.
I say all of this because I do feel a strong responsibility for the democratic and prosperous future of Europe. I have been trying to remind you of the elementary principles upon which European civilisation has been based for centuries or even millennia; principles, the validity of which is not affected by time, principles that are universal and should be therefore followed even in the present European Union. I am convinced that the citizens of individual member countries do want freedom, democracy and economic prosperity.
At this moment in time, the most important task is to make sure that free discussion about these problems is not silenced as an attack on the very idea of European integration. We have always believed that being allowed to discuss such serious issues, being heard, defending everyone’s right to present a different than “the only correct opinion” — no matter how much we may disagree with it — is at the very core of the democracy we were denied for over four decades. We, who went through the involuntary experience that taught us that a free exchange of opinions and ideas is the basic condition for a healthy democracy, do hope, that this condition (ord saknas)This is the opportunity and the only method for making the European Union more free, more democratic and more prosperous.
Speech of the President of the Czech Republic Vaciav Klaus in the European Parliament
Mr. Chairman, Members of European Parliament, Ladies and Gentlemen,
First of all, I would like to thank you for the possibility to speak here, in the European Parliament, in one of the key institutions of the European Union. 1 have been here several times but never before had an opportunity to speak at a plenary session. Therefore 1 do appreciate your invitation.
The elected representatives of 27 countries with a broad spectrum of political opini- ons and views make a unique auditorium, as unique and in essence as revolutionary as the experiment of the European Union itself. For more than half a century, the EU has attempted to make decision-making in Europe better by moving a significant part of decisions from the individual states to the European institutions.
I’ve come here from the capital of the Czech Republic, from Prague, from the historic centre of the Czech statehood, from one of the important places where European thinking, European culture and European civilisation has emerged and developed. 1 come as a representative of the Czech state, which has always, in all its various forms, been part of the European history, of a state, that has many times taken a direct and important part in shaping this history, and which wants to continue shaping it also today.
Nine years have passed since the president of the Czech Republic last spoke to you. That was my predecessor, Vclav Havel, and it was four years before our accession to the European Union. Several weeks ago, the Czech Prime Minister Mirek Topolnek, also held a speech here, as a leader of a country presiding over the EU Council. His speech focused on topics, based on the priorities of the Czech presidency, as weil as on the topical problems the EU countries are facing now.
This allows me to focus on issues that are more general, and — at first sight — perhaps less dramatic than solving the current economic crisis, the Ukrainian-Russian gas conflict, or the Gaza situation. I do believe, however, these issues are of extraordinary importance for the further development of the European integration project.
In less than three months, the Czech Republic will commemorate the fifth anniversary of its EU accession. We will commemorate it with dignity. Unlike some other new member countries — does not feel disappointed over unfulfilled expectations connected with our membership. This is no surprise to me and there is a rational explanation for it. Our expectations were realistic. We knew well that we were entering a community formed and shaped by human beings. We knew it was not a utopian construction, put together without authentic human interests, visions, views and ideas.
These interests as well as ideas can be found all over the EU and it cannot be otherwise. We interpreted our EU accession on one hand as a confirmation of the fact that we had managed, quite rapidly, over less than fifteen years since the fall of communism, to become a standard European country again.
On the other hand, we considered (and we still do) the opportunity to actively take part in the European integration process as a chance to take advantage of the already highly integrated Europe and — at the same time — to influence this process according to our views. We feel our share of responsibility for the development of the European Union and with this feeling of responsibility we approach our presidency of the EU Council. I believe that the first six weeks of the Czech presidency have convincingly demonstrated our responsible attitude.
At this forum, I would like to repeat once again clearly and loudly — for those of you who don’t know it or do not want to know — my conviction, that for us there was and there is no alternative to the European Union membership and that in our country there is no relevant political force that could or would want to undermine this position. We have been therefore really touched by the repeated and growing attacks we have been facing; attacks based on the unfounded assumption that the Czechs are searching for some other integration project than the one they became members of five years ago. This is not true. The citizens of the Czech Republic feel that the European integration has an important and needed mission and task. It can be summarized in the following way:
- removing unnecessary — and for human freedom and prosperity counterproductive
- barriers to the free movement of people, goods, services, ideas, political philosophies, world views, cultural patterns and behaviour models that have been for various reasons over the centuries formed among the individual European states;
- a joint care of the public goods, existing on the continental level, meaning projects that bilateral negotiations of two (or more) neighbouring European countries.
