FRÅN JANUARI 2009:
Eleverna i lyceet fick nyligen delta i frågesport om EU. För att eleverna lär sig också vara kritiska så erbjuder jag här lite alternativ frågesport. Vuxna får också gärna delta, så här inför europarlamentsvalet i juni. Lite träning skadar inte.
I den här tävlingen svarar man bara ja (= stämmer) eller nej (= stämmer inte) till följande fem påståenden:
1. Kommissionen har som uppgift att förbereda lagarna, men stor del av dem blir aldrig föremål för politisk granskning. Viktigt att notera eftersom cirka 50% lagstiftning som gäller företag kommer från EU och inom de övriga samhällsområden avancerar EU systematiskt. Skattefrågan är redan under arbete.
2. Ministerrådet är unionens mäktigaste organ men om man tror att där finns allt i sin ordning så tror man fel. Man behöver höra till en s.k. Antici– kommittén för att riktigt kunna bestämma om mötesagendan.
3. Påståendet att Lissabonfördraget på något sätt skulle öka möjligheterna att övervaka unionens beslutsfattande är naivt. En enskild parlamentariker har ingen möjlighet att få tillgång till de rapporter som granskar bruket av budgetmedel. En parlamentariker kan prata vad som helst utan ansvar, huvudsaken att man inte låter komisk.
4. OLAF är unionens bedrägerigranskande enhet underställd kommissionen, vilket i praktiken betyder att kommissionen granskar sig själv! Därför granskar den mycket mer medlemsstater än oegentligheter och bedrägerier inom unionens institutioner.
5. Regionkommittén, en rådgivande institution, är den mest kritiserade av alla ins- titutioner. Om den över huvud taget ger några svar på granskarnas frågor så är svaren flummiga. Den lobbar också aktivt för att få besvärliga höranden bort från parlamentets agenda. En gång förde OLAF ett ärende till Belgiens polis. När vissa aktiva parlamentariker kollade rapporten som polisen hade fått så visade det sig att rappor- ten hade skrivits av Regionkommittéen själv!
6. Centern för företagsutveckling (CDE), finansierad av den europeiska utvecklingsfonden, har granskats sedan 2006 varvid kommissionen och OLAF kommit med missvisande information till parlamentet. Kommissionen anser sig inte ha ansvar över CDE:s verk- samhet.
Det rätta svaret är att alla fem påståenden stämmer. Gratulerar läsare som hade allt rätt! Mer att läsa om allt detta finns till exempel på sidan www.paulvanbuitenen.nl (klicka på engelska varianten nere på sidan).
lördag 10 oktober 2009
19. FRÅGOR TILL KOMMISSIONEN (Bedrägerier)
FRÅN OKTOBER 2008
Den bedrägeribekämpande enheten inom kommissionen (OLAF) och dess verksamhet är
ständigt under lupp. I det följande ger jag exempel på parlamentarikers frågor till kommissionen (2004-2007), kompletterande frågeställningarna i nummer 12 (15.10.)
På EU:s egen hemsida under ordet ”bedrägerier” finns det gott om sådana här frågor att läsa:
1. Om vem som vill blockera utredningar?
Den belgiska polisens raid mot Brysselkorrespondenten för den tyska veckotidsskriften Stern och författaren av en serie undersökningar om Eurostatskandalen och andra känsliga frågor kring korruption inom EU-institutionerna, är en oerhört allvarlig handling och utgör ett brott mot tryckfrihetsprincipen. Håller kommissionen med om att denna polisaktion, antagligen föranledd av information från OLAF och tydligtvis riktad inte mot korruptionsmisstänkta personer utan mot personer som arbetar för att kartlägga korruptionen, visar på att man på högt håll inom EU räds den mediabelysning som riskerar blottlägga föga kända och knappast lovvärda omständigheter kring bedrägeri- och korruptionsfall i euroländerna?
2. Om tjänstemän
Skulle kommissionen kunna ange hur många tjänstemän vid kommissionen som avskedats eller blivit föremål för disciplinära åtgärder i samband med korruption och bedrägerier eller för att deras övervakning inte varit tillräcklig eller för att de inte försökt förhindra förluster i samband med korruption och bedrägerier fördelat på räkenskapsår sedan 1990?
3. Om belopp
Skulle kommissionen kunna ange de belopp som kommissionen förlorat genom korruption och bedrägerier för varje räkenskapsår sedan 1990 enligt revisionsrättens uppskatt- ningar?
4. Om förkontroller
Värdet på de ekonomiska skador som åsamkats EU:s budget genom de bedrägerier som OLAF hittills lagt i dagen uppgår till 6,6 miljarder euro, ett imponerande belopp. Anser inte kommissionen att upprättandet inom OLAF av en specialenhet för förkontroller skulle kunna bidra till att minska bedrägeririsken inom de områden som nämns i OLAF:s senaste rapport, och i synnerhet inom områdena för jordbruk och utbildning (yrkesutbildning)?
5. Om varför ingenting gjorts
Kommissionen framlade nyligen (2007) en konfidentiell rapport till påseende för Europapar-lamentet om vilka ekonomiska konsekvenser fallet Eurostat haft för de europeiska institutio-nerna. OLAF har i åratal fått konkreta upplysningar från olika informanter om sådana bedrägerier inom Eurostat. Antydningar om detta har rentav kommit från kommissionens tjänsteenheter med ansvar för övervakningen. OLAF har aldrig utfört några konkreta undersökningar. Inte förrän den interna redovisnings- tjänsten och en enkom inrättad arbets-grupp gav sig i kast med beskyllningarna inom Eurostat kom det fram några utrednings-resultat. Kan kommissionen klargöra OLAF:s roll i fallet Eurostat? Hur många år tog det innan det verkligen ingreps i frågan?
- På grund av allt detta och mycket annat har jag inget som helst förtroende mera för EU som system och inte heller på att EU någonsin kan bli riktigt bättre!
Den bedrägeribekämpande enheten inom kommissionen (OLAF) och dess verksamhet är
ständigt under lupp. I det följande ger jag exempel på parlamentarikers frågor till kommissionen (2004-2007), kompletterande frågeställningarna i nummer 12 (15.10.)
