30. GEORGE ORWELL ”1984”: (Termernas verkliga betydelse)

OM "SKYDDANDE ENFALD"
ELLER
OM "KAPITALISMENS FÖRSVUNNA VÄRLD"

George Orwells (= Eric Blair) världsberömda bok ”1984” läste jag för första gången i mitt liv i oktober 2009 och det var som att läsa om dagens EU-system. Helt otroligt! Och lärorikt i synnerhet.

VAR I TEXTEN SKULLE DU PLACERA DAGENS EU-TERMER SOM: SUBSIDIARITET, PARTNERSKAP,...

Bland annat så här står det i bokens baksida (Jag ger exempel från dagens EU inom parentes):

”I framtidsromanen ”1984” (Utkom 1949 !) strider tre stater om makten i världen: Eurasien, Ostasien och Oceanien.
Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras (Nyheter i dag!). Vid den ständigt vakande teleskärmen får invånarna i Oceanien meddelande om vem som är fienden för dagen (Nyheter i dag!).
Överallt i flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror (Dagens inre kretsar av olika slag, i synnerhet ... !), Oceaniens ledare.
Hans och partiets valspråk är: Krig är fred (EU:s bärande princip!) - Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka.
Winston Smith är anställd i sanningsministeriet där han arbetar med att ändra historiska uppgifter så att de passar den just rådande påbjudna uppfattningen (Mycket vanligare i EU och hos oss än vad folk vet!).

1984 är en skräckvision av den totala diktaturen. Orwell såg tendenser i samhället som pekade mot att den skulle kunna vara ett faktum 1984 (Stämmer, men var inte så klart på gång då ännu!), 35 efter att boken publicerades.

Nu har 1984 kommit och gått, men George Orwells böcker behåller sin aktualitet
(Märkligt nog var boken 1984 bland de makulerade böckerna i stadsbiblioteket!Därför antecknade jag ur samhällsvinkel intressanta avsnitt här för alla att läsa)
tack vare hans djup insikter i politik och mänsklig psykologi.

***
Utdrag ur boken här under bär nummer som syftar till de numrerade styckena i boken. På några ställen har jag förkortat meningar aningen. Tanken är att visa hur tematiken löper i boken.



FÖRSTA DELEN

1
Storebror ser dig
Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Apparaten kunde dämpas men inte stängas av helt och hållet.
Men patrullen betydde ingenting. Det var bara tankepolisen som betydde något.
De var hemvisten för de fyra ministerier som delade hela regeringsmakten:
SANNINGSMINISTERIET (Minisann) som sysslade med nyheter,
underhållning, utbildning och de sköna konsterna.
FREDSMINISTERIET (Minifred) som sysslade med krig.
KÄRLEKSMINISTERIET (Minilek) som upprätthöll lag och ordning.
Kärleksministeriet var det verkligt skrämmande. Det hade inga som helst fönster.
ÖVERFLÖDSMINISTERIET (Miniflöd) som svarade för ekonomin.

Vad han nu tänkte göra var att börja på en dagbok. Detta var inte olagligt (ingenting var olagligt, eftersom det inte längre fanns några lagar), men om det upptäcktes var det någorlunda säkert att det medförde dödsstraff, eller åtminstone tjugofem års arbetsläger.
4 april 1984. På bio i går kväll. Idel krigsfilmer. En var mycket bra om ett fartyg fullt med flyktingar som bombades någonstans i Medelhavet ...

Den andre var en man som hette O’Brien, en medlem av Inre partiet och innehavare av någon så betydande och avlägsen befattning att Winstons föreställning om den var helt vag.

Som alltid dök Emmanuel Goldsteins, Folkfiendens ansikte upp på skärmen. Goldstein var renegaten och avfällingen som en gång för länge sedan hade hört till partiets ledande män, nästan varit jämbördig med själve Storebror och som sedermera hade varit kontrarevolutionärt verksam, blivit dömd till döden och på ett mystiskt sätt undkommit och försvunnit.
...och i ett sådant ögonblick kände han djupt för den ensamme, avhånade kättaren på skärmen, en sanningens och sansens ende väktare i en värld av lögn.

Kanske var ryktena om utbredda underjordiska konspirationer sanna trots allt – kanske existerade Broderskapet verkligen.

Det fundamentala brott som i sig innehöll alla andra. Krimtänk kallades det. Krimtänk var ingenting som kunde döljas för alltid.
Någon tid kunde man hålla sig undan, till och med åratal, men förr eller senare var det säkert att man blev fast.Man var avskaffad, utplånad: vaporiserad var det brukliga uttrycket.

2
Parsons var en av Winstons arbetskamrater på sanningsministeriet. Det var en fetlagd men rörlig karl, förlamande enfaldig, ett paket av imbecila entusiaster – en av dessa totalt tvivelfria, hängivna arbetsträlar som bildade grunden för partiets stabilitet i till och med högre grad än tankepolisen.

Det var närmast normalt att personer över trettio år var rädda för sina egna barn. Och det med skäl, för det gick knappt en vecka utan att det stod i Times om hur någon liten tjuvlyssnare – ”barnhjälte” var den vanliga benämningen – hade hört någonting komprometterande och angett sina föräldrar för tankepolisen.

Också där stod samma slagord präglade med små tydliga bokstäver, och på frånsidan hade slanten Storebrors huvud. Till och med myntbilden hade ögon som förföljde en. På mynt, på frimärken, på bokom- slag, på banderoller, på plakat och på cigarrettpaketen - överallt.


3
Winston kunde inte bestämt erinra sig någon tid när hans land inte hade fört krig , ...

”Vi skull aldri ha litat pårom”. Sa jante de, Ma? De här ä följden av å lita pårom. Va har ja allti sagt. Vi skulle aldri ha litat påom skitarna.”
Men vilka skitar de inte borde ha litat på kunde Winston inte längre minnas.

Men det var helt enkelt en smula smygkunskap som han råkade äga därför att han inte hade sitt minne under tillfredsställande kontroll. Officiellt hade något byte av bundsförvant aldrig skett. Oceanien var i krig med Eurasien.
Ett partislagord: ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.

Winstons tankar gled i väg in i den labyrintiska dubbeltankvärlden.
Att veta och inte veta, att vara fullt sanningsmedveten medan man konstruerade omsorgsfulla lögner, att på en gång hysa två åsikter som upphävde varandra, så att man visste om att de var motstridiga och trodde på dem båda; att bruka logik mot logik, att förkasta en moral och samtidigt göra anspråk på den.
Att tro att demokrati var någonting omöjligt och att partiet var demokratins väktare; att glömma vad som än var nödvändigt att glömma, och sedan återkalla det i minnet igen den stund då det behövdes, och sedan prompt glömma bort det igen: och framför allt, att tillämpa samma process på själva denna process.