The efforts to realise these two objectives — removing barriers and rationally selecting issues that should be solved at the continental level — are not and will never be completed. Various barriers and obstacles still remain and the decision-making at the Brussels level is certainly more numerous than would be optimal. Certainly there are more numerous than the people in the individual member states ask for.
You, Members of the European Parliament, are certainly well aware of this. The question I want to ask you is therefore a purely theoretical one:
are you really convinced that every time you take a vote, you are deciding something that must be decided here in this hall and not doser to the citizens, i.e. inside the individual European states?
In the politically correct rhetoric we keep hearing these days, we often hear about other possible effects of European integra- tion, which are, however, of lesser and secondary importance. These are, moreover, driven by the ambitions of professional politicians and the people connected to them, not by the interests of ordinary citizens of the member states.
When I said, that the European Union membership did not have and does not have any alternative; I only mentioned half of what must be said. The other — logical — half of my statement is that the methods and forms of European integration do, on the contrary, have quite a number of possible and legitimate variants, just as they proved to have in the last half century. There is no end of history. Claiming that the status quo, the present institutional form of the EU, is a forever uncriticizable dogma, is a mistake that has been — unfortunately — rapidly spreading, even though it is in direct contradiction not only with rational thinking, but also with the whole two-thousand-year history of European civilization. The same mistake applies to the a priori postulated, and therefore equally uncriticizable, assumption that there is only one possible and correct future of the European integration, which is the “ever-closer Union”, i.e. advancement towards deeper and deeper political integration of the member countries.
Neither the present status quo, nor the assumption that the permanent deepening of the integration is a blessing, is — or should be — a dogma for any European democrat. The enforcement of these notions by those, who con- sider themselves — to use the phrase of the famous Czech writer Milan Kundera — “the owners of the keys” to European integ- ration,is unacceptable.
Moreover, it is self evident, that one or another institutional arrangement of the European Union is not an objective in itself; but a tool for achieving the real objectives. These are nothing but human freedom and such economic system that would bring prosperity. That system is a market economy. This would certainly be the wish of the citizens of all member countries.
Yet, over the twenty years since the fall of communism, I have been repeatedly witnessing that the feelings and fears are stronger among those who spent a great part of the 20th century without freedom and struggled under a dysfunctional centrally planned and state-administered economy. It is no surprise that these people are more sensitive and responsive to any phenomena and tendencies leading in other directions than towards freedom and prosperity. The citizens of the Czech Republic are among those I’m talking about.
The present decision making system of the European Union is different from a classic parliamentary democracy, tested and proven by history. In a normal parliamentary system, part of the MP5 support the government and part support the opposition. In the European parliament, this arrangement has been missing.
Here, only one single alternative is being promoted and those who dare thinking about a different option are labelled as enemies of the European integration.
Not so long ago, in our part of Europe we lived in a political system that permitted no alternatives and therefore also no parliamentary opposition. It was through this experience that we learned the bitter lesson that with no opposition, there is no freedom. That is why political alternatives must exist.
And not only that. The relationship between a citizen of one or another member state and a representative of the Union is not a standard relationship between a voter and a politician, representing him or her. There is alsgo a great distance (not only in a geographical sense) between citizens and Union representatives, which is much greater than it is the case inside the member countries. This distance is often described as the democratic deficit, the loss of democratic accountability, the decision making of the unelected — but selected — ones, as bureaucratisation of decision making etc. The propo- sals to change the current state of affairs — included in the rejected European Cons- titution or in the not much different Lisbon Treaty — would make this defect even worse.
Since there is no European demos — and no European nation — this defect cannot be solved by strengthening the role of the European parliament either.
This would, on the contrary, make the problem worse and lead to an even greater alienation between the citizens of the European countries and Union institutions. The solution will be neither to add fuel to the “melting pot” of the present type of European integration, nor to suppress the role of member states in the name of a new multicultural and multinational European civil society.
These are attempts that have failed every time in the past, because they did not reflect the spontaneous historical development.
I fear that the attempts to speed up and deepen integration and to move decisions about the lives of the citizens of the member countries up to the European level can have effects that will endanger all the positive things achieved in Europe in the last half a century.
Let us not underestimate the fears of the citizens of many member countries, who are afraid, that their problems are again decided elsewhere and without them, and that their ability to influence these decisions is very limited.
