7. ÅLANDSFRÅGOR (Åland-Finland)

FRÅN AUGUSTI 2008:

En av justitieministeriets ”experter i Ålands- frågor” som ”Ålands- minister” Astrid Thors hade i sitt följe nyligen var Sten Palmgren. I en radiodebatt (Radio Vega) sade han redan våren 2004 ett och annat intressant.

För det första, att en tilltänkt Ålandsminister har varken behörighet eller intresse att uträtta något vettigt för oss var redan då uppenbart: ” Jag tror inte att man kan ha ett separat ålands- ministerium. Det skulle ju inte sitta i vår förvaltning. Vi har ju stora ministerier med omfattande verksamhetsområden. Och ha ett ministerium som enbart skulle syssla med ålandsfrågor så tror jag inte är tänkbart. ”

Och om någon ännu trodde att det finns någon någonstans som är bättre i att sköta de åländska frågorna än vi själva så vad sägs om Palmgrens replik till frågan om hur samarbetet mellan självstyrelsen och Helsingfors fungerat: ”På många plan fungerar det väldigt bra. Försöker vi göra på det sättet att varje enskilt ministerium också har kontakt med Åland och att de har direkt kontakt och inte går via oss därför att vi inte kan hantera allt från jordbruk till kemikalier till undervisningsfrågor. Det blir för mycket för oss.”

Sedan, jag beklagar om någon tycker att språkfrågorna är tjatiga. Men allt hör ju ihop. Palmgren fortsätter så här: ”Och det absolut största problemet är att det finns nuförtiden så mycket skriftligt material, så mycket papper som tillverkas och det tillverkas naturligtvis för det mesta på finska. Menallt kan inte översättas helt enkelt därför att takten i arbetet är så snabb att man helt enkelt inte hinner. ”

Och EU då? Så här säger Palmgren: "Det är ju faktiskt på det sättet att en stor del Ålands lagstiftningsbehörighet är sådant som Nuförtiden hör till EU. Och det där skapar en frustration som är alldeles begriplig.”

Lärdom av allt detta? Jo, Palmgren kom i själva verket med mycket ärliga kommenta- rer. Lika ärlig var Niilo Jääskinen i sin analys av det nya EU-fördragets konsekvenser för Åland.

Åland lyssnar inte vad de säger utan dagdrömmer om allehanda lösningar som betyder inget annat än åratal av förväntan! Det gäller nu att ändra stil, börja tala klarspråk och inleda med ett rungande nej till Lissabon-fördraget. Det åländska folket har glädjande nog börjat vakna nu, men hur är det med våra invalda politiker?