På EU:s egen hemsida under ordet ”bedrägerier” finns det gott om sådana här frågor att läsa:
1. Om vem som vill blockera utredningar?
Den belgiska polisens raid mot Brysselkorrespondenten för den tyska veckotidsskriften Stern och författaren av en serie undersökningar om Eurostatskandalen och andra känsliga frågor kring korruption inom EU-institutionerna, är en oerhört allvarlig handling och utgör ett brott mot tryckfrihetsprincipen. Håller kommissionen med om att denna polisaktion, antagligen föranledd av information från OLAF och tydligtvis riktad inte mot korruptionsmisstänkta personer utan mot personer som arbetar för att kartlägga korruptionen, visar på att man på högt håll inom EU räds den mediabelysning som riskerar blottlägga föga kända och knappast lovvärda omständigheter kring bedrägeri- och korruptionsfall i euroländerna?
2. Om tjänstemän
Skulle kommissionen kunna ange hur många tjänstemän vid kommissionen som avskedats eller blivit föremål för disciplinära åtgärder i samband med korruption och bedrägerier eller för att deras övervakning inte varit tillräcklig eller för att de inte försökt förhindra förluster i samband med korruption och bedrägerier fördelat på räkenskapsår sedan 1990?
3. Om belopp
Skulle kommissionen kunna ange de belopp som kommissionen förlorat genom korruption och bedrägerier för varje räkenskapsår sedan 1990 enligt revisionsrättens uppskatt- ningar?
4. Om förkontroller
Värdet på de ekonomiska skador som åsamkats EU:s budget genom de bedrägerier som OLAF hittills lagt i dagen uppgår till 6,6 miljarder euro, ett imponerande belopp. Anser inte kommissionen att upprättandet inom OLAF av en specialenhet för förkontroller skulle kunna bidra till att minska bedrägeririsken inom de områden som nämns i OLAF:s senaste rapport, och i synnerhet inom områdena för jordbruk och utbildning (yrkesutbildning)?
5. Om varför ingenting gjorts
Kommissionen framlade nyligen (2007) en konfidentiell rapport till påseende för Europapar-lamentet om vilka ekonomiska konsekvenser fallet Eurostat haft för de europeiska institutio-nerna. OLAF har i åratal fått konkreta upplysningar från olika informanter om sådana bedrägerier inom Eurostat. Antydningar om detta har rentav kommit från kommissionens tjänsteenheter med ansvar för övervakningen. OLAF har aldrig utfört några konkreta undersökningar. Inte förrän den interna redovisnings- tjänsten och en enkom inrättad arbets-grupp gav sig i kast med beskyllningarna inom Eurostat kom det fram några utrednings-resultat. Kan kommissionen klargöra OLAF:s roll i fallet Eurostat? Hur många år tog det innan det verkligen ingreps i frågan?
- På grund av allt detta och mycket annat har jag inget som helst förtroende mera för EU som system och inte heller på att EU någonsin kan bli riktigt bättre!
18. VILKEN SUBSIDIARITET? (Demokrati)
FRÅN SEPTEMBER 2008
Om Lissabonfördraget gör EU effektiv och handlingskraftig, så borde det väl betyda att Åland, enligt den hos oss väl marknadsförda subsidiaritetsprincipen, bättre än förr hinner och kan säga sitt om den tillströmmande EU-lagstiftningen?
Vad kan då medlemslandet Finland göra? Artikel 4 i protokollet om de nationella parlamentens roll säger så här: ”En tidsfrist på åtta veckor ska iakttas mellan den dag då ett utkast till lagstiftningsakt görs tillgängligt för de nationella parlamenten(...) och den dag då utkastet förs upp på rådets preliminära dagordning (...)”.
Artikel 7 i protokollet om subsidiaritet och proportionalitet preciserar den korta tiden på åtta veckor (tidigare sex veckor). För att ett lagutkast omprövas måste Finland få minst en tredjedel av det totala antalet röster från medlemsländerna med för ett motiverat yttrande mot lagen. Om lagen gäller frihet, säkerhet och rättvisa, så ska Finland få en fjärdedel av rösterna med sig. Sedan behöver denna tredjedel (eller fjärdedel) ännu i slutändan få 55% av rådsmedlem-marna eller en majoritet i parlamentet med sig innan den kan konstatera att lagförslaget inte behandlas vidare. Hur lätt eller sannolikt detta är kan vi jämföra med att lag tillkommer via cirka 30 olika vägar inom EU, beslutsprocesserna är tidskrävande mm.
Det finns ytterligare problem gömda i systemet. Lite senare i samma artikel 4 står det: ”I brådskande fall kan dock undantag göras, varvid skälen ska anges i rådets akt eller stånd-punkt”. Den här formuleringen var med redan i den förra versionen av fördraget, då jag 2005 lät kolla vad EU avser med nämnda ”brådskande fall”. Som svar fick jag från utrikesminis-teriet att: ”I förslaget till grundfördrag definieras dock inte närmare vad som skall ses som brådskande fall”. Någon precisering har inte Lissabon-varianten medfört.
Så här kan EU lagligen strunta i subsidiariteten och i brådskande takt bestämma vad som helst!
Och till sist, men inte minst, subsidiaritetsprincipen gäller inte jordbruk och fiske. Fast det har ju ingen betydelse, några motiverade yttranden från Åland via Helsingfors ända till rådet och parlamenten är ju teorier.
I klartext: subsidiaritet betyder inte att besluten fattas hos oss, utan att besluten låts rotera via oss på ovan beskrivna sätt. Därför behöver Åland ett eget avtal eller utträde ur EU.
Om Lissabonfördraget gör EU effektiv och handlingskraftig, så borde det väl betyda att Åland, enligt den hos oss väl marknadsförda subsidiaritetsprincipen, bättre än förr hinner och kan säga sitt om den tillströmmande EU-lagstiftningen?
Vad kan då medlemslandet Finland göra? Artikel 4 i protokollet om de nationella parlamentens roll säger så här: ”En tidsfrist på åtta veckor ska iakttas mellan den dag då ett utkast till lagstiftningsakt görs tillgängligt för de nationella parlamenten(...) och den dag då utkastet förs upp på rådets preliminära dagordning (...)”.
