13. DE FÖRUTSPÅDDE KRIS (Euro)

FRÅN APRIL 2009

1.Lissabon-fördraget föreskriver i artikel 134 bland annat att ”Ekonomiska och finansiella kommittén ska ha till uppgift att (---) följa den ekonomiska och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom unionen och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen, särskilt i fråga om finansiella relationer med tredje land och internationella institutioner”.

Alltså inte är det bara den aktuella krisen som blev orsaken till hårdare styrning. Och vad var det som kloka experter sade redan 1997?

2. Nationalekonom och Italiens förra utrikesminister Antonio Martino uttalade sig i tidningen The European 1997 så här : ”Jag ha inget principiellt mot valutan, utan mot Maastricht-avtalet, eftersom det inte kommer att föra oss dit vi vill och det kan söndra Europa. Om finansmarknaderna godkänner euron, kommer det att leda till devalvering av valutorna utanför valutaunionen. Dessa tar sedan marknads- andelarna av länderna inom valutaunionen”.

3. Samma år publicerades det i tidningen De Volkakrantiaa ett utlåtande av 70 holländska nationalekonomer. Under rubriken ”I och med valutaunionen väljer Europa fel väg” skrev de: ”Vi undertecknade (alla holländska nationalekonomer) ser med tilltagande oro fram emot den stund då den europeiska ekonomi- och valutaunionens tredje skede inleds. Maastricht-avtalet som trädde i kraft den första november 1993 betydde på många sätt slutet med utvecklingen, i synnerhet vad gäller demokrati, sysselsättning, inkomstnivåer, miljö samt avskaffande av fattigdom såväl inom unionen som utanför unionen. Till på köpet baserar sig fördraget på misstänksamma ekonomiska förväntningar. Ingenting har förändrats till det bättre efter det. Tvärtom så har förberedelserna inför valutaunionen haft et högt pris inklusive ökad arbetslöshet och social oro. Valutaunionen har visat sig vara ett monetärt projekt, ingenting annat. Den så kallade stabilitetspakten, som godkändes i Dublin, har förstärkt denna negativa utveckling, staternas ekonomisk- politiska möjligheter, i synnerhet gällande skötseln av sociala och ekologiska frågor, har stramats åt som aldrig förr. I stället för att valutaunionen skulle skapa en modern välfärdsstat skapar den allt starkare och långtgående ramar för styrseln av social- och skattepolitik samt nedkörning av den europeiska offentliga sektorn. Från social, ekologisk och demokratisk synvinkel betraktat är detta allt annat än önskvärt. Även den ekonomiska nyttan är ytterst tvivelaktig”.

4. Sedan, 330 nationalekonomer från de flesta europeiska länderna skrev ett brev som publicerades i europeiska tidningar samma år 1997: Denna valutaunion (EMU), kort sagt, är inte någon bra modell för bred europeisk integration. Ni har kanske agerat i sådan god tro att alla nationalekonomer är av samma åsikt om EMU. Och ni anser, att även om alla tillkommande förändringar är oroande ur social och ekonomisk synvinkel, är dessa förändringar ändå nödvändiga av ekonomiska orsaker. Men så här är det inte. Det finns ingen som helst stark vetenskaplig grund och många av oss har framhävt detta faktum i facktidningar och i olika sammanhang. Därför vädjar vi och ber er överväga EMU-projektet på nytt. Vi ber er inte att sluta med europeiskt samarbete, tvärtom. En gemensam valuta och monetär politik skulle kunna erbjuda betydande fördelar. Men EMU styrs ovillkorligen med överenskomna kriterier och dogmer. Klok ekonomisk politik skall inte ersättas med strikta regler, utan man bör ta hänsyn till de gällande omständigheterna.
Detta är även en demokratisk fråga eftersom strukturen i EMU frigör er på ett fel sätt från plikten att bära det värdefulla demokratiska ansvaret för era val. Under de rådande omständigheterna erbjuder EMU ingen som helst möjlighet att bära ansvar över miljöproblem, att hjälpa de 20 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga i Europa eller att utveckla och försvara välfärdssamhället.