4
Winstons uppgift var att rätta de ursprungliga siffrorna så att det stämde med de nya.
Så nyss som i februari hade överflödsministeriet utfärdat ett löfte om att
chokladransonen inte skulle minskas under 1984. Som Winston redan visste skulle den nu i själva verket sjunka från trettio till tjugo gram i slutet av innevarande vecka. Det enda som behövdes var att ersätta det ursprungliga löftet med en förhandsvarning om att ransonen antagligen måste sänkas någon gång i april.

Så omedvetet som möjligt skrynklade han därefter ihop den ursprungliga ordern och anteckningar han eventuellt hade gjort och lät dem försvinna i minneshålet för att slukas av elden.
Så snart alla de rättelser som råkade behövas i något nummer av Times hade samlats ihop och kollationerats, trycktes numret på nytt, det ursprungliga numret förstördes, och det rättade exemplaret arkiverades i stället. På så sätt kunde man dokumentariskt bevisa att partiets varje förutsägelse alltid hade varit riktig;

Historien var helt och hållet en palimpsest, den radades tom och fylldes med ny skrift så ofta det behövdes.
Men i själva verket, tänkte han medan han justerade överflödsministeriets siffror, så var det inte ens att förfalska. Det var bara att ersätta en meningslöshet med en annan.

Troligtvis hade inga skodon alls blivit producerade.
Vad man visste var att varje kvartal hade astronomiska mängder skodon blivit
tillverkade på pappret och att bortåt hälften av Oceaniens befolkning gick barfota.

Och någonstans, helt obekant var, fanns de styrande hjärnorna som samordnade hela verksamheten och bestämde riktlinjerna enligt vilka något fragment av det förflutna skulle bevaras, något annat förfalskas och ett tredje utplånas ur tillvaron.


5
Kamrater! ropade en ungdomlig röst full av iver. ”Giv akt, kamrater! Vi har lysande nyheter idag. Vi har segrat i produktionskampen! Statistiken är nu färdig för alla klasser av konsumtionsvaror, och den visar att levnadsstandarden har ökat med inte mindre än tjugo procent jämfört med ifjol.
Och det var bara igår, tänkte Winston, som det meddelades att ransonen skulle sänkas till tjugo gram per vecka. Var det möjligt att detta gick i folk bara tjugofyra timmar senare? Ja, det gjorde det.

Fantasistatistiken fortsatte att strömma fram ur teleskärmen. Jämfört med året innan fanns det nu mera mat, mera kläder, mera hus, mera möbler, mera kastruller, mera bränsle, mera fartyg, mera helikoptrar, mera böcker, mera nyfödda – mer av allting utom sjukdom, kriminalitet och sinnesrubbning. År för år och minut för minut susade alla och allting uppåt med rasande fart.
I magen och huden bar man på en ständig protest, en känsla av att ha blivit lurad på någonting man hade rätt till. Det var sant att han inte kunde minnas någonting i högre grad annorlunda.

7
Uppror var en blick, ett tonfall, på sin höjd någon gång ett viskat ord.
Men prolerna skulle inte behöva konspirera, om de bara på något vis kunde bli
medvetna om sin egen styrka. De behövde bara stiga upp och ruska sig, som en häst ruskar av sig flugor.

Vad berodde det på att de aldrig kunde stämma upp det ropet om någonting av betydelse? Innan de blir medvetna kommer de aldrig att göra uppror. Och innan de har gjort uppror kan de inte bli medvetna.

Men på samma gång lärde partiet, enligt dubbeltänkprincipen, att prolerna var mindervärdiga av naturen och måste hållas i styr, som djur, med hjälp av några enkla regler.
Och även när de blev missnöjda, som det hände ibland, ledde deras missnöje ingen vart, för i avsaknad av helhetsåskådning kunde de rikta in det bara på små enskilda olägenheter. Större missförhållanden undgick dem ofelbart.

Fördelarna på kort sikt med att förfalska det förflutna var lättbegripliga, men den yttersta orsaken var dunkel.

8
Det var sannolikt att de fanns några miljoner proler för vilka Lotteriet var om inte det enda så åtminstone huvudskälet till att leva vidare.
Han visste att vinsterna till stor del var imaginära. Det var bara småsummor som verkligen betalades ut och storvinnarna var obefintliga personer.

En mycket gammal gubbe och några få återstående med honom var de sista kvarlevande länkarna till kapitalismens försvunna värld.


ANDRA DELEN

5
Hon hade växt upp efter Revolutionen och var därför alltför ung att minnas femtio- och sextiotalens ideologiska strider. Något sådant som an oavhängig politisk rörelse stod utom hennes föreställningsförmåga, och i vilket fall som helst var partiet oövervinneligt.
Att det varit Ostasien och inte Eurasien som varit fiende: hela frågan tyckte hon ändå var oviktig. ”Än sen då? Det är ju jämt något jävla krig, och man vet ju att alla nyheter är lögn i alla fall”.

Att spara bitar av gamla tidningar: ”Vad skulle du ha gjort med det ens om du hade behållit det?”
”Kanske just ingenting. Men det var ett bevis. Det kunde ha spridit lite tvivel någonstans förutsatt att jag hade vågat visa det för någon. Jag inbillar mej inte att vi kan ändra på någonting i vår livstid.
”Nästa generation intresserar inte mej, gulle. Det är vi som intresserar mej.”
Hon visste när man skulle hurra och när man skulle bua, och det var allt man behöver.

Under samtalen med henne insåg han hur lätt det var att visa sig rättrogen samtidigt som man inte fattade någonting av vad denna rättrogenhet innebar.
På sätt och vis lyckades partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränk- ningar, därför att de aldrig fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem. Och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska.

8
Det finns ingen sådan förteckning. Broderskapet kan inte plånas ut därför att det inte är någon organisation i vanlig mening. Ingenting håller ihop det utöver en idé som är oförstörbar.

9
VÄRLDENS UPPDELNING I TRE SUPERMAKTER
Eurasien, Oceanien, Ostasien

I en eller annan kombination befinner sig dessa tre superstater i permanent krig sedan tjugofem år. Det årder en ständig och allmän krigshysteri i alla länder.Ingen av de tre superstaterna kan slutgiltigt besegras ens av de båda andra tillsammans.

Envar av de tre superstaterna är så vidsträckt att den kan skaffa sig så gott som alla råvaror den behöver inom sina egna gränser.
I den mån kriget hr något ekonomiskt syfte, är det ett krig om arbetskraft.

Som helhet är världen primitivare i dag än för femtio år sedan.Vissa efterblivna områden har gått framåt, och vissa uppfinningar, alltid på något vis förbundna med krig och polisiärt spionage, har utvecklats, men i stor utsträckning har experiment och upptäckter upphört.

Det var utan tvivel möjligt att tänka sig ett samhälle, där rikedom i betydelsen personlig egendom och lyxvaror kunde vara jämnt fördelad, medan makten bevarades i händerna på en liten privilegierad grupp.På lång sikt var ett hierarkiskt samhälle möjligt endast byggt på fattigdom och okunnighet.

Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Även om militära vapen inte förbrukas i egentlig mening, är tillverkningen av dem fortfarande ett bekvämt sätt att använda arbetskraft utan att producera något som kan konsumeras. I princip planläggs krigsansträngningen alltid så att den slukar allt överskott som möjligen återstår sedan befolkningens nödtorft är tillgodosedd.

Även den ringaste partimedlem förväntas vara duglig, flitig och även intelligent inom vissa trånga gränser, men det är även nödvändigt att han är lättrogen och ignorant fanatiker, vars förhärskande stämningar är fruktan, hart, dyrkan och orgiastisk triumf.Det är med andra ord nödvändigt att han besitter en mentalitet som lämpar sig för krigstillstånd.

Det är ofta nödvändigt för en medlem av Inre partiet att känna till att en eller annan nyhetsuppgift om kriget är osann. På samma gång tvekar ingen medlem av Inre partiet att kriget är verkligt, och att det måste sluta i seger, med Oceanien som världens odiskutabla härskare (enligt dubbeltänktekniken).
För alla medlemmar av inre partiet är denna framtida erövring en trosartikel.

Helikoptrar utnyttjas mer än fordon, bombplan har i stor utsträckning ersatts av projektiler med egen framdrivning, och det sårbara örlogsfartyget har fått vika för den nästan osänkbara flytande fästningen.

Planen går ut på att genom en kombination av strid, köpslagan och välberäknade svek förvärva en kedja av baser som helt och hållet inringar den ena eller den andra av konkurrenterna, och att därefter sluta en vänskapspakt med denne och hålla fred med honom i tillräckligt många år för att söva hans misstankar.
Under denna tid kan raketer med atombomber samlas på alla strategiska punkter; slutligen skall de alla fyras av på samma gång, med så förödande resultat att all vedergällning förhindras.

Så länge krig gick att vinna eller förlora kund ingen härskarklass vara totalt ansvarslös.
Avskuren från kontakt med yttervärlden och med det förflutna är en oceanisk medbor- gare lik en människa i världsrymden som inte kan veta vad som är upp och vad som är ner. Härskarna i en sådan här stat härskar mer absolut än faraonerna eller de romerska kejsarna kunde göra.

Kriget förs a varje härskargrupp mot dess egna undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstruk- turen oskadd. Själva ordet krig har därmed blivit missvisande.

Överskiktets mål är att hålla sig kvar där de befinner sig.

Mellanskiktets mål är att byta plats med överskiktet.

Underskiktets mål, där det har ett sådant, är att avskaffa alla skiljaktigheter och skapa ett samhälle där alla människor är jämlika.

Det först efter decennium av mellanfolkliga krig, inbördeskrig, revolutioner och kontrarevolutioner i alla delar av världen som Engsos och dess konkurrenter trädde fram som helt utformade politiska teorier.
Men de hade varslats av de olika system som brukade kallas totalitära och som hade framträtt tidigare under seklet, och de allmänna konturerna av den värld som skulle framgå ur det rådande kaos hade länge varit uppenbara.

Vad slags människor som skulle styra denna värld var likaledes uppenbart. Den nya aristokratin bestod till största delen av byråkrater, vetenskapsmän, tekniker, fackföreningsorganisatörer, PR-experter, sociologer, lärare, journalister och yrkespolitiker.
Dessa människor, som hade sitt ursprung i en månadsavlönad medelklass och de övre skikten av arbetarklassen, var formade och sammanförda av den sterila värld som kännetecknades av monopol- industri och centralstyrning.

Jämfört med sina föregångare i forna tider var de mindre giriga, mindre frestade av lyx och överflöd, mer svultna efter ren makt och, framför allt, mer medvetna om vad de gjorde och ville och mer inriktade på att krossa all opposition.

Denna sista skillnad var väsentlig. Jämfört med tyranniet av idag har alla forna tiders tyrannvälden varit halvgångna och ineffektiva. De härskande grupperna var förr alltid i någon mån besmittade av liberala föreställningar, brydde sig inte om att det fanns kryphål överallt, fäste sig endast vid öppna oppositionshandlingar och intresserade sig mindre för vad undersåtarna tänkte. Till och medeltidens katolska kyrka var tolerant enligt nutida mått. En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser att hålla medborgarna under ständig övervakning.

Men det nya överskiktet var olikt alla sina föregångare i att det inte handlade instinktivt utan visste precis vad som krävdes för att trygga dess ställning.
Man hade länge insett att den enda trygga grunden för en oligarki är kollektivism. Förmögenhet och privilegier försvaras lättast om de ägs gemensamt.
Det som kallades ”privategendomens avskaffande” och som ägde rum omkring mitten av seklet betydde i praktiken att egendomen samlades på långt färre händer än förut, bara med den skillnaden att de nya ägarna utgjordes av en grupp i stället för av en mängd individer.
Kollektivt äger partiet allt i Oceanien, därför att det kontrollerar allt och
gör med produktionen som det finner lämpligt.

Under åren närmast efter revolutionen kunde det inta denna härskarposition nästan utan någon invändning, därför att hela processen framställdes som en kollektivisering.
Den ekonomiska ojämlikheten har permanentats.

Men problemet att föreviga ett hierarkiskt samhälle ligger djupare än så. Det finns endast fyra sätt på vilka en härskande grupp kan förlora makten.
Antingen besegras den av yttre fiender.
Eller regerar den så ineffektivt att massorna väcks till uppror.
Eller tillåter den ett starkt och missnöjt mellanskikt att uppstå.
Eller tappar den sitt eget självförtroende och sin lust att härska.

En härskarklass som kan skydda sig mot dem alla skulle stanna permanent vid makten.
I sista hand är det den härskande klassens egen psykiska inställning den avgörande faktorn.
Massorna gör aldrig uppror på eget initiativ, och aldrig endast för att de är förtryckta. Så länge det inte tillåts ha några jämförelsemöjligheter blir de inte ens medvetna om förtrycket.

Forna dagars återkommande ekonomiska kriser var totalt onödiga och tillåts inte längre inträffa, men andra lika vittomfattande politiska jämviktsrubbningar både kan inträffa och inträffar utan att få politiska följder, då att det inte finns något sätt att uttrycka missnöje på.

Vad överproduktionsproblemet beträffar, som har varit latent i vårt samhälle sedan maskinteknikens utveckling, är det löst genom kontinuerliga kriget, som samtidigt är nyttigt genom att det skruvar upp samhällsmoralen till erforderlig högspänning.

Det enda problemet är en fråga om utbildning.
Problemet gäller att kunna kontinuerligt forma medvetenheten både hos den styrande gruppen och hos den större chefsgruppen närmast under denna. Massornas medvetenhet behöver endast påverkas i negativ riktning.