Artikel 7 i protokollet om subsidiaritet och proportionalitet preciserar den korta tiden på åtta veckor (tidigare sex veckor). För att ett lagutkast omprövas måste Finland få minst en tredjedel av det totala antalet röster från medlemsländerna med för ett motiverat yttrande mot lagen. Om lagen gäller frihet, säkerhet och rättvisa, så ska Finland få en fjärdedel av rösterna med sig. Sedan behöver denna tredjedel (eller fjärdedel) ännu i slutändan få 55% av rådsmedlem-marna eller en majoritet i parlamentet med sig innan den kan konstatera att lagförslaget inte behandlas vidare. Hur lätt eller sannolikt detta är kan vi jämföra med att lag tillkommer via cirka 30 olika vägar inom EU, beslutsprocesserna är tidskrävande mm.
Det finns ytterligare problem gömda i systemet. Lite senare i samma artikel 4 står det: ”I brådskande fall kan dock undantag göras, varvid skälen ska anges i rådets akt eller stånd-punkt”. Den här formuleringen var med redan i den förra versionen av fördraget, då jag 2005 lät kolla vad EU avser med nämnda ”brådskande fall”. Som svar fick jag från utrikesminis-teriet att: ”I förslaget till grundfördrag definieras dock inte närmare vad som skall ses som brådskande fall”. Någon precisering har inte Lissabon-varianten medfört.
Så här kan EU lagligen strunta i subsidiariteten och i brådskande takt bestämma vad som helst!
Och till sist, men inte minst, subsidiaritetsprincipen gäller inte jordbruk och fiske. Fast det har ju ingen betydelse, några motiverade yttranden från Åland via Helsingfors ända till rådet och parlamenten är ju teorier.
I klartext: subsidiaritet betyder inte att besluten fattas hos oss, utan att besluten låts rotera via oss på ovan beskrivna sätt. Därför behöver Åland ett eget avtal eller utträde ur EU.
17. GUMMISTÄMPELLÄNDER (Demokrati)
FRÅN NOVEMBER 2008:
Vi har lagting och antalet landskapsanställda har ökat stadigt sedan EU-anslutningen, fast egentligen gummistämpel och vit flagga skulle bra räcka till!
Finska staten och Ålands landskap måste på något sätt anpassa EU-lagar och nationella och/eller åländska lagar med varandra. I klartext, man måste gallra bort sådant som EU inte godkänner. Och det ska man göra i rask takt eftersom mängden lagstiftning från EU är massiv! Hur gör då våra myndigheter och beslutsfattare?
Utgångspunkten är den att självstyrelselagen 59 § innehåller bestämmelser om att nya lagar som faller under landskapets behörighet blir gällande först efter lagtingets bifall. Men innan lagtinget kan ge sitt bifall måste såväl regeringen, lagberedningen och lagtingets utskott granska de nya lagarna, vilket inte är en alldeles lätt uppgift för det finns olika typer av lagar, de kommer via olika vägar och det är oftast bråttom. Och ibland måste olika EU-överenskommelser granskas parallellt.
Till exempel inom miljöområdet finns en s.k. Århuskonvention som för ett antal år sedan godkändes här parallellt med EU-direktiven. Då var det så att vissa bestämmelser sammanföll. Och andra bestämmelser skiljde sig från varandra. I vissa saker var konventionens bestämmelser mer långtgående. Ibland var direktivens bestämmelser starkare. På det här sättet anpassades vår åländska rätt till båda bestäm-melserna.
Nu förstår vi att det minskar arbetsbördan för lagtinget och landskaps- regeringen att nöja sig med blankettlagar (i stället för egna lagar). Men det här har tre allvarliga konsekvenser: lagtinget förlorar sin roll som parlament, Ålands behörighet inom olika områden förlorar sin betydelse och autonomin är snart ett minne blott. Fast egentligen, under dagens typ av medlemskap, vi måste ju redan nu godkänna det mesta av EU-lagstiftning, oberoende!
De övriga lagarna då, de som inte faller under landskapets behörighet? De gäller ju direkt efter riksdagens godkännande även på Åland. Och nu kommer det mest tragikomis- ka, Finland antar EU-lagstiftning mest i form av blankettlagar! Så vi får dem från Bryssel ”direkt via Helsingfors” hit, blanka och fina.
Således, under dessa EU-blankettlagarnas lovade tider kan vi väl byta Ålands flagga till en helvit (=blanco). Gummistämpelrollen har landskapet redan.
Vi har lagting och antalet landskapsanställda har ökat stadigt sedan EU-anslutningen, fast egentligen gummistämpel och vit flagga skulle bra räcka till!
Finska staten och Ålands landskap måste på något sätt anpassa EU-lagar och nationella och/eller åländska lagar med varandra. I klartext, man måste gallra bort sådant som EU inte godkänner. Och det ska man göra i rask takt eftersom mängden lagstiftning från EU är massiv! Hur gör då våra myndigheter och beslutsfattare?
Utgångspunkten är den att självstyrelselagen 59 § innehåller bestämmelser om att nya lagar som faller under landskapets behörighet blir gällande först efter lagtingets bifall. Men innan lagtinget kan ge sitt bifall måste såväl regeringen, lagberedningen och lagtingets utskott granska de nya lagarna, vilket inte är en alldeles lätt uppgift för det finns olika typer av lagar, de kommer via olika vägar och det är oftast bråttom. Och ibland måste olika EU-överenskommelser granskas parallellt.
Till exempel inom miljöområdet finns en s.k. Århuskonvention som för ett antal år sedan godkändes här parallellt med EU-direktiven. Då var det så att vissa bestämmelser sammanföll. Och andra bestämmelser skiljde sig från varandra. I vissa saker var konventionens bestämmelser mer långtgående. Ibland var direktivens bestämmelser starkare. På det här sättet anpassades vår åländska rätt till båda bestäm-melserna.
Nu förstår vi att det minskar arbetsbördan för lagtinget och landskaps- regeringen att nöja sig med blankettlagar (i stället för egna lagar). Men det här har tre allvarliga konsekvenser: lagtinget förlorar sin roll som parlament, Ålands behörighet inom olika områden förlorar sin betydelse och autonomin är snart ett minne blott. Fast egentligen, under dagens typ av medlemskap, vi måste ju redan nu godkänna det mesta av EU-lagstiftning, oberoende!
De övriga lagarna då, de som inte faller under landskapets behörighet? De gäller ju direkt efter riksdagens godkännande även på Åland. Och nu kommer det mest tragikomis- ka, Finland antar EU-lagstiftning mest i form av blankettlagar! Så vi får dem från Bryssel ”direkt via Helsingfors” hit, blanka och fina.