So far, the European Union has been successful, partly thanks to the fact that the vote of each member country had the same weight and thus could not be ignored. Let us not allow a situation where the citizens of member countries would live their lives with a resigned feeling that the EU project is not their own; that it is developing differently than they would wish, that they are only forced to accept it. We would very easily and very soon slip back to the times that we hoped belonged to history. This is closely connected with the question of prosperity. We must say openly that the present economic system of the EU is a system of a suppressed market, a system of a permanently strengthening centrally controlled economy. Although history has more than clearly proven that this is a dead end, we find ourselves walking the same path once again.
This results in a constant rise in both the extent of government masterminding and constraining of spontaneity of the market processes. In recent months, this trend has been further reinforced by incorrect inter- pretation of the causes of the present economic and financial crisis, as if it was caused by free market, while in reality it is just the contrary — caused by political manipulation of the market. It is again necessary to point out to the historical experience of our part of Europe and to the lessons we learned from it. Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his fmc,iic PpIiIinn nf Ihp CinrIpmiIcprq which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy.
On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.
I say all of this because I do feel a strong responsibility for the democratic and prosperous future of Europe. I have been trying to remind you of the elementary principles upon which European civilisation has been based for centuries or even millennia; principles, the validity of which is not affected by time, principles that are universal and should be therefore followed even in the present European Union. I am convinced that the citizens of individual member countries do want freedom, democracy and economic prosperity.
At this moment in time, the most important task is to make sure that free discussion about these problems is not silenced as an attack on the very idea of European integration. We have always believed that being allowed to discuss such serious issues, being heard, defending everyone’s right to present a different than “the only correct opinion” — no matter how much we may disagree with it — is at the very core of the democracy we were denied for over four decades. We, who went through the involuntary experience that taught us that a free exchange of opinions and ideas is the basic condition for a healthy democracy, do hope, that this condition (ord saknas)This is the opportunity and the only method for making the European Union more free, more democratic and more prosperous.
4. VILL DU VARA MED I NATO-NORDEN ?
För att inleda temat ”EU som allt annat än fredsprojekt” presenterar jag här en hopkok av diverse undranden.
Esko Antola, känd EU-analytiker i riket, skrev i Turun Sanomat redan den 28 mars 2006:” 2000-talets paradox är, att den politiska integrationen har framskridit endast på en sektor och det är säkerhets- och försvarspolitiken som första början inte alls var avsedd att höra till integrationsmålsättningarna. Nu framskrider den med sådan fart att inte ens problemen med ikraftträdande av grundlagsfördraget (senare Lissabon-fördraget) kan stoppa det. Bestämmelser inom detta politikområde har redan tillämpats fast själva fördraget inte ens är i kraft”.
Och ett tag sedan skrev Sia Spiliopoulou Åkermark (Ålands fredsförening)en lysande analys av läget i Norden (Ålandstidningen/Nyan 29.9). Men till min besvikelse har fd. president och fredsnobelist Martti Ahtisaari tillsammans med Nordiska ministerrådet nu inlett etableringen av NATO-samarbetet även på Åland. Och mutar samtidigt den åländska befolkningen med sina vädjanden i språkfrågan. Fiffigt kan man tycka, men det faller platt, inte minst i riket där uttalandet väckt debattstorm (343 inlägg på rekordtid i Helsingforstidningen www.hs.fi > Keskustelut > Pääkirjoitus > Vieraskynä). Den värsta tänkbara timingen under dessa problematiska tider!
Samtidigt har Tyskland alltså noterat frågan i sin granskning av Lissabonfördraget (insändare nr 2) som ju förutsätter att medlemsländerna ökar sina militära satsningar i EU och att de ger EU möjlighet att använda sina militära och civila faciliteter för militära ändamål.
Och den som kan engelska och vill närmare veta vad irländarna fick för löften inför folkomröstningen, och hur fantastiskt ohållbara de är kan slå upp den i Europa högt uppskattade sidan www.openeurope.org.uk (och beställa en gratis bulletin). Irland, ett neutralt land i fortsättningen?
Hur som helst, nu kan andra länder börja kräva omröstningar, undantag mm. Och Tjeckien har redan inlett sin granskning av fördraget i domstolen och konservativa i England håller kontakt med dem och många andra länder är i startgroparna. Aldrig i livet kommer minst halva befolkningsmängden i Europa (= främst de som inte röstar i EU-val) ge upp nu, oberoende vad Finlands utrikesminister Alexander Stubb med följe vill göra sken av!