Storebror är den förklädnad som partiet anlägger för att visa sig för världen. Hans funktion är att vara brännpunkt för kärlek, fruktan och vördnad, känslor som är lättare att erfara gentemot en individ än mot en organisation.
Under Storebror följer Inre partiet vars medlemstal är begränsat till sex miljoner, det vill säga något under 2 procent av Oceaniens befolkning.
Under Inre partiet står Yttre partiet, vilket om Inre partiet betecknas som statens hjärna kan liknas vid händerna.
Under detta följer de stumma massorna som vi brukar beteckna med ordet prolerna, till antalet cirka 85% procent av befolkningen.
Räknat enligt vår tidigare klassificering utgör prolerna underskiktet: ty ekvatorialtrakternas slavbefolkning, som ständigt byter ägare, är ingen bestående eller nödvändig del av samhällsstrukturen.

Ingenstans i Oceanien har invånarna en känsla av att vara kolonial befolkning som styrs från någon avlägsen huvudstad.

Det förekommer långt mindre cirkulation mellan olika grupper än vad som förekom under kapitalismen eller till och med i förindustriell tid.
Mellan partiets två avdelningar förekommer en viss utväxling men endast i en utsträckning som säkrar att svaga medlemmar utesluts ur Inre partiet och att ambitiösa medlemmar av Yttre partiet oskadliggörs genom befordran. Proletärer tillåts i praktiken inte att avlägga partiexamen.
En styrande grupp är en styrande grupp så länge den kan utse sina efterträdare.
Kärnpunkten i ett oligarkiskt styre är inte arvet från far till son.

Alla de trosföreställningar, vanor, tycken, känslor, attityder som karakteriserar vår tid är egentligen utformade för att upprätthålla partiets mystik och förhindra att det nutida samhällets verkliga natur blir uppdagad.

En partimedlem lever från sin födelse till sin död under tankepolisens uppsikt.
Men i varje fall kommer den grundliga mentalutbildning som han har undergått i barndomen och som rört sig kring nyspråksbegreppen att göra honom ovillig och oförmögen att tänka grundligt på någonting alls.
Krimstopp betyder kort sagt skyddande enfald.


Eftersom Storebror i verkligheten inte är allsmäktig och partiet inte ofelbart, uppstår behovet av en aldrig svikande, ständigt fortgående flexibilitet i behandlingen av fakta. Nyckelordet här är svartvitning.
Detta kräver en fortgående ändring av det förflutna, vilket möjliggörs av det tankesystem som egentligen i sig innefattar allt det övriga, och som på nyspråk heter dubbeltänk. Man tummar på verkligheten så att lögnen alltid befinner sig ett steg före sanningen.

De som skickligast praktiserar dubbeltänk är de som har uppfunnit dubbeltänk och vet att det är ett vidsträckt system av självbedrägeri.
Det är så att inga ändringar i doktrin eller politisk position någonsin kan erkännas. Ty att ändra åsikt, eller ens politik, är att bekänna svaghet. Man inser här att kontrollen över det förflutna framför allt beror på minnesträning.


MEN VARFÖR?

TREDJE DELEN

2
Partiet strävar efter makt helt och hållet för sin egen skull. Vi är inte intresserade av andras bästa; det är bara makten som intresserar oss. Inte rikedomar eller lyx eller långt liv eller lycka; bara makt, själva makten.

Vad ren makt innebär kommer du strax att fatta. Vi skiljer oss från alla oligarkier i det förflutna i det att vi vet vad vi gör. Alla de andra, också de som liknade oss, var fega och hycklande. De hade aldrig mod att erkänna sina egna motiv.

Vi vet att ingen nånsin griper makten med avsikten att lämna den ifrån sej. Makt är inte ett medel, den är ett mål.

Det första du måste begripa att makten är kollektiv.
Ensam och fri lider människan alltid nederlag.
Om människan kan underkasta sig fullständigt, hel och hållen, om hon kan slippa ifrån sin identitet, om hon kan uppgå i partiet så att hon är partiet, då är hon allsmäktig och odödlig.

Det andra du måste fatta är att makt vill säja makt över människor. Över deras kropp – men framför allt deras tankar.
Makt över det materiella – den yttre verkligheten, som du skulle kalla det – är oviktig. Vi har redan absolut kontroll över materian. Vi har kontroll över materian därför att vi har kontroll över tanken.

Livet behärskar vi, på alla livets nivåer.

TILLÄGG
NYSPRÅKETS PRINCIPER

Man motsåg att nyspråket definitivt skulle ha ersatt gammalspråket vid pass år 2050.

Under tiden vann det terräng i jämn takt, eftersom alla partimedlemmar inriktade sig på att alltmera begagna nyspråkliga ord och konstruktioner i dagligt tal.

Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna av Engsos utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka.

Nyspråket byggde på den nuvarande engelskan. Detta åstadkoms genom att:
1. skapa nya ord
2. eliminera icke-önskvärda ord
3. skala bort oortodoxa betydelser
4. indela orden i tre särskilda klasser

Många brott och misstag skulle därmed stå utanför hans makt att begå, helt enkelt för att de saknade namn och därmed var otänkbara.

Historien var redan nyskriven. I framtiden skulle sådana fragment , även om de råkade överleva, bli obegripliga och oöversättliga. Det var ogörligt att översätta ett stycke gammalspråk till nyspråk.

29. REGIONER MANIPULERAS AV REGIONKOMMITTEN (Systemet)

Vem tror att ReK (läs: i samarbete med kommissionen) på något sätt skulle tangera ”utvecklingen” i EU:

per 8.5.09 fanns det sammantaget 17.069 ikraftvarande och 1.355 under beredning varande rättsakter; tiotalsmiljarder försvinner hela tiden till korruption varav högst 1/3 kan återvinnas, unionen blir en stat med president inklusive omfattande stab och representation på jordklotet (Lissabon-fördraget); omfattande krigsapparat är redan långt uppbyggd; unionens räkenskaper har, trots vissa förbättringar, under 14 år blivit godkända a revisorerna, med mera.

Tvärtom, ReK vill ju främja allt EU vill: ” ... att i nära samarbete med de regionala och lokala myndigheterna identifiera aktuella hinder för genomförandet av den inre marknaden i regioner, städer och kommuner samt ändamålsenliga lösningar för att anpassa den inre marknaden till det aktuella ekonomiska och sociala sammanhanget.”

Och det är så här att lokalnivåerna, inklusive nordiska dimensionen, skall göra grovarbetet för unionen, vilket ReK sedan åtar sig att övervaka. Varför då behövs EU över huvud taget, annat än för att tillfredsställa maktsträvanden ovan?:
”... europeiska kommissionen att beakta nya parametrar i sin utvärdering av EU-medborgarnas åsikter (Eurobarometern) som avspeglar de regionala och lokala myndigheternas verkliga betydelse för EU:s funktion och för genomförandet av gemenskapsstrategier och gemensamma politiska åtgärder.”