Således, under dessa EU-blankettlagarnas lovade tider kan vi väl byta Ålands flagga till en helvit (=blanco). Gummistämpelrollen har landskapet redan.
16. VI BLEV LURADE (Demokrati)
FRÅN JANUARI 2009
Att kunna vara positiv och skapa något hållbart i samhället förutsätter att man tar reda på och är öppen. Låt oss därför blicka både bakåt och framåt i EU-frågan. Det är riktigt spännande.
Hade alla redan före EU-anslutningen fått veta all den information som redan då fanns så hade vi nog tänkt efter före.
Att informationen fanns bekräftas i en helt vanlig lärobok från år 1998, Finna rätt - juristens källmaterial och arbetsmetoder (Norstedts juridik). Eller vad anser ni efter att ha läst de här punkterna? Kom ihåg att allt detta gäller såväl Åland, Finland som Sverige:
1. EG:s regelverk är mycket omfattande.
2. EG är också en egen juridisk person med fastlagd behörighet att som eget rättssubjekt själv ingå internationella avtal med stater och andra internationella organisationer, framför allt på det handelspolitiska området.
3. Fördelningen av befogenheter mellan rådet, kommissionen och parlamentet är komplicerad och bygger inte på någon konsekvent maktfördelningsfilosofi.
4. Rådet (ministerrådet)har att fatta de grundläggande besluten och fyller en viktig lagstiftande funktion genom att utfärda följdförfattningar till EG-fördraget och de övriga grundläggande fördragen.
5. Rådet har inte någon fast sammansättning utan beror på ämnet vilken regerings- ledamot som deltar från respektive land.
6. Europarlamentet kn inte jämföras med ett nationellt parlament eftersom det inte har den grundläggande lagstiftnings- och beskattningsmakten.
7. Förstainstansrätten inom EG-domstolens institutionella ram inrättades med syfte att lätta arbetsbördan för EG-domstolen.
8. En viktig olikhet i förhållande till svensk rätt är att EG-rätten i stort sett saknar lagförarbeten, så kallade motiv. Det finns ingen som helst motsvarighet till de ofta omfattande specialmotiveringar. Det som kan finnas är t.ex. förklarande memoranda till kommissionens lagförslag eller yttranden av Europarlamentets utskott, men dessa brukar inte begagnas som källa i någon större utsträckning sedan rättsakten antagits.
9. I EG-domstolens motiveringar kan ibland hänvisas till det rättsläge som ”för närvarande” är gällande.
10. EG-rätten är till stor del direkt tillämplig i medlemsländerna utan att några särskilda åtgärder skall vidtas av medlemsstaterna för reglernas införlivande.
11. EG-domstolen har fixat det så att direktiv har direkt effekt när det gäller förhållandet mellan staten och privata rättssubjekt.
12. Även utan direkt effekt ska de nationella lagarna ”tolkas” under hänsynstagande till innehållet i direktiv.
13. För att förebygga tolkningssvårigheter har avger EG-domstolen bindande förhands- avgöranden till nationella domstol som dessutom är skyldiga att begära sådana avgö- randen.
Det är ju för det mesta samma innehåll som Lissabonfördraget hela 2008 kritiserades för! Därför är det inte underligt att det som verkar mest hållbart i EU är ett växande antal olika grupper som är antingen EU-kritiska eller mot EU. Till exempel i Irland finns det för tillfället flera sådana, föranledda av folkomröstningar och Lissabon-fördraget. De här grupperna håller på att organisera sig internationellt.
Att kunna vara positiv och skapa något hållbart i samhället förutsätter att man tar reda på och är öppen. Låt oss därför blicka både bakåt och framåt i EU-frågan. Det är riktigt spännande.
Hade alla redan före EU-anslutningen fått veta all den information som redan då fanns så hade vi nog tänkt efter före.
Att informationen fanns bekräftas i en helt vanlig lärobok från år 1998, Finna rätt - juristens källmaterial och arbetsmetoder (Norstedts juridik). Eller vad anser ni efter att ha läst de här punkterna? Kom ihåg att allt detta gäller såväl Åland, Finland som Sverige:
1. EG:s regelverk är mycket omfattande.
2. EG är också en egen juridisk person med fastlagd behörighet att som eget rättssubjekt själv ingå internationella avtal med stater och andra internationella organisationer, framför allt på det handelspolitiska området.
3. Fördelningen av befogenheter mellan rådet, kommissionen och parlamentet är komplicerad och bygger inte på någon konsekvent maktfördelningsfilosofi.
4. Rådet (ministerrådet)har att fatta de grundläggande besluten och fyller en viktig lagstiftande funktion genom att utfärda följdförfattningar till EG-fördraget och de övriga grundläggande fördragen.
5. Rådet har inte någon fast sammansättning utan beror på ämnet vilken regerings- ledamot som deltar från respektive land.
6. Europarlamentet kn inte jämföras med ett nationellt parlament eftersom det inte har den grundläggande lagstiftnings- och beskattningsmakten.
7. Förstainstansrätten inom EG-domstolens institutionella ram inrättades med syfte att lätta arbetsbördan för EG-domstolen.
8. En viktig olikhet i förhållande till svensk rätt är att EG-rätten i stort sett saknar lagförarbeten, så kallade motiv. Det finns ingen som helst motsvarighet till de ofta omfattande specialmotiveringar. Det som kan finnas är t.ex. förklarande memoranda till kommissionens lagförslag eller yttranden av Europarlamentets utskott, men dessa brukar inte begagnas som källa i någon större utsträckning sedan rättsakten antagits.
9. I EG-domstolens motiveringar kan ibland hänvisas till det rättsläge som ”för närvarande” är gällande.
10. EG-rätten är till stor del direkt tillämplig i medlemsländerna utan att några särskilda åtgärder skall vidtas av medlemsstaterna för reglernas införlivande.
11. EG-domstolen har fixat det så att direktiv har direkt effekt när det gäller förhållandet mellan staten och privata rättssubjekt.
12. Även utan direkt effekt ska de nationella lagarna ”tolkas” under hänsynstagande till innehållet i direktiv.
13. För att förebygga tolkningssvårigheter har avger EG-domstolen bindande förhands- avgöranden till nationella domstol som dessutom är skyldiga att begära sådana avgö- randen.