Vad vill således Åland göra, bli av med sin demilitarisering och neutralisering, godkänna Lissabon-fördraget (SKRIVANDE STUND: ÅLAND HAR INTE GODKÄNT ÄNNU!!!)och ”vara med” (=läs utan makt)i NATO-Norden eller? Bästa politiker, ni ska berätta sanningen till era väljare och sluta med dolda målsättningar.
Esko Antola, känd EU-analytiker i riket, skrev i Turun Sanomat redan den 28 mars 2006:” 2000-talets paradox är, att den politiska integrationen har framskridit endast på en sektor och det är säkerhets- och försvarspolitiken som första början inte alls var avsedd att höra till integrationsmålsättningarna. Nu framskrider den med sådan fart att inte ens problemen med ikraftträdande av grundlagsfördraget (senare Lissabon-fördraget) kan stoppa det. Bestämmelser inom detta politikområde har redan tillämpats fast själva fördraget inte ens är i kraft”.
Och ett tag sedan skrev Sia Spiliopoulou Åkermark (Ålands fredsförening)en lysande analys av läget i Norden (Ålandstidningen/Nyan 29.9). Men till min besvikelse har fd. president och fredsnobelist Martti Ahtisaari tillsammans med Nordiska ministerrådet nu inlett etableringen av NATO-samarbetet även på Åland. Och mutar samtidigt den åländska befolkningen med sina vädjanden i språkfrågan. Fiffigt kan man tycka, men det faller platt, inte minst i riket där uttalandet väckt debattstorm (343 inlägg på rekordtid i Helsingforstidningen www.hs.fi > Keskustelut > Pääkirjoitus > Vieraskynä). Den värsta tänkbara timingen under dessa problematiska tider!
Samtidigt har Tyskland alltså noterat frågan i sin granskning av Lissabonfördraget (insändare nr 2) som ju förutsätter att medlemsländerna ökar sina militära satsningar i EU och att de ger EU möjlighet att använda sina militära och civila faciliteter för militära ändamål.
Och den som kan engelska och vill närmare veta vad irländarna fick för löften inför folkomröstningen, och hur fantastiskt ohållbara de är kan slå upp den i Europa högt uppskattade sidan www.openeurope.org.uk (och beställa en gratis bulletin). Irland, ett neutralt land i fortsättningen?
Hur som helst, nu kan andra länder börja kräva omröstningar, undantag mm. Och Tjeckien har redan inlett sin granskning av fördraget i domstolen och konservativa i England håller kontakt med dem och många andra länder är i startgroparna. Aldrig i livet kommer minst halva befolkningsmängden i Europa (= främst de som inte röstar i EU-val) ge upp nu, oberoende vad Finlands utrikesminister Alexander Stubb med följe vill göra sken av!
Vad vill således Åland göra, bli av med sin demilitarisering och neutralisering, godkänna Lissabon-fördraget (SKRIVANDE STUND: ÅLAND HAR INTE GODKÄNT ÄNNU!!!)och ”vara med” (=läs utan makt)i NATO-Norden eller? Bästa politiker, ni ska berätta sanningen till era väljare och sluta med dolda målsättningar.
fredag 2 oktober 2009
3. LÄR AV TYSKLAND OCH SÄTT ÅLAND PÅ KARTAN!
MED TILLÄGG
Åland sysslar med Regionkommittén, har assistenter och representanter, samarbetar med Svenskfinland och begär att få beskattningen överförd från Riket. Realistiskt?
Åland (och Finland) skall inte utforma sin politik utgående från någonting som EU eventuellt skulle kunna bli och Lissabon-fördraget i bästa fall skulle kunna tolkas till, utan utgående från vad dessa de facto är!
Alerta tyska advokater och enskilda lämnade in ett besvär till Tysklands grundlags- domstol som sedan fokuserade på att analysera demokratiska systemets möjligheter att fungera, med andra ord på förhållandet mellan EU-lagstiftningen och den tyska grundlagen. En något lättare sammanfattning på engelska (originalet ca 150 sidor) har utgivits som pressmeddelande (nr 79/2009 från 30.06.2009) och finns på sidan http://www.bundesverfkssungsgericht.de/en/press/bvgO9•072en.html
Fast domstolen inte tar ställning till godkännande eller förkastande av fördraget som så, så tar den otaliga gånger fasta på följande kritiska punkter:
1. Domstolen anser att Lissabon-fördraget leder till en federal stat eftersom den konstaterar att en sådan utveckling ”skulle av Tyskland förutsätta skapande av en ny grundlag”.