Och i bästa Lissabon-anda, det vill säga man skapar ”frivilliga” system för att preliminärt skapa acceptans för diverse. Sedan börjar vi tro att det är vi själva som skapat allt: ”Planera antagandet av en frivillig politisk stadga för de regionala och lokala förvaltningarnas medverkan i utvidgningsprocessen, som ska fungera som en gemensam referensram för att utveckla instrument för att stödja lokala och regionala förvaltningar inför anslutningen och förstärka det gränsöverskridandet samarbetet samt den institutionella och administrativa regionala och lokala strukturen i kandidatländer och potentiella kandidatländer.”

Och lojal skall man vara också, vilken eurokommunism! Undrar vad straffen blir om vi inte är det?: ”...medlemsstaterna att lojalt samarbeta med regionerna och de lokala myndigheterna om inrättandet av de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS), så att dessa snabbt kan bildas och påbörja sin verksamhet i enlighet med andan och lydelsen i förordning (EG) nr 1082/2006).

Parallellt följer Europas kritiska medborgare detta tilltagande informationskrig:
1. ”Samarbete för kommunikation om Europa, Europaparlamentets beslut av den 9 oktober 2008 och Europaparlamentets, Europeiska kommissionens och rådets gemensamma förklaring (P6Ta(2008)0463).”
2. ”Verktygslåda för att förklara EU:s politik för medborgarna Regionkommittén föreslår fortsättningsvis ledamöterna av Regionkommittén och de regionala och lokal förvaltningarna får en verktygslåda för kommunikation för att förklara EU:s politik för medborgarna(CdR 234/2008 fin).”

Borde kanske skriva under med namnet George Orwell (läs boken ”1984”) i stället !
eller se texten med utdrag ur bokenhär intill ...

28. EU INGEN DETALJFRÅGA (Antalet lagar)

När man inte öppet vill berätta något så försöker man skapa en uppfattning om EU att det är en liten detaljfråga som folk inte behöver bry sig om.Eller så försöker man mellan raderna ge budskapet att när man har lyckats avvärja några enstaka direktiv så är allt frid och fröjd igen. Europas internationellt arbetande EU-kritiker har dock en annan uppfattning.

Som exempel tar jag här fram det totala antalet rättsakter som är gällande plus rättsakter som är under beredning (källa: EUR-Lex per 8.5.09).

De två största, varav nummer ett toppar klart på listan bedrägerifall bland EU:s verksamhetsområden och Lissabon-fördraget bidrar till detta ”världsförbättrings- arbete” i och med egen president med dyra stab runtom på jordklotet (bara cirka 15% av medlen lyckas man återvinna):

De två största:

1 Yttre förbindelser (3.128 + 412 = 3.540 st.)

2 Jordbruk (3.049 + 110 = 3.159 st.)

Den näststörsta gruppen:

3 Konkurrenspolitik (1.649 + 5 = 1.654 st.)

4 Industripolitik och den inre marknaden (1.395 + 119 = 1.514 st.)

5 Miljö, konsument- och hälsoskydd (1.122 + 139 = 1.261 st.)

6 Allmänna, finansiella och institutionella frågor (1.091 + 60 = 1.151 st.)


Gruppen med ”minst” lagstiftning

7 Tullunionen och fri rörlighet för varor (856 + 39 = 895 st.)

8 Fiske (786 + 38 = 824 st.)

9 Transportpolitik (604 + 93 = 697 st.)

10 Område med frihet säkerhet och rättvisa (526 + 114 = 640 st.)

11 Fri rörlighet för arbetstagare samt socialpolitik (440 + 39 = 479 st.)

12 Ekonomi och monetär politik, fri rörlighet för kapital (387 + 24 = 411 st.)

13 Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (401 + 10 = 411 st.)

14 Vetenskap, information, utbildning och kultur (381 + 23 = 404 st.)

15 Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument (370 + 18 = 388 st.)

16 Energi (347 + 29 = 376 st.)

17 Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster (235 + 18 = 253 st.)

18 Beskattning (173 + 41 = 214 st.)

19 Regler tillämpliga på företag (111 + 22 = 133 st.)

20 Medborgarnas Europa (18 + 2 = 20 st.)

Sammantaget har man alltså 17.069 + 1.355 rättsakter, vilket gör totalt 18.424 lagar.

Och vad har den offentliga nordiska EU-debatten handlat om? Kolla om din politiker vet vad dessa lagar medför oss. Nummer 18 berättar att även denna fråga är väl på gång och nummer 19 gör att redan 50% av företagens lagstiftning (och en hel del kostnader)kommer från EU.

27. CAMOUFLERAD EU-STYRNING PÅ LOKAL NIVÅ (Regioner, direktiv)

Det har blivit fullständigt klart för mig varför vissa vill sammanslå de åländska kommunerna. Det blir liksom smidigare att ta emot allt som EU matar in för oss! Det är liksom mer spännande än att bara kämpa med egna politiker.

Men senaste årens undersökningar om regionala frågor återspeglar en oro över att den lokala demokratin underkuvas. Först hände det i och med statlig styrning via regioner. Nu håller EU-styrningen att ta över. Allt kamoufleras med termer som subsidiaritet, partnerskap, tillväxt, lokaldemokrati.


Denna gång först några ord om hur allt sattes i gång (borträknat de stora planerna sedan andra världskriget).

Först föreslog Europeiska kommissionen i sin vitbok en förnyad gemenskapsmetod som modell för framtiden (KOM(2001) 428 slutlig). Metoden innebär att:

1. man ser till att kommissionen lägger förslag och genomför dem

2. att rådet och Europaparlamentet fattar beslut

3. och att nationella och regionala aktörer deltar (=inte fattar beslut !) i EU:s politiska process".


Parlamentet uppmanade sedan (A6-0356/2008) att Regionkommittén (ReK) ska göra något, vilket ledde till en ytterligare vitbok (17.6.2009) om något som nu kallas ”flernivåstyre”.

Parallellt har ReK redan år 2006 inrättat Regionkommittén en uppföljnings- plattform för Lissabonstrategin (www.lisbon.cor.europa.eu). ReK konstaterar:

”Lissabon-strategin saknar obestridligen samordning och fortsätter att genomföras på ett mycket toppstyrt sätt. Den Lissabonparadox som lyfts fram genom ReK:s övervaknings- plattform visar att de regionala och lokala myndigheternas delaktighet (= inte fattar beslut !) inte har varit tillräckligt. Den visar vikten av att införa en mer decentraliserad gemenskapsstrategi för tillväxt och sysselsättning som bygger på potentialen hos regioner och städer, som genom sin kompetens är de främsta drivkrafterna för innovation, forskning och utbildning i Europa”.

Det fina ordet ”delaktighet” betyder ingenting annat än en ”metod” för gemenskapen, såsom kommissionen definierar det ovan. Och ordet metod är i EU-sammanhang synonymt till ordet maktbegär.

Och ReK försöker nu med sin vita bok kämpa mot ”topp styr- ningen” och tragikomiskt nog utgör själv en toppstyrande enhet gentemot oss eftersom den vill bland mycket annat ”få elektronisk tillgång till medlemsstatens system (=för uppföljning, för att beakta deras sakkunskap, för att övervaka av subsidiariteten)”!