Det är ju för det mesta samma innehåll som Lissabonfördraget hela 2008 kritiserades för! Därför är det inte underligt att det som verkar mest hållbart i EU är ett växande antal olika grupper som är antingen EU-kritiska eller mot EU. Till exempel i Irland finns det för tillfället flera sådana, föranledda av folkomröstningar och Lissabon-fördraget. De här grupperna håller på att organisera sig internationellt.
15. VEM FÅR KONKURRERA? (Ekonomi)
FRÅN NOVEMBER 2008:
Den här insändaren inleder mina resonemang om eurons betydelse och förhållande till Lissabonfördraget.
I och med den globala ekonomiska krisen håller experterna på att tala för global regleringoch lagstiftning för att få ordning på det liberala kaoset. Eftersom återhämtningen kommer att vara långsammare denna gång kommer man regionalt återgå till strängare reglering och mindre risktagning. I och för sig bra, men detta kommer också att missbrukas, med en allt mer Brysselstyrd EU i sikte.
Denna regionala åtstramning gömmer sig redan i det tilltänkta Lissabonfördraget. Jag citerar avdelning VII om gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Första artikeln (nummer 101) och dess moment ett säger detta:
”Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som
1. kan påverka handeln mellan medlemsstater
2. och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.”
Nummer ett är rentav en tragikomisk formulering. Riktigt avslöjande är sedan artikel 104 där EU ger medlemsstaterna order att myndigheterna ser över sin egen rättsordning så att, precis som rubriken till avdelning VII säger, sker en tillnärmning av lagstiftningen! I artikel 105 ber man sedan länderna själva undersöka och berätta om överträdelser till kommissionen.
Kontroversiellt nog, EU gör ju allt detta, d.v.s. påverkar, hindrar, begränsar, fastställer och ingår massor av avtal. Samt snedvrider ytterligare med sina 15000 lobbyarbetare och 2500 lobbyorganisationer.
Och vem är de som övervakar kommissionens och alla andra institutionernas ”överträdelser” med framgång?
Åland då? Ta som exempel att Åland med sin högt teoretiska parlamentsplats försöker motverka eller genom sin talerätt i EG-domstolen får gång efter gång försvara sig mot något som EU anser ”påverka handeln mellan medlemsstater”. Kom ihåg hur det gick med frågan om snus med mera.
Den här insändaren inleder mina resonemang om eurons betydelse och förhållande till Lissabonfördraget.
I och med den globala ekonomiska krisen håller experterna på att tala för global regleringoch lagstiftning för att få ordning på det liberala kaoset. Eftersom återhämtningen kommer att vara långsammare denna gång kommer man regionalt återgå till strängare reglering och mindre risktagning. I och för sig bra, men detta kommer också att missbrukas, med en allt mer Brysselstyrd EU i sikte.
Denna regionala åtstramning gömmer sig redan i det tilltänkta Lissabonfördraget. Jag citerar avdelning VII om gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Första artikeln (nummer 101) och dess moment ett säger detta:
”Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som
1. kan påverka handeln mellan medlemsstater
2. och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.”
Nummer ett är rentav en tragikomisk formulering. Riktigt avslöjande är sedan artikel 104 där EU ger medlemsstaterna order att myndigheterna ser över sin egen rättsordning så att, precis som rubriken till avdelning VII säger, sker en tillnärmning av lagstiftningen! I artikel 105 ber man sedan länderna själva undersöka och berätta om överträdelser till kommissionen.
Kontroversiellt nog, EU gör ju allt detta, d.v.s. påverkar, hindrar, begränsar, fastställer och ingår massor av avtal. Samt snedvrider ytterligare med sina 15000 lobbyarbetare och 2500 lobbyorganisationer.
Och vem är de som övervakar kommissionens och alla andra institutionernas ”överträdelser” med framgång?
Åland då? Ta som exempel att Åland med sin högt teoretiska parlamentsplats försöker motverka eller genom sin talerätt i EG-domstolen får gång efter gång försvara sig mot något som EU anser ”påverka handeln mellan medlemsstater”. Kom ihåg hur det gick med frågan om snus med mera.
14. BEDRÄGERISTATISTIK (Bedrägerier)
FRÅN OKTOBER 2008
Det finns två centrala sätt att skydda EU:s gemensamma intressen. Det ena är medlems- ländernas arbete och det andra ett speciellt Hercules-program.
Med Hercules-program avser man utbildning, tekniskt bistånd, informationsutbyte, under-ökningar och broschyrer samt finansiering av administrativa kostnader för organisationer som jobbar med frågan i EFTA och EES-länderna samt Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Programmet inleddes 2004. Trots detta vet det senaste 2008 berätta att EU överväger stoppa alla betalningar till de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien. Pengarna verkar gå till maffian. Hercules II heter programmet i dag och har 2007 fått förlängning till 2013 samt sex miljoner euro till per år, således en budget på 13.574 miljoner euro.
Det viktigaste kontrollarbetet gör dock medlemsländerna när de granskar i förväg, följer upp och främjar återvinning av felaktigt utbetalda medel. De ansvarar för förvaltningen av mer än 80% av utgifterna, varför även Ålands förvaltning vuxit efter EU-inträdet.
Trots det förbättrade utbytet av information samlas fordringar på hög, vilket oroar kommissionen, revisions-rätten och budgetmyndigheten. De statistiska uppgifterna är något olika sammansatta beroende på om utgivaren är europeiska ombudsmannen, OLAF eller någon annan av institutionerna.
Man brukar skilja man mellan oegentligheter och bedrägerier. Den totala summan bedrä-gerier år 2007 gäller drygt 100 miljoner euro. Talar man om både bedrägerier och oegentlig-heter och deras sammanlagda ekonomiska betydelse rör det sig om 1-2 miljarder euro!
Såväl gamla som nyare medlemsländer begår bedrägerier i ungefär lika stor utsträckning. Men ser man på vilka moment i unionens budget som drabbas mest blir frågan verkligen intressant.