2. Domstolen påminner EU om att det primära beslutsfattandet om hur långt man skall gå ”ligger i de nationella grundlagsorgan som representerar var sin befolkning”, vilket också ”måste garanteras”.
3. Det här betyder att ”i Tyskland får landets eget demokratiska beslutsfattande inte undermineras”. Med andra ord ”får godkännandet av fördrag inte förverkligas på ett sådant sätt att medlemsstaterna inte har tillräckligt handlingsutrymme för att utforma sina ekonomiska, kulturella och sociala livsbetingelser”.
4. Det sistnämnda ”gäller i synnerhet förvaltningen av kriminallagstiftning, polis- monopol, militär och bruket av (militär)styrka, grundläggande inkomst- och konsumentskatter, utformandet av livets betingelser med socialpolitik och viktiga beslut angående kultur såsom skola och utbildning, regerandet av media samt hantering av religiösa samfund”.
5. Således ”skall inte Lissabon-fördraget inte antas (”deposited”) så länge de grundlagsenliga garantierna för (tysklands) parlamentariska rättigheter till tillräckligt deltagande i beslutsfattande inte vunnit laga kraft”.
I klartext: i och med Lissabon-fördraget upplever den tyska domstolen att allt det ovan nämnda är hotat! Skall Åland nu godkänna fördraget eller sätta sig ordentligt på kartan genom att förkasta det? Jag föreslår det sistnämnda.
TILLÄGG FRÅN OPEN EUROPE BULLETIN(Maj 09)
Lisbon Treaty: 82% want referendum in UK, even if all other countries ratify
A new Populus poll for the Times has found overwhelming support for a referendum on the Lisbon Treaty, even in a situation where it has already been ratified by Ireland and the rest of the EU. 82% of people agreed with the statement, "If Ireland and other countries ratify the Lisbon Treaty on the future of the European Union, Britain should hold its own referendum on the issue", with 52% strongly agreeing and only 14% disagreeing. 92% of Conservative voters, 76% of Labour voters and 85% of Liberal Democrats voters agreed that Britain should have a referendum on the Treaty.
The poll also showed that 58% of voters believe that the balance of powers between Britain and the EU gives too much power to the EU, including a clear majority of supporters of all the main parties. 28% say the balance is about right and 6% say too little power has been given to the EU. In response to the question, "If the Lisbon Treaty goes through and the new post of President of the EU is established, the job should go to Tony Blair", only 34% of people agreed, and 63% disagreed. 51% felt that Britain benefits from its membership of the EU.
Meanwhile, a poll in Germany found that 70% of people want the Lisbon Treaty to be re-negotiated, and a separate poll found that 73% of Germans agree that "the EU takes too many powers from Germany". (Neues Deutschland
Åland sysslar med Regionkommittén, har assistenter och representanter, samarbetar med Svenskfinland och begär att få beskattningen överförd från Riket. Realistiskt?
Åland (och Finland) skall inte utforma sin politik utgående från någonting som EU eventuellt skulle kunna bli och Lissabon-fördraget i bästa fall skulle kunna tolkas till, utan utgående från vad dessa de facto är!
Alerta tyska advokater och enskilda lämnade in ett besvär till Tysklands grundlags- domstol som sedan fokuserade på att analysera demokratiska systemets möjligheter att fungera, med andra ord på förhållandet mellan EU-lagstiftningen och den tyska grundlagen. En något lättare sammanfattning på engelska (originalet ca 150 sidor) har utgivits som pressmeddelande (nr 79/2009 från 30.06.2009) och finns på sidan http://www.bundesverfkssungsgericht.de/en/press/bvgO9•072en.html
Fast domstolen inte tar ställning till godkännande eller förkastande av fördraget som så, så tar den otaliga gånger fasta på följande kritiska punkter:
1. Domstolen anser att Lissabon-fördraget leder till en federal stat eftersom den konstaterar att en sådan utveckling ”skulle av Tyskland förutsätta skapande av en ny grundlag”.