Här uppmanar jag de åländska EU- ivrande politikerna att offentligt (!) berätta oss varför EU över huvud taget behövs för detta.

26. VILKEN REGIONALSIERING RÖSTADE DU FÖR? (Lagar,förvaltning, korruption)

Det skulle vara önskvärt att de som röstar i val för regionalt arbete och ”regionalisering” faktiskt får veta om allt detta arbete i EU innebär för oss.

Hela tjugohundratalet har vi nu fått höra om ”goda kontakter och massor av inflytande och subsidiaritet” i förhållande till Helsingfors, toppmöten, parlamentet, ministerrådet och dess arbetsgrupper, kommissionen, ambassadörernas kommitté COREPER, organisationen CRPM (samarbetet mellan Europas perifera och maritima regioner (www.crpm.org ), och nu senast igen Regionkommittén (ReK) och CALRE (Konferens för talmännen i de lagstiftande delstaterna i Europa, www.calre.be ).

Att ha kontakter och arrangera möten har ett visst positivt värde i sig för Åland. Men samtidigt ska vi granska hur mycket dessa kontakter och arrangemang betyder i någon form av verklig makt för Åland i EU. Därför skriver jag här några rader om det arbete som pågår i den rådgivande Regionkommittén (ReK, en del översatt till svenska: www.cor.europa.eu ) där Åland har en representant.

Det viktigaste att konstatera är att ReK nämns i Lissabon-fördraget enbart därför att ReK ges möjlighet att yttra sig i diverse frågor (unionens rådgivande organ, t.ex. Artikel 307) om ”särskilda regionala intressen berörs”. Från rådet, parlamentet eller kommissionen kommer begäran för yttranden ”om de anser det nödvändigt”. Och om de anser det nödvändigt så ”ska de utsätta en tidsfrist”. Så mycket om ett ”bättre” fördrag!

Parallellt med denna verklighet lever sitt liv en annan, den som ReK och det andra rådgivande organet EESK (Europas ekonomiska och sociala kommitté www.eesc.europa.eu ) kritiserats för.

År 2005 fick jag tag på en intressant analys med rubriken Fullgör de sina uppgifter? (av pol.mag. i statsvetenskap Henrik Dahlsson för f.d. IND/DEM gruppen i parlamentet).

Analysen utgick från tre frågeställningar:

1. Hur väl försvarar ReK subsidiaritetsprincipen? Svaret blev: det gör den inte alls, för redan tolkningen av begreppet subsidiaritet är tvetydig och ReK stödjer oftast en fördjupad EU-integration.

2. Vilka särintressen har inflytande i EESK? Vad leder detta till? Svaret blev: organisationen präglas av en långt gången konsensuskultur.

3. Hur omfattande är de ekonomiska oegentligheterna i ReK och EESK? Svaret blev: Det förekommer omfattande ekonomiska bedrägerier i båda kommittéerna. Det är inte enstaka incidenter utan har uppenbarligen satts i system. Enligt f.d. chef för EU-kommissionens internrevision försvann 2004 tio miljarder euro i 10.000 kartlagda fall av fusk och ekonomiska oegentligheter. ReK och EESK är precis som övriga EU-institutioner och organ,
en del av vad som kan kallas korruptionskultur.


Som bäst håller ReK på med något som heter ”flernivåstyre”. Detta fenomenala system återkommer jag till nästa gång eftersom det är något som så många röstade för i EU-valet, utan att veta om det!

25. ATT SITTA VID STRANDEN OCH VÄNTA (Inflyttning)

MED TVÅ TILLÄGG

Förenta nationerna uppskattar att av världens 747.000 flyktingar kom bara 4378 till EU i fjol och man vill nu öka EU:s insatser. Undrar vad FN lever i för verklighet egentligen! I år har jag redan sett siffran 103.000.

Man ser hur EU driver sin politik eftersom länderna ger helt andra siffror: till England kom 565.000 år 2008 vilket gör 1.500 varje dag (MEP Gerard Batten: http://www.politics.co.uk/news/europe/eu-structure/eu-enlargement.. ). Till Sverige kommer 20.00-30.000 varje år (minister Astrid Thors). I riket har Invandrarverket räknat ut att efter 650 minderåriga kommer inom 2-3 år cirka 3000-4000 anhöriga och att bra efter två år tiofaldigas mängden asylsökande.

EU har dessutom alla möjliga årliga inflyttnings- eller asylprogram som gäller hela jordklotet ( http://ec.europa.eu/europeaid/work/ap/aap/2008_en.htm ).

Enligt sidan http://ec.europa.eu/justice_home/funding/intro/funding/solidarity_en.htm är budgeten 4.020,37 miljoner euro för perioden 2007-2013. Och rådet har redan 2001 riktat om 10 miljoner varje år för hantering av överraskande stora mängder av asylsökande.

På kommissionens hemsidor kan man hitta ytterligare uppgifter om att ( http://ec.europa.eu.justice_home/funding/refugee/fundinrefugee_en.htm )

1. ett fond för inflyttningsärenden (European Refugee Fond, ERF) togs i bruk från och med första januari 2008 för att medlemsländerna kan garantera mottagning, både fysiskt och rättsligt.

2. ramprogrammet för allmänt europeiskt inflyttningssystem nu inkluderar bland annat transporter av asylsökande medlemsländerna emellan för att garantera lika skydd inom EU.

3. en särskild byrå för asylfrågor, inklusive gemensam asylpolitik, ska tas i bruk 2010 för att främja EU-samarbete, utbildningsprogram och informationsutbyte eftersom det finns stora skillnader i hur länderna hanterar asylfrågor

4. man föreslår också ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU-länderna.

I klartext: länderna ska åta sig att ta emot ett visst antal flyktingar på årsbasis, vilket Sverige nu som ordförandeland ivrigt jobbar på med.

Hela härligheten grundar sig naturligtvis på Lissabon-fördragets artikel 78 om gemensam asylpolitik och gemensamma system för samma.

Vad är det då som sker i gräsrötterna? Till exempel detta: i september i år i kust- staden Calais i Frankrike höll polisen på att tömma ”Jungeln”, ett läger med 1400 olagliga inflyttade ... Det finns också mycket stränder på Åland.


TILLÄGG 1 FRÅN OPEN EUROPE BULLETIN(Mars 09):

"Poll shows reducing immigration and the EU's powers should be top priorities of incoming Conservative government. A Daily Telegraph/YouGov survey has shown that 52 per cent of voters say they want a future Conservative government to make its top priority reducing immigration. Voters said that second amongst the priorities should be reducing the power of the EU."

TILLÄGG 2 FRÅN DAGENS NYHETER (HÖSTEN 09,UTDRAG):

- Flykting- och asylpolitik berör känsliga inrikespolitiska frågor men har efter hand ändå vuxit fram som ett gemensamt politikområde EU. Skälet är den fria rörligheten för personer inom unionens område.