När det gäller det allvarligaste, d.v.s. bedrägerier, är de sex första i storleksordning:
1. externa relationer (=utanför Europa; nästan sex gånger större än nr 2)
2. statistikverksamheten
3. utvidgning
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. forskning
Motsvarande lista om oegentligheter ser ut så här:
1. statistikverksamheten (bara lite större än nr 2)
2. externa relationer
3. jordbruk och landsbygdsutveckling
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. utbildning och kultur
Varje år öppnas runt 200 nya fall och antalet öppna fall var i slutet av 2007 drygt 400. Återvinning (= EU får fel utbetalda pengar tillbaka) lyckas i bedrägerifall till cirka 15 % . Med oegentligheterna kommer man upp till drygt 30 %.
Det börjar småningom klarna varför allt fler medlemsländer blivit nettobetalare med allt större belopp !
Det finns två centrala sätt att skydda EU:s gemensamma intressen. Det ena är medlems- ländernas arbete och det andra ett speciellt Hercules-program.
Med Hercules-program avser man utbildning, tekniskt bistånd, informationsutbyte, under-ökningar och broschyrer samt finansiering av administrativa kostnader för organisationer som jobbar med frågan i EFTA och EES-länderna samt Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Programmet inleddes 2004. Trots detta vet det senaste 2008 berätta att EU överväger stoppa alla betalningar till de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien. Pengarna verkar gå till maffian. Hercules II heter programmet i dag och har 2007 fått förlängning till 2013 samt sex miljoner euro till per år, således en budget på 13.574 miljoner euro.
Det viktigaste kontrollarbetet gör dock medlemsländerna när de granskar i förväg, följer upp och främjar återvinning av felaktigt utbetalda medel. De ansvarar för förvaltningen av mer än 80% av utgifterna, varför även Ålands förvaltning vuxit efter EU-inträdet.
Trots det förbättrade utbytet av information samlas fordringar på hög, vilket oroar kommissionen, revisions-rätten och budgetmyndigheten. De statistiska uppgifterna är något olika sammansatta beroende på om utgivaren är europeiska ombudsmannen, OLAF eller någon annan av institutionerna.
Man brukar skilja man mellan oegentligheter och bedrägerier. Den totala summan bedrä-gerier år 2007 gäller drygt 100 miljoner euro. Talar man om både bedrägerier och oegentlig-heter och deras sammanlagda ekonomiska betydelse rör det sig om 1-2 miljarder euro!
Såväl gamla som nyare medlemsländer begår bedrägerier i ungefär lika stor utsträckning. Men ser man på vilka moment i unionens budget som drabbas mest blir frågan verkligen intressant.
När det gäller det allvarligaste, d.v.s. bedrägerier, är de sex första i storleksordning:
1. externa relationer (=utanför Europa; nästan sex gånger större än nr 2)
2. statistikverksamheten
3. utvidgning
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. forskning
Motsvarande lista om oegentligheter ser ut så här:
1. statistikverksamheten (bara lite större än nr 2)
2. externa relationer
3. jordbruk och landsbygdsutveckling
4. humanitär hjälp
5. sysselsättning och sociala ärenden
6. utbildning och kultur
Varje år öppnas runt 200 nya fall och antalet öppna fall var i slutet av 2007 drygt 400. Återvinning (= EU får fel utbetalda pengar tillbaka) lyckas i bedrägerifall till cirka 15 % . Med oegentligheterna kommer man upp till drygt 30 %.
Det börjar småningom klarna varför allt fler medlemsländer blivit nettobetalare med allt större belopp !
13. DE FÖRUTSPÅDDE KRIS (Euro)
FRÅN APRIL 2009
1.Lissabon-fördraget föreskriver i artikel 134 bland annat att ”Ekonomiska och finansiella kommittén ska ha till uppgift att (---) följa den ekonomiska och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom unionen och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen, särskilt i fråga om finansiella relationer med tredje land och internationella institutioner”.
Alltså inte är det bara den aktuella krisen som blev orsaken till hårdare styrning. Och vad var det som kloka experter sade redan 1997?
2. Nationalekonom och Italiens förra utrikesminister Antonio Martino uttalade sig i tidningen The European 1997 så här : ”Jag ha inget principiellt mot valutan, utan mot Maastricht-avtalet, eftersom det inte kommer att föra oss dit vi vill och det kan söndra Europa. Om finansmarknaderna godkänner euron, kommer det att leda till devalvering av valutorna utanför valutaunionen. Dessa tar sedan marknads- andelarna av länderna inom valutaunionen”.
3. Samma år publicerades det i tidningen De Volkakrantiaa ett utlåtande av 70 holländska nationalekonomer. Under rubriken ”I och med valutaunionen väljer Europa fel väg” skrev de: ”Vi undertecknade (alla holländska nationalekonomer) ser med tilltagande oro fram emot den stund då den europeiska ekonomi- och valutaunionens tredje skede inleds. Maastricht-avtalet som trädde i kraft den första november 1993 betydde på många sätt slutet med utvecklingen, i synnerhet vad gäller demokrati, sysselsättning, inkomstnivåer, miljö samt avskaffande av fattigdom såväl inom unionen som utanför unionen. Till på köpet baserar sig fördraget på misstänksamma ekonomiska förväntningar. Ingenting har förändrats till det bättre efter det. Tvärtom så har förberedelserna inför valutaunionen haft et högt pris inklusive ökad arbetslöshet och social oro. Valutaunionen har visat sig vara ett monetärt projekt, ingenting annat. Den så kallade stabilitetspakten, som godkändes i Dublin, har förstärkt denna negativa utveckling, staternas ekonomisk- politiska möjligheter, i synnerhet gällande skötseln av sociala och ekologiska frågor, har stramats åt som aldrig förr. I stället för att valutaunionen skulle skapa en modern välfärdsstat skapar den allt starkare och långtgående ramar för styrseln av social- och skattepolitik samt nedkörning av den europeiska offentliga sektorn. Från social, ekologisk och demokratisk synvinkel betraktat är detta allt annat än önskvärt. Även den ekonomiska nyttan är ytterst tvivelaktig”.
4. Sedan, 330 nationalekonomer från de flesta europeiska länderna skrev ett brev som publicerades i europeiska tidningar samma år 1997: Denna valutaunion (EMU), kort sagt, är inte någon bra modell för bred europeisk integration. Ni har kanske agerat i sådan god tro att alla nationalekonomer är av samma åsikt om EMU. Och ni anser, att även om alla tillkommande förändringar är oroande ur social och ekonomisk synvinkel, är dessa förändringar ändå nödvändiga av ekonomiska orsaker. Men så här är det inte. Det finns ingen som helst stark vetenskaplig grund och många av oss har framhävt detta faktum i facktidningar och i olika sammanhang. Därför vädjar vi och ber er överväga EMU-projektet på nytt. Vi ber er inte att sluta med europeiskt samarbete, tvärtom. En gemensam valuta och monetär politik skulle kunna erbjuda betydande fördelar. Men EMU styrs ovillkorligen med överenskomna kriterier och dogmer. Klok ekonomisk politik skall inte ersättas med strikta regler, utan man bör ta hänsyn till de gällande omständigheterna.