2. Domstolen påminner EU om att det primära beslutsfattandet om hur långt man skall gå ”ligger i de nationella grundlagsorgan som representerar var sin befolkning”, vilket också ”måste garanteras”.
3. Det här betyder att ”i Tyskland får landets eget demokratiska beslutsfattande inte undermineras”. Med andra ord ”får godkännandet av fördrag inte förverkligas på ett sådant sätt att medlemsstaterna inte har tillräckligt handlingsutrymme för att utforma sina ekonomiska, kulturella och sociala livsbetingelser”.
4. Det sistnämnda ”gäller i synnerhet förvaltningen av kriminallagstiftning, polis- monopol, militär och bruket av (militär)styrka, grundläggande inkomst- och konsumentskatter, utformandet av livets betingelser med socialpolitik och viktiga beslut angående kultur såsom skola och utbildning, regerandet av media samt hantering av religiösa samfund”.
5. Således ”skall inte Lissabon-fördraget inte antas (”deposited”) så länge de grundlagsenliga garantierna för (tysklands) parlamentariska rättigheter till tillräckligt deltagande i beslutsfattande inte vunnit laga kraft”.
I klartext: i och med Lissabon-fördraget upplever den tyska domstolen att allt det ovan nämnda är hotat! Skall Åland nu godkänna fördraget eller sätta sig ordentligt på kartan genom att förkasta det? Jag föreslår det sistnämnda.
TILLÄGG FRÅN OPEN EUROPE BULLETIN(Maj 09)
Lisbon Treaty: 82% want referendum in UK, even if all other countries ratify
A new Populus poll for the Times has found overwhelming support for a referendum on the Lisbon Treaty, even in a situation where it has already been ratified by Ireland and the rest of the EU. 82% of people agreed with the statement, "If Ireland and other countries ratify the Lisbon Treaty on the future of the European Union, Britain should hold its own referendum on the issue", with 52% strongly agreeing and only 14% disagreeing. 92% of Conservative voters, 76% of Labour voters and 85% of Liberal Democrats voters agreed that Britain should have a referendum on the Treaty.
The poll also showed that 58% of voters believe that the balance of powers between Britain and the EU gives too much power to the EU, including a clear majority of supporters of all the main parties. 28% say the balance is about right and 6% say too little power has been given to the EU. In response to the question, "If the Lisbon Treaty goes through and the new post of President of the EU is established, the job should go to Tony Blair", only 34% of people agreed, and 63% disagreed. 51% felt that Britain benefits from its membership of the EU.
Meanwhile, a poll in Germany found that 70% of people want the Lisbon Treaty to be re-negotiated, and a separate poll found that 73% of Germans agree that "the EU takes too many powers from Germany". (Neues Deutschland
2. MAN HAR VARNAT FÖR LISSABON-EFFEKTEN
Som inledning till granskning av Lissabon-fördraget hänvisar jag till den framsynte generalen De Gaulle. I sina memoarer från1970 varnade han oss för möjlig europeisk utveckling som kommer att verka mot folk: ”Vi i västvärlden har redan under tio års tid fått följa hur ekonomiska och finansiella nätverk skaffat sig allt mer makt. Därför kan man säga att vi inte mera ritigt lever i demokrati”.
Jämförelsevis, såsom jag påpekat redan två gånger tidigare, klarare kan man inte beskriva andan i unionens strävanden än det görs i artikel 50 som sorterar under Lissabonfördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital: ”Europarlamentet, rådet och kommissionen ska fullgöra de uppgifter som tillkommer dem enligt ovanstående bestämmelser, särskilt genom att avskaffa (!) sådana administrativa förfaranden och sådan administrativ praxis som har sin grund antingen i inhemsk lagstiftning eller avtal som tidigare har ingåtts mellan medlemsstaterna och som skulle kunna hindra etableringsfrihet om de behölls.”
Nu kokar det i hela Europa angående Lissabon-fördraget och vad gör vi? I Finland har både f.d. EU-ombudsman Jacob Söderman och professor Allan Rosas begärt att det nu aktuella utskott, som förbereder förändring av Finlands grundlag, skulle också redogöra för på vilket sätt Lissabon-fördraget påverkar hela den finländska lag- stiftningen och att detta skulle inskrivas i själva grundlagen. I klartext: det här har inte gjorts och man har inte ens tänkt göra det, helt otroligt ! Och i ett sådant här läge tror sig Åland åstadkomma något i samarbete med regeringspartiet SFP?