- Kommissionär Jacques Barrot kallade Sveriges asylpolitik för aktiv och dynamisk och att det snarare än att begränsa den handlar om att andra länder ska närma sig samma standard.
- I Sverige har en irakisk medborgare 71 procents chans att få skydd, medan chansen i andra länder bara är 2 procent. Totalt sett tar Sverige emot runt 25 procent av de sökande medan länder som Grekland och Slovakien tar emot mindre än 3 procent.


- Det sa kallade skyddsgrundsdirektivet beskriver vilka som är flyktingar och som därför ska ta asyl.

- Procedurdirektivet reglerar bland annat hur en asylansökan ska hanteras, hur prövningen ska gå till och vilka rättigheter en asylsökande har — som rörelsefrihet och tillgång till information och vård.

- Det finns en särskild databas, Eurodac, där alla asylsökandes fingeravtryck lagras. Där kan ett land kontrollera att en person som söker asyl inte redan har ansökt om asyl i ett annat medlemsland.

- Förslaget om ett gemensamt kontor är ett steg i EU:s ambition att harmonisera reglerna för asylsökande i unionen.

- Det gemensamma kontoret vara på plats nästa år och med tiden ha ett hundratal medarbetare.

- Kontoret kommer till all börja med all ha en budget på fem miljoner euro, den ökar till 15 miljoner euro 2013. Pengarna tas från den europeiska flyktingfonden.

24. DET MILITÄRA PRIORITERAS I EU (Fred)

(MED TILLÄGG)

Det att man kan få bidrag till något miljö- eller annat projekt eller någon näring har i mina ögon sedan länge saknat betydelse eftersom EU som helhet sysslar med minst sagt horribla eurokommunistiska strävanden. Det militära stärks i och Lissabon- fördraget.

I Nederländerna har man räknat ihop att EU redan för några år sedan hade personal i beredskap för olika operationer: 5700 poliser, 631 juridiskt sakkunniga, 565 specialister för administrationen och nästan 5000 specialister för civilskydd. Härtill kommer olika frivilliga i olika länder. Man kunde ta detta som “normal beredskap”. Men Lissabon-fördraget utmanar nu också i militärsammanhang till ”frivilligt samarbete” vissa länder emellan, alltså utan att något gemensamt beslut på parlamentet behövs (artiklarna 28,419,420)! En sådan militär organisation har existerat redan länge: www.eurogendfor.org .

Lissabon-fördragets ”militärdominerade uppfattning om fred” säger bland annat detta:

1. Rådet och COREPER (=ländernas ambassadörer)fattar beslut om riktlinjerna (artik- larna 40, 293). Parlamentet i EU och länderna kan bara bli hörda (artikel 36). Detta förstärks genom de nya sätt att fatta beslut (bl.a. majoritet i stället för alla länder röstvikt; artikel 9c). De stora länderna kommer därför att kunna göra som de vill. Det var således intressant att Tyskland lade märke till sina egna möjligHe- ter i sin grund- lagsgranskning. Tjeckien håller mycket klokt på med samma nu, vilket utrikesminister Stubb noterade som EU- olydighet i finsk media! Vad gör alltså Finland och Åland?

2. Medlemsländerna skall sedan aktivt och förutsättningslöst stöda dessa i en anda av lojalitet och solidaritet (artiklarna 40, 294, 297).

3. Medlemsländerna skall också utöka och förbättra sin militärkapasitet (artikel 41)

4. Det enda som ligger ovanpå EU:s strävanden är NATO eftersom fördraget kopplar allt till NATO (artikel 41).

5. Om unionens ”utrikespolitiska” sfärer stipuleras också (artiklarna 24, 296). Till detta har man inte satt några gränser, alltså var i världen man huserar och hur mycket!

6. Och så finns det alla möjliga militära byråer, enheter och system såsom PSC, PU, EUMS, EUMC, SG, CFSP, SITCEN. I januari 2004 grundades EDA, European Defence Agency, med redan 70 tjänster plus 50 för administrationen och en årlig budget om 25 miljoner euro (www.eda.europa.eu ).

Det är helt uppenbart att det militära prioriteras på alla plan. EU:s allmänna utrikes- och säkerhetspolitik är inte för att medlemsstaterna driver egen politik, ingen diversitet eller subsidiaritet utan i stället gemensamt försvar (artiklarna 40,41,46, protokoll 10), men utan ett ord om varför.

Och kostnaderna? Nu öppnas också möjlighet för skild militärbudget (artikel 41). Och unionens domstol har, för en gångs skull, inget att bestämma i saken (artikel 275).

Det alltså inga små brister precis EU kritiseras för! Och det här är definitivt inte vad majoriteten av Europas befolkning har röstat för! Jag gillar inga militärorganisationer, varken från öst eller väst.

TILLÄGG:

Wednesday, 18 February 2009 - Brussels Revised edition
19. Annual Report (2007) on the main aspects and basic choices of the CFSP - European Security Strategy and ESDP - The role of NATO in the security architecture of the EU (debate) Gerard Batten (IND/DEM ).

- Madam President, these are own-initiative reports and therefore they might be dismissed as so much hot air. But we know that such reports are sometimes used as a means of introducing the policy aspirations of the EU.

- Mr von Wogau was once the Chair of the Committee on Economic and Monetary Affairs and was instrumental in bringing about the European single currency. He is now Chair of the Subcommittee on Security and Defence, and, when he writes a report saying that the European Union needed its own armed forces, then we can be confident that that is precisely what the European Union intends to bring about in due course.

!!!!!
- These reports call for the EU to develop its own armed forces by means of common weapons procurement, a common communication system and an autonomous common command and control structure. !!!!! DESSA FINNS DET REDAN DIREKTIV(FÖRSLAG) FÖR !!!!

Mr von Wogau advocates an EU standing army of 60 000 soldiers permanently available for deployment. The EU wants its own soldiers, guns, tanks, aeroplanes and bombs in order to ‘fulfil its responsibilities in the world’.

- What are those responsibilities exactly? To find out, you will have to wait to see if the Lisbon Treaty is fully ratified and brings about ‘a common foreign and security policy, leading to a common defence’. No one can say that they were not warned of the EU’s military aspirations.

23. UPPFATTNINGAR OM EU-JORDBRUK (Jordbruk)

FRÅN 2008-2009

Man kan naturligtvis i EU-val lova jobba för att jordbruksstöden kvarstår, men det som man i själva verket då lovar är första hjälp eftersom EU-tåget har helt annan färdriktning.

Vad garanterar EU för jordbrukare? På lång sikt absolut ingenting. För det första så har det visat sig att hela systemet med jordbruksstöd var från början redan tilltänkt som något tillfälligt. Så klart ingen berättade detta för oss vis anslutningen!