Detta är även en demokratisk fråga eftersom strukturen i EMU frigör er på ett fel sätt från plikten att bära det värdefulla demokratiska ansvaret för era val. Under de rådande omständigheterna erbjuder EMU ingen som helst möjlighet att bära ansvar över miljöproblem, att hjälpa de 20 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga i Europa eller att utveckla och försvara välfärdssamhället.
1.Lissabon-fördraget föreskriver i artikel 134 bland annat att ”Ekonomiska och finansiella kommittén ska ha till uppgift att (---) följa den ekonomiska och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom unionen och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen, särskilt i fråga om finansiella relationer med tredje land och internationella institutioner”.
Alltså inte är det bara den aktuella krisen som blev orsaken till hårdare styrning. Och vad var det som kloka experter sade redan 1997?
2. Nationalekonom och Italiens förra utrikesminister Antonio Martino uttalade sig i tidningen The European 1997 så här : ”Jag ha inget principiellt mot valutan, utan mot Maastricht-avtalet, eftersom det inte kommer att föra oss dit vi vill och det kan söndra Europa. Om finansmarknaderna godkänner euron, kommer det att leda till devalvering av valutorna utanför valutaunionen. Dessa tar sedan marknads- andelarna av länderna inom valutaunionen”.
3. Samma år publicerades det i tidningen De Volkakrantiaa ett utlåtande av 70 holländska nationalekonomer. Under rubriken ”I och med valutaunionen väljer Europa fel väg” skrev de: ”Vi undertecknade (alla holländska nationalekonomer) ser med tilltagande oro fram emot den stund då den europeiska ekonomi- och valutaunionens tredje skede inleds. Maastricht-avtalet som trädde i kraft den första november 1993 betydde på många sätt slutet med utvecklingen, i synnerhet vad gäller demokrati, sysselsättning, inkomstnivåer, miljö samt avskaffande av fattigdom såväl inom unionen som utanför unionen. Till på köpet baserar sig fördraget på misstänksamma ekonomiska förväntningar. Ingenting har förändrats till det bättre efter det. Tvärtom så har förberedelserna inför valutaunionen haft et högt pris inklusive ökad arbetslöshet och social oro. Valutaunionen har visat sig vara ett monetärt projekt, ingenting annat. Den så kallade stabilitetspakten, som godkändes i Dublin, har förstärkt denna negativa utveckling, staternas ekonomisk- politiska möjligheter, i synnerhet gällande skötseln av sociala och ekologiska frågor, har stramats åt som aldrig förr. I stället för att valutaunionen skulle skapa en modern välfärdsstat skapar den allt starkare och långtgående ramar för styrseln av social- och skattepolitik samt nedkörning av den europeiska offentliga sektorn. Från social, ekologisk och demokratisk synvinkel betraktat är detta allt annat än önskvärt. Även den ekonomiska nyttan är ytterst tvivelaktig”.
4. Sedan, 330 nationalekonomer från de flesta europeiska länderna skrev ett brev som publicerades i europeiska tidningar samma år 1997: Denna valutaunion (EMU), kort sagt, är inte någon bra modell för bred europeisk integration. Ni har kanske agerat i sådan god tro att alla nationalekonomer är av samma åsikt om EMU. Och ni anser, att även om alla tillkommande förändringar är oroande ur social och ekonomisk synvinkel, är dessa förändringar ändå nödvändiga av ekonomiska orsaker. Men så här är det inte. Det finns ingen som helst stark vetenskaplig grund och många av oss har framhävt detta faktum i facktidningar och i olika sammanhang. Därför vädjar vi och ber er överväga EMU-projektet på nytt. Vi ber er inte att sluta med europeiskt samarbete, tvärtom. En gemensam valuta och monetär politik skulle kunna erbjuda betydande fördelar. Men EMU styrs ovillkorligen med överenskomna kriterier och dogmer. Klok ekonomisk politik skall inte ersättas med strikta regler, utan man bör ta hänsyn till de gällande omständigheterna.
Detta är även en demokratisk fråga eftersom strukturen i EMU frigör er på ett fel sätt från plikten att bära det värdefulla demokratiska ansvaret för era val. Under de rådande omständigheterna erbjuder EMU ingen som helst möjlighet att bära ansvar över miljöproblem, att hjälpa de 20 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga i Europa eller att utveckla och försvara välfärdssamhället.
12. JAG RÖSTADE INTE FÖR DETTA (Finland)
FRÅN JUNI 2009:
Högförräderi, det vill säga hur vår tids beslutsfattande elit i (också) Finland betett sig och beter sig gentemot sin egen befolkning och samtidigt hela landet hör till de otroligaste sakerna under vår tid!
Det håller på att bli allt mer känt hur allt gick till vid EU-anslutningen. Den viktigaste uppgiften är att känna till det som föreskevs i dåvarande EU-fördraget, det så kallade Maastricht-avtalet, å ena sidan(1) och det som utrikesministeriet och det övriga etablissemanget berättade för folk å andra sidan (2):
1. Maastricht-avtalet utgick från att integrationen fördjupas, inklusive utrikes- och säkerhetspolitik. Detta med gemensamt försvar i sikte längre fram (artikel B).
2. Enligt staten betydde detta samarbete staterna emellan och ingalunda någon överstatlighet(bland annat enligt boken ”Medlemskapet i europeiska unionen”).Inte någon ovarsam hantering av sanningen utan kristallklara lögner inför folkomröstningen. Staten hade ju ”till alla delar” godkänt avtalets innehåll. Och detta bara som ett exempel av många.
I dag är läget så inflammerat att man pratar om inbördeskrig! Den stora majoriteten av finnar röstade inte i EU-valet eftersom de totalt saknar förtroende för något som helst parti. Jag hade många intressanta diskussioner om detta under min valturné och fick även bevittna hur en minister pratade och ingen i publiken applåderade.