Men nu har Tyskland för sin del gjort det med pondus, vilket jag kommer att redogöra för per olika politikområden.
I Frankrike ( t.ex. www.lobservatoiredeleurope.com ) är ett av de vanligaste konstateranden att fördraget betyder i praktiken en massiv överflyttning av makt till EG-domstolen i och med att den europeiska lagstiftningens företräde betonas och EU blir en juridisk person med rätt att avtala i internationella ärenden. Det här betyder att Åland inte har någon chans att påverka de stora frågorna via några assistenter och inte ens med egen parlamentsplats.
Redan den 6.7.2005 ställde Europaparlamentets oppositionsledamot Jeffrey Titford en fråga till kommissionen (http://www.europar.europa.eu ):
“I och med att Frankrike och Nederländerna klart och tydligt förkastat fördraget , skulle kommissionen kunna bekräfta:
1. med vilken legal auktoritet fortsätter kommissionen med projekt såsom europeisk åklagare, utomeuropeisk diplomatisk service, europeisk rymdprojekt, europeisk försvarsbyrå och beväpnade snabbinsatsstyrkor, byrå för europeisk byrå för grundläggande rättigheter, europeisk poliskår och europeisk flyktingpolitik
2. och påpeka vilka klausuler i budgeten som berättigar till dessa projekt?
Varje läsare med självbevarelsedrift rekommenderas spara denna och följande av mina insändare för att sedan kunna jämföra dem med besked från representanter och politiker, från det första av Carl Hagman (vecka 38) till och med nästa val.
Jämförelsevis, såsom jag påpekat redan två gånger tidigare, klarare kan man inte beskriva andan i unionens strävanden än det görs i artikel 50 som sorterar under Lissabonfördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital: ”Europarlamentet, rådet och kommissionen ska fullgöra de uppgifter som tillkommer dem enligt ovanstående bestämmelser, särskilt genom att avskaffa (!) sådana administrativa förfaranden och sådan administrativ praxis som har sin grund antingen i inhemsk lagstiftning eller avtal som tidigare har ingåtts mellan medlemsstaterna och som skulle kunna hindra etableringsfrihet om de behölls.”
Nu kokar det i hela Europa angående Lissabon-fördraget och vad gör vi? I Finland har både f.d. EU-ombudsman Jacob Söderman och professor Allan Rosas begärt att det nu aktuella utskott, som förbereder förändring av Finlands grundlag, skulle också redogöra för på vilket sätt Lissabon-fördraget påverkar hela den finländska lag- stiftningen och att detta skulle inskrivas i själva grundlagen. I klartext: det här har inte gjorts och man har inte ens tänkt göra det, helt otroligt ! Och i ett sådant här läge tror sig Åland åstadkomma något i samarbete med regeringspartiet SFP?
Men nu har Tyskland för sin del gjort det med pondus, vilket jag kommer att redogöra för per olika politikområden.
I Frankrike ( t.ex. www.lobservatoiredeleurope.com ) är ett av de vanligaste konstateranden att fördraget betyder i praktiken en massiv överflyttning av makt till EG-domstolen i och med att den europeiska lagstiftningens företräde betonas och EU blir en juridisk person med rätt att avtala i internationella ärenden. Det här betyder att Åland inte har någon chans att påverka de stora frågorna via några assistenter och inte ens med egen parlamentsplats.
Redan den 6.7.2005 ställde Europaparlamentets oppositionsledamot Jeffrey Titford en fråga till kommissionen (http://www.europar.europa.eu ):
“I och med att Frankrike och Nederländerna klart och tydligt förkastat fördraget , skulle kommissionen kunna bekräfta:
1. med vilken legal auktoritet fortsätter kommissionen med projekt såsom europeisk åklagare, utomeuropeisk diplomatisk service, europeisk rymdprojekt, europeisk försvarsbyrå och beväpnade snabbinsatsstyrkor, byrå för europeisk byrå för grundläggande rättigheter, europeisk poliskår och europeisk flyktingpolitik
2. och påpeka vilka klausuler i budgeten som berättigar till dessa projekt?
Varje läsare med självbevarelsedrift rekommenderas spara denna och följande av mina insändare för att sedan kunna jämföra dem med besked från representanter och politiker, från det första av Carl Hagman (vecka 38) till och med nästa val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