Så här resonerar sakkunniga idag:

1. Den 11.02.09 talade en av Finlands representanter vid EU-anslutningen, Heikki Haavisto på ett seminarium i Åbo. Han hade några intressanta iakttagelser. I framtiden kommer EU att granska behovet att regionstöd utgående från förutsedda problem inom olika områden och inte utgående från inkomst- eller produktions- nivåer. Det här betyder mycket sannolikt mer ”problem” runt om Medelhavet än i norden.Dessutom styrs jordbruksbidragen redan nu till bättre jordbruksområden i Europa.

2. Parallellt ställer parlamentariker kritiska frågor till kommissionen. Gabriele
Stauner undrade till exempel följande: ”Ur den senas- te aktivitets- rapporten från Europeiska bedrägeribekämpnings- byrån från mitten av juli 2007 framgår att OLAF uppskattar att de ekonomiska effekterna av de 53 fall som gäller jordbruksutgifter, och som färdigbehandlats under 2006, uppgår till mer än 53 miljoner euro”. Och undrar vidare varför det finns ett så stort mörkertal jämfört med vad officiellt angetts som bedrägerisumma.

3. Jeffrey Titford ansåg i sin tur att det som är fel med EU:s inställning till jordbruket, är ”ett aggressivt regleringssystem leder jordbrukarna bort från sin ordinarie livsmedelsproduktion och gör dem till miljöväktare, vilket i betänkandet kallas landsbygdsutvecklings- politik. Detta leder till kraftigt ökade kostnader och minskad produktion. Det har även lett till direkt konkurrens om finansiering mellan jordbrukare och inrättningar som landsbygdsparker eller naturreservat, som jordbrukare normalt sett inte konkurrerar med”. Det här konstaterade nyligen även www.farmsubsidy.org !

4. När EU sedan försöker ”förenkla” villkoren för jordbrukare anser han att ”på EU-språk betyder förenkling i vanlig ordning att standardiseringen och kommissionens kontrollfunktion ökar”. Och jag känner igen fenomenet i Lissabon-fördraget!

5. Vidare konstaterar han att ”återigen lämpar sig de stora skillnaderna i jordbruket, med olika rådande klimatförhållanden i hela EU, inte för en sådan standardisering”. Samma problem med standardisering gäller många andra frågor, inte minst euron!

6. På Euroepan Milk Boards hemsida får man läsa hur organisationen spillde miljontals liter mjölk på europeiska åkrar för att rpotestera mot Kommissionen och kräva något vettigare ur den (www.europeanmilkboard.org)!

Den här ivern att tvångsmässigt leda Europa till ett totalitärt system slutar inte förvåna mig. Och just därför heter det i dag bland Europas EU-kritiker: ”Vi vill ha våra länder tillbaka!” Det ropar också Europas småjordbrukare.

22. TA REDA PÅ VAD DIN MEP GÖR ! (Demokrati)

Du kan gå förbi alla officiella tolkare och kolla själv vad MEPparna, d.v.s. parlamentarikerna i Bryssel, gör!

GÖR SÅ HÄR:

1. Ta fram sidan www.europarl.europa.eu i internet och klicka på språket svenska

2. Klicka sedan "Dina ledamöter" uppe på sidan

3. Du får nu fram en karta där du kan klicka fram önskat land

4. Du väljer ett namn och på den valda meppens sidan kommer fram alternativ såsom arbete i parlamentet, frågor, utlåtnden med mera. Det som är speciellt intressant är frågor som alltså riktas till kommissionen.

5. När du har frågorna framme så klicka igen på rätt språk uppe på sidan. Längst till höger finns en liten ruta med jorklot. Klicka på den så får du fram hela texten.

21. KAMP FÖR EUROPA (Demokrati, bedrägerier)

FRÅN OKTOBER 2008

Före detta kommissiontjänstemannen Paul van Buitenens (http://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_van_Buitenen)agerande och bok Kamp för Europa (1999) blev epokgörande, eftersom man tillsatte kom-mittéer som skrev två omfattande rapporter. Dessa, och andra spännande saker, finns att läsa på engelska och franska på kommissionens hemsida (www.ec.euroopa.eu/anti_fraud/reports) under namnet Committee of Independent Experts, 1999.

OBS! KAN HÄNDA ATT DESSA LINKAR INTE FUNGERAR MERA 2009!JAG HAR TEXTERNA OM NÅGON ÄR INTRESSERAD

De frågor som ställs till kommissionen i dag kan jämföras med axplock från ovan nämnda rapporter. Jag plockade fram ur det massiva materialet sådant som konstaterades om temat avtal och bidrag (på svenska eftersom en översättning tidigare fanns tillgänglig i nätet,i dag måste man veta direktadressen ovan för att alls kunna hitta dem), till lärdom för landskapets alla Moralelastix (namnet från Asterix) som älskar EU-bidrag och EU–projekt och tror sig vara riktiga samhälls- byggare.

Utgångspunkten är den att i varje etapp i beslutsfattande (ingå ett avtal, val av förfarande, anbudsförfarande, avtalspartner, finansiering, uppföljning) finns risk för oegentligheter eller rent av bedrägerier.

Orsakerna till problemen var:
1. Kommissionens mediokra förvaltningsinstrument när det gäller avtal och bidrag.

2. Distinktionen mellan avtal och bidrag är ytterst diskutabel både i teorin och i praktiken.

3. Dåligt definierade begrepp som överlappar varandra i praktiken.

4. Det existerar lika många särskilda system som rättsliga grunder.

5. Regelverket för bidrag är svagt, de särskilda föreskrifterna är inte av någon tvingande karaktär. Dessutom är de utspridda, det finns budgetförordningen, förord- ning om genomförandebestämmelser, direktiv om offentlig upphandling, uppförandekodex, internatio-nella avtalet om offentlig upphandling, domstolens rättspraxis, praxis inom rådgivande kommittén för upphandling och avtal, särskilda föreskrifter. Vissa av gemenskapsprogram- men föreskriver själva särskilda regler som är tillämpliga enbart inom ramen för det aktuella programmet.

6. Den allvarligaste bristen gäller dock avsaknaden av definition av begreppet bidrag. På grund av detta åtnjuter utanordnarna en överdriven personlig frihet när det gäller att välja mellan antingen ett förfarande för ingående av avtal eller ett förfarande för tilldelning av bidrag.

7. I budgetsförordningen behandlas inte denna utgiftskategori; oprecisa och icke-tvingande föreskrifter är inte tillräckligt.

8. Många av bidragen är maskerade kontrakt.

9. De huvudsakliga svagheterna berör riskerna för kumulation till fördel för samma bidragsmottagare.

10. Avtalspartner har inte utfört någon faktisk motprestation.

Det bör tilläggas att det finns i dag minst 15.000 lobbyister och 2.500 lobbyorgani- sationer som rör sig även i denna soppa. Rapporterna, den första på 148 sidor och den andra på 275 sidor, brukar jag rekommendera som grundkurs i vad EU till grunden är, en genomkorrupt organisation.