Svenska folkpartiet som centern, fs och liberalerna på Åland i denna EU-val samarbetade med har suttit i alla de regeringar som fattat beslut i ovan nämnda ärenden. Mitt förtroende kunde inte vara mindre för samtliga av dessa, vare sig det gäller finsk eller åländsk synvinkel.
Härmed för egen del långt ifrån allt sagt om temat!
Högförräderi, det vill säga hur vår tids beslutsfattande elit i (också) Finland betett sig och beter sig gentemot sin egen befolkning och samtidigt hela landet hör till de otroligaste sakerna under vår tid!
Det håller på att bli allt mer känt hur allt gick till vid EU-anslutningen. Den viktigaste uppgiften är att känna till det som föreskevs i dåvarande EU-fördraget, det så kallade Maastricht-avtalet, å ena sidan(1) och det som utrikesministeriet och det övriga etablissemanget berättade för folk å andra sidan (2):
1. Maastricht-avtalet utgick från att integrationen fördjupas, inklusive utrikes- och säkerhetspolitik. Detta med gemensamt försvar i sikte längre fram (artikel B).
2. Enligt staten betydde detta samarbete staterna emellan och ingalunda någon överstatlighet(bland annat enligt boken ”Medlemskapet i europeiska unionen”).Inte någon ovarsam hantering av sanningen utan kristallklara lögner inför folkomröstningen. Staten hade ju ”till alla delar” godkänt avtalets innehåll. Och detta bara som ett exempel av många.
I dag är läget så inflammerat att man pratar om inbördeskrig! Den stora majoriteten av finnar röstade inte i EU-valet eftersom de totalt saknar förtroende för något som helst parti. Jag hade många intressanta diskussioner om detta under min valturné och fick även bevittna hur en minister pratade och ingen i publiken applåderade.
Svenska folkpartiet som centern, fs och liberalerna på Åland i denna EU-val samarbetade med har suttit i alla de regeringar som fattat beslut i ovan nämnda ärenden. Mitt förtroende kunde inte vara mindre för samtliga av dessa, vare sig det gäller finsk eller åländsk synvinkel.
Härmed för egen del långt ifrån allt sagt om temat!
11. LR GODKÄNNER VÄL INTE FÖRDRAGET? (Åland, miljö)
FRÅN JULI 2009:
En eloge för Ålands landskapsregering som skrev till arbets- och näringsministeriet att ”man helst inte ser att kärnkraftsanlägg- ningar placeras vid Östersjön” och ”motsätter sig det faktum att Åland riskerar två anläggningar för slutförvaring i närheten i och med att också Sverige planerar lägga slutförvaringen vid Forsmarks kärnkraftverk ”.
Nu ser jag fram emot att landskapsregeringen agerar logisk också med resten och inte godkänner Lissabon-fördraget, eftersom det är så här (se Sveriges riksdag: www.eu-upplysningen.se):
1. Euratomfördraget(1958)och dess artikel 1 s tipulerar bl.a. att Euratom ska skapa förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna i Europa.
2. För att säkerställa lika tillgång till resurserna upprättades genom Euratomfördra- get(1960) en försörjningsbyrå som har så kallad optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier.’ Denna optionsrätt innebär att gemenskapen har rätt att använda och förbruka material som tillhör Euratom. Försörjningsbyrån har också ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom EU.
3. Det som talar för att optionsrättsbestämmelserna fortfarande gäller är att det i ingressen till protokollet om ändring av Euratomför- draget som fogas till Lissabon- fördraget framhålls att det är viktigt att bestämmel- serna i fördraget fortsätter ha full rättsverkan!
Huruvida optionsbestämmelsen kommer att utnyttjas föranleder en hel del debatt inom EU. Å andra sidan är det väldigt oroande att höra i finska nyheter om hur Tyskland offentligt och helt på allvar diskuterar att försöka få sina kärnavfall förvarade i Finland. Samtidigt när motståndet till kärnkraft växer i Tyskland och övriga Europa och allt mer satsas på bl.a. vindkraft.
Så, bästa LR, hur tänker ni nu göra? Eftersom några duktiga medhjälpare till en finländsk europarlamentariker inte har någon makt att fixa detta, så tar ni de åländska ungdomarnas framtid i beaktande och förkastar Lissabon-fördraget ?
En eloge för Ålands landskapsregering som skrev till arbets- och näringsministeriet att ”man helst inte ser att kärnkraftsanlägg- ningar placeras vid Östersjön” och ”motsätter sig det faktum att Åland riskerar två anläggningar för slutförvaring i närheten i och med att också Sverige planerar lägga slutförvaringen vid Forsmarks kärnkraftverk ”.
Nu ser jag fram emot att landskapsregeringen agerar logisk också med resten och inte godkänner Lissabon-fördraget, eftersom det är så här (se Sveriges riksdag: www.eu-upplysningen.se):
1. Euratomfördraget(1958)och dess artikel 1 s tipulerar bl.a. att Euratom ska skapa förutsättningar för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna i Europa.
2. För att säkerställa lika tillgång till resurserna upprättades genom Euratomfördra- get(1960) en försörjningsbyrå som har så kallad optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier.’ Denna optionsrätt innebär att gemenskapen har rätt att använda och förbruka material som tillhör Euratom. Försörjningsbyrån har också ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom EU.
3. Det som talar för att optionsrättsbestämmelserna fortfarande gäller är att det i ingressen till protokollet om ändring av Euratomför- draget som fogas till Lissabon- fördraget framhålls att det är viktigt att bestämmel- serna i fördraget fortsätter ha full rättsverkan!
Huruvida optionsbestämmelsen kommer att utnyttjas föranleder en hel del debatt inom EU. Å andra sidan är det väldigt oroande att höra i finska nyheter om hur Tyskland offentligt och helt på allvar diskuterar att försöka få sina kärnavfall förvarade i Finland. Samtidigt när motståndet till kärnkraft växer i Tyskland och övriga Europa och allt mer satsas på bl.a. vindkraft.
Så, bästa LR, hur tänker ni nu göra? Eftersom några duktiga medhjälpare till en finländsk europarlamentariker inte har någon makt att fixa detta, så tar ni de åländska ungdomarnas framtid i beaktande och förkastar Lissabon-fördraget